Det finns många som Rit-Ola men bara en Birro
Marcus Birro är ansiktet utåt för oss Calcio-vänner i Sverige. Åsikterna är många och tyckarna ännu fler. Jag själv gillar honom så här följer en liten hyllning.
Marcus Birro är verkligen i ropet. Du kan knappt öppna en tidning eller zappa runt på TV:n utan att hans ansikte dyker upp. För Birros egen del är det både på gott och ont. Syns man ofta så kommer gliringarna från vissa håll. Det är tyvärr ofrånkomligt. I den här texten kommer jag, av naturliga skäl, fokusera på fotbollsälskaren Birro och inget annat. Också i den rollen så väcker han starka känslor. Egentligen inget konstigt med det, men ibland känns kritiken mot honom felriktad. En relativt vanlig åsikt är att hans fotbollskunskaper inte är av bästa märke. Fotbollsögat är inte lika skarpt som Erik Nivas, Ola Anderssons eller Simon Banks säger man och visst är det så. Det är dock orättvist att avfärda Birro på det viset, han är ju inte med som analytiker. Hans insats ska vara som filosofisk betraktare. Den rollen tycker jag uppfylls med bravur. Känslor förmedlas med hjärta och passion. Eftersom dessa egenskaper finns i överflöd hos oss supportrar så blir Birro vår förlängda arm eller ställföreträdare.
En majoritet av alla som följer Club Calcio är just supportrar. Vi följer inte spelet objektivt, med block och penna till hands. Vi gör det som glödande fotbollsdårar. Jublar, svär, klagar på domarna och hoppar förtvivlat när det går emot. Trots att många av oss både har Ica-kort, fru och barn så väcker fotbollens passion detta infama beteende. Mer än en gång har jag undrat om det är normalt. Troligtvis är det långtifrån så men till saken, Marcus Birro känns i dessa avseenden som en av oss. Han kan förmedla dessa känslor i sina krönikor, blogginlägg eller i Club Calcios studio. Han gör det dessutom på ett alldeles formidabelt sätt. Enligt mig är passionen fotbollens syre. Den tog Leo Messi dit han är idag, de bästa tränarna är de mest passionerade och en fotbollsmatch förlorar all glans utan ingrediensen. Birro kan som ingen annan förmedla detta och därför är han med, inte för sitt taktiska kunnande.
Jag har absolut inget emot de verkliga experterna, tvärtom. Killarna jag nämnt ovan är suveräna, liksom Glenn Strömberg och Martin Åslund. Men det finns rätt många utav dem. En fotbollssändning behöver personer med olika egenskaper. Precis som ett lag med bara anfallare får svårt så fungerar det inte att ha en studio med bara experter. Det skulle bli tradigt helt enkelt. Bland alla pilar, spelsystem och tränar-klyschor behövs ett annat perspektiv. Supporterns perspektiv, vilket ofta kommer i skymundan i media. Efter en match så översköljs vi av kommentarer från experter, både i tidningar, TV och från nätet. Många tror sig veta hur laget skulle agerat för ett bättre resultat, men bara en beskriver läget rent känslomässigt. Marcus Birro förstås. Det skulle bli förbannat trist utan honom.
Det skulle bli tomt i Club Calcios studio utan Birro och hans artiklar är enda skälet till att jag någon gång köper Expressen. Jag håller inte med om allt han skriver och säger, långtifrån. Men jag gillar att ett tomrum i sportmedia fyllts. Det behövs verkligen. För ibland känns det som att avståndet mellan fotbollsjournalister och supportrar varit för långt. Birro minskar det avståndet, bildar en slags bro mellan fans och media. Det kommer jag för alltid att tacka honom för. Känns som en rätt vacker tanke, lutar mig tillbaks i soffan och ser Inter mot Lazio. I skrivande stund står det 1-1. Det är tyvärr inget Club Calcio, vilket är lite synd. Men avslutar med att tacka både Birro och Club Calcio för att ni i vanliga fall skänker söndagskvällarna en viss standard.
