Ett trippelbottnat sundhetstecken
Trots att det känns hemskt onödigt och hemskt på samma gång att förlora en duell på hemmaplan finns det en känsla av befrielse. Juventus har hållit sig själva som gisslan. Nu är dramat över och man kan börja leva i verkligheten igen.
Förlusten är för det första ett sundhetstecken för Serie A. De som trott att Juve skulle jogga hem en andra raka titel har i dagsläget trott fel. Det kommer att ändras över säsongen precis som troliga mästare ändras varje söndagkväll. Att Juve skulle gå igenom ännu en säsong utan förlust var naturligtvis otänkbart. Därför är inte Inters seger särskilt sensationell. Inte heller väntad. Möjlig var den ju definitivt.
Det var en vacker viktoria. Om man inte vill gräva särskilt djupt efter vad som hände i Catania och i första halvlek i lördags kan man lätt konstatera att det inte såg snyggt ut. Hade Juve vunnit tack vare Vidals mål hade ligan imploderat av polemik. Det är skönt att slippa det. Problemen kvarstår, men ett lag som inte vinner är inte ett hot och glöms därför bort. Hur förklarar man annars att det aldrig snackades och domare och Juve när vi kom sjua? På samma sätt som man förklarar tjafset om Inter när man vann under Mancini. Det är inte svårare än att ingen klubb någonsin vunnit en titel utan domarhjälp i de icke-vinnandes ögon.
:::: :::: ::::
Inter ska ha all heder åt sin insats. Att allt är precis som det ska i det laget just nu är man en idiot om man inte medger. Det går inte att tycka illa om det Inter vi såg i lördags, oavsett hur stark man tycker rivaliteten är. Rookien har fått gamla och unga att göra samma jobb för samma ändamål. Scudetto-kandidat absolut, men kandidat är inte samma sak som att faktiskt vinna titeln. Minnet är aldrig längre än till senaste omgången. Kandidater finns fyra-fem i Serie A. Vinnare kommer det bara finnas en.
Som Inter-supporter handlar de närmaste dagarna om att njuta. Läsa allt om matchen, lyssna på allt. Bara lapa i sig. Trots att man inte gjort ett skit för att förtjäna det känner man stolthet. Det är en fiktiv känsla som känns verklig. Som Juventino vet man mycket om det. Jag hade nästan glömt bort hur den andra sidan känns, skenbart bortskämd som man blivit.
:::: :::: ::::
För Juventus del är förlusten det bästa som kunde hända. Faktum är att det är märkligt att den inte kommit tidigare. Buffon har ropat varg varannan helg men ingen annan har sett den. Nu står den där och tuggar och alla inser att Buffon haft rätt. Juve har levt på lånad tid. Under hösten har man undantagslöst undvikit att ge det extra man gav i varje match förra säsongen. Man har trott att man varit odödlig. Det underliga är ju att man faktiskt varit det. Hur man lyckats samla som många poäng som man gjort begriper jag inte. Jag kan inte minnas en enda match som skulle slå sig in på topp 10-listan bland lagets insatser förra säsongen. Segern mot Roma är det bästa jag kommer på, men det är svårt att fastslå om det var Juve eller Roma som gjorde den matchen till vad den blev.
Nu måste Juve sluta vara bekväma och leva i sin fantasivärld. Man måste slåss för varje poäng eftersom man bevisligen kan förlora. Tillbaka till Contes Juve 1.0. Det här är lika mycket börjar på en ny svit som slutet på en gammal.
Inters seger skapar i princip bara vinnare. Serie A-klubbarna vet att det går att slå Juve. Juve vet att det går att slå Juve. På långt sikt kommer det gagna alla.
De enda förlorarna är egentligen Nordsjälland. De kommer ju få sota för det här.