Den gamla damen har vaknat
En sjukhusbädd någonstans i Turin. Pipen från en hjärtfrekvens hörs i bakgrunden. I bädden ligger en gammal dam. Sliten, svag, men likväl elegant. Plötsligt händer något. Genom fönstret hörs rop, jubel från den nya arenan en bit bort. Jubel som förkunnar att Claudio Marchisio precis tryckt in 3-0 för Juventus. Hastigt börjar pipen från hjärtfrekvensen att öka, och den gamla damens bleka hy återfår sin färg. Till sist spärrar hon upp sina ögon. Efter fem års koma har hon äntligen vaknat till liv.
Hon sätter sig upp på sängen, lyfter sina armar och gnuggar sig i ögonen med nyfunnen styrka. “Vad gör jag här? Vad har hänt?” Tankarna strömmar genom huvudet. Minnena börjar sakta ta form i hennes sinne. Det sista hon minns är att hon var i Rom. Det vimlade av folk, gatorna var överfulla. Hon minns att en polis stirrade på henne från andra sidan gatan med ett hånleende på läpparna. Och så den plötsliga smärtan. Smärtan i ryggen. Kniven som genomborrade hennes ryggrad och fick henne på fall. Ingen hjälpte, ingen kom till undsättning. Så klart, så tydligt i hennes sinne. Som om minnet gick att ta på.
Hon sneglar åt vänster. På bordet bredvid bädden hittar hon ett papper, en journal. Hon börjar läsa. Till sin fasa upptäcker hon att hon har legat där, i samma rum och på samma säng under mer än fem års tid. I journalen har det rapporterats om ett mordförsök, där hon överlevde men hamnade i en djup, obotlig koma. Men efter flera år upptäckte två nya doktorer en kur som förbättrade hennes situation. Hon studerar doktorernas namn. “Dr. Agnelli och Dr. Conte”. Det låter bekant, men hon kan inte sätta fingret på varför.
Plötsligt händer något igen. Återigen hörs rop och jubel genom fönstret. Sakta flyttar den gamla damen sina ben till golvet, lägger vikten på dem, och försöker ställa sig upp. Det knakar i hela kroppen när hon långsamt trycker ifrån med benen, men hon lyckas till sist. Hon hasar sig bort mot fönstret, och ställer sig för att titta ut, men bländas av ett starkt sken. Solljus. Det var längesen sist. Hon sätter handen i vägen för solen, låter ögonen sakta vänja sig, och tar sedan bort handen från sina ögon. Hon stelnar till, blir lamslagen, paralyserad.
Genom fönstret ser hon den enorma arenan, med dess svartvita, lysande fasad. Juventus Stadium, det nya Stadio delle Alpi. Folk strömmar ut genom entrén, matchen är över. En våg av känslor och minnen forsar genom den gamla damens huvud. Hon minns, hon minns allt. En rysning går över hennes ryggrad, och mungiporna börjar sakta peka uppåt. En tår av glädje trillar nerför hennes kind.
“Jag är tillbaka”, viskar den gamla damen för sig själv. “Jag är tillbaka”. Hon vänder sig om, full av nyfunnen energi, tar ett djupt andetag, och springer sedan ut genom det lilla rummets dörr. Springer som den atlet hon en gång var. Som den drottning hon en gång liknade. Den gamla damen susar nerför trapporna, löper mot sjukhusets utgång, och ilar ut genom entrén - mot den mäktiga arenan, det svartvita folkmyllret och en ny framgångsrik era.
Hon sneglar åt vänster. På bordet bredvid bädden hittar hon ett papper, en journal. Hon börjar läsa. Till sin fasa upptäcker hon att hon har legat där, i samma rum och på samma säng under mer än fem års tid. I journalen har det rapporterats om ett mordförsök, där hon överlevde men hamnade i en djup, obotlig koma. Men efter flera år upptäckte två nya doktorer en kur som förbättrade hennes situation. Hon studerar doktorernas namn. “Dr. Agnelli och Dr. Conte”. Det låter bekant, men hon kan inte sätta fingret på varför.
Plötsligt händer något igen. Återigen hörs rop och jubel genom fönstret. Sakta flyttar den gamla damen sina ben till golvet, lägger vikten på dem, och försöker ställa sig upp. Det knakar i hela kroppen när hon långsamt trycker ifrån med benen, men hon lyckas till sist. Hon hasar sig bort mot fönstret, och ställer sig för att titta ut, men bländas av ett starkt sken. Solljus. Det var längesen sist. Hon sätter handen i vägen för solen, låter ögonen sakta vänja sig, och tar sedan bort handen från sina ögon. Hon stelnar till, blir lamslagen, paralyserad.
Genom fönstret ser hon den enorma arenan, med dess svartvita, lysande fasad. Juventus Stadium, det nya Stadio delle Alpi. Folk strömmar ut genom entrén, matchen är över. En våg av känslor och minnen forsar genom den gamla damens huvud. Hon minns, hon minns allt. En rysning går över hennes ryggrad, och mungiporna börjar sakta peka uppåt. En tår av glädje trillar nerför hennes kind.
“Jag är tillbaka”, viskar den gamla damen för sig själv. “Jag är tillbaka”. Hon vänder sig om, full av nyfunnen energi, tar ett djupt andetag, och springer sedan ut genom det lilla rummets dörr. Springer som den atlet hon en gång var. Som den drottning hon en gång liknade. Den gamla damen susar nerför trapporna, löper mot sjukhusets utgång, och ilar ut genom entrén - mot den mäktiga arenan, det svartvita folkmyllret och en ny framgångsrik era.
Arash Moosavian@arashmoosavian2011-11-22 17:00:00
