För lite Gattuso i Juventus
Gattuso drar skam och vanära över Milan den här veckan. Jag önskar att vi hade samma problem.
Gennaro Gattuso har fått hård och berättigad kritik efter matchen mot Tottenham. Milans hetspore hade verkligen ingen bra kväll. För egen del har jag sett en häst skena genom ett staket med större självbehärskning än Gattuso visade upp under den andra halvleken. Att därtill skalla en motståndartränare är vare sig smart eller särskilt värdigt. Samtidigt ska man inte överdramatisera situationen. Gattusos skalle var trots allt inte hårdare än en dörrknackning, och jämfört med Flaminis vansinnesdåd var den direkt ömsint.
Men trots all spott och spe - Milan ska vara glada över sin "Rino". En utagerande och pådrivande spelare, allra helst placerad i mitten av planen med närhet till de flesta av lagkamraterna, är en jättetillgång för ett fotbollslag. Gattuso tillför energi, kraft och fokus, och bidrar till att ett ganska trött och mätt Milan ändå ofta vinner den mentala kampen mot sina motståndare. Han viftar och gestikulerar mot publiken och håller långa vrålande och fradgaspottande föreläsningar med ett pekfinger i plytet på de motståndare som filmar eller gnäller över tacklingar. Utan sitt engagemang och sina utspel hade fotbollsspelaren Gattuso inte varit serie A-material överhuvudtaget. Att han emellanåt spårar ur får betraktas som en "kalkylerad risk", och Milan gör rätt i att ta den.
Tittar vi några år tillbaka hittar vi mängder av spelare med stark påverkan på medspelare, publik och matchbild även i Juventus. Pavel Nedved kallades "Furia Ceca" och jagade sina motståndare besinningslöst över planen. Inte alltid smart - minns den onödiga och korkade varningen i CL-semin 2003 som kostade en avstängning i finalen - men väldigt passionerat. Sociopaten Edgar Davids liknades genom hela sin karriär vid en pitbullterrier. Han rev, slet och sparkade på allt som rörde sig, tenderade att bli osams med allt och alla, men tillförde oändligt med energi till sitt lag. Även Antonio Conte och Didier Deschamps (som enligt elaka tungor även skötte laguttagningarna i Frankrikes världs- och europamästarlag) hade liknande drag. Alltid hundraprocentigt fokuserade, och ständigt med en instruktion till omgivningen. Den som vill hitta andra tempramentsfulla vinnare behöver inte leta länge. Dunga och Roy Keane, för att ta två övertydliga exempel, hade båda ett besynnerligt jämnt humör (alltid förbannade) och inte ens minsta spår av charm, men tillförde ändå massor till sina lag just genom sitt sätt att vara.
Dagens Jventus saknar i allt väsentligt en motsvarande spelartyp. Vi har en ikoniserad kapten med kollosal respekt och status, men Del Piero är i allt väsentligt ganska tillbakadragen som person. Det är sällan vi ser honom elda på sina medspelare, och han är inte den som rycker tag i sitt lag när det går emot. Melo har en utagerande personlighet, men har haft alltför stora problem i Juventus för att kunna ta en ledarroll fullt ut. Han har helt enkelt inte den statusen, vare sig i publikens eller sina medspelares ögon, och ett alltför yvigt beteende skulle snabbt slå tillbaka mot honom själv. Chiellini är den som ligger närmast Gattusos roll i Juve, och är enligt samstämmiga uppgifter lagets mest aktiva ledarfigur internt, men som försvarare deltar han inte lika ofta i de dueller som tenderar att prägla matchbilden - de äger främst rum på mittfältet. Nej, bristen på ett tydligt och engagerat ledarskap känns faktiskt som ett problem i den nuvarande upplagan av Juventus, och jag tror att den bidragit både till våra många tappade ledningar och att vi haft så förtvivlat svårt att vända matcher när det börjat ta emot.
Visst är det sant att Milan stundtals har en Gattuso för mycket, men Juventus har en för lite och jag undrar om det inte är vi som lider mest.
Emellanåt ser man skribenter som menar att Gattuso tillför mycket genom sin personlighet, men att han måste lära sig tygla sina känslor så att han inte tappar besinningen. Och visst är det så, på samma sätt som den bästa taktiken är att "satsa allt framåt utan att blotta sig bakåt" och den bästa kakan är den man både kan äta upp och ha kvar. I verkligheten är den befintlige Gattuso - han som ibland spårar ur - den enda som finns, och de rödsvarta borde älska honom både i nöd och lust.