Fotbollsspelare och människor...
Om Marco Borriello... och om att inte känna odelad skadeglädje efter en Real-förlust.
I strikt biologisk mening är professionella fotbollsspelare också människor. I alla andra bemärkelser är de det inte.
De lever i en låtsasvärld som tycks bestå av fotboll och TV-spel - och möjligen lite mer fotboll. De tjänar en årslön i veckan, och det med en arbetstid på fyra timmar om dagen. De köps och säljs som begagnade bilar. De hyllas oreserverat som hjältar om de gör en bra arbetsdag, men hånas, trakasseras och mobbas skoningslöst när de underpresterar - och de förväntas hantera båda situationerna utan att påverkas det allra minsta. De pratar som förinspelade robotar och säger att det viktigaste är att det går bra för laget och att de bara fokuserar på nästa match - oavsett vilken fråga som ställs till dem. Kort sagt, en fotbollsspelare lever ett liv nästan helt befriat från normala mänskliga förutsättningar och beteenden. Trots det - eller kanske just därför - är fotboll på absolut toppnivå som allra mest intressant, vacker och gripande när den är just mänsklig.
I onsdags lyckades Marco Borriello, för första gången sedan ankomsten i januari, göra något vettigt iklädd en Juventuströja. Bara i Juveredaktionen på Svenska Fans har vi skrivit om honom i ordalag som pajas, fjant, värdelös, oduglig och katastrof. Vi har hånat honom för hans minutiöst välordnade frisyr och hans mustasch. Och notera då att ingen av oss egentligen är ondsint av sig - åtminstone inte som vi ser det - och att vi dessutom i grunden har en välvillig inställning till honom i egenskap av Juventusspelare. Räknar man samman alla kommentarer från media, publik, fans, internetforum etc, så har Borriello under den här våren fått ta del av mer kritik och förolämpningar än vad hela släkter av människor med normala arbeten får uppleva under århundraden. Om vi utgår från att Marco Borriello faktiskt är mänsklig, och kapabel att uppleva mänskliga känslor, så kan han mycket väl ha gråtit sig till sömns varje kväll de senaste månaderna.
Efter sitt 1-0-mål springer därför Marco Borriello för sitt liv för att hinna undan sina firande lagkamrater och kunna kasta sig i armarna på sin tränare - den ende som uppenbarligen trott på honom, stått upp för honom och sett någon form av värde i honom (på grund av sitt yrkesval har han ju inte har något människovärde så länge han inte presterar på planen). Det är inte så lite gripande! Så småningom hinner även lagkamraterna ifatt, och när de kastar sig över honom kan man plötsligt se, om man tittar noga, att det här inte bara är ett professionellt fotbollslag som firar ett viktigt mål. Det är faktiskt en grupp bestående av just människor som fått se en kollega och vän få en del av sitt människovärde tillbaka, och som vill dela hans glädje och uttrycka sin uppskattning. Sportsligt sett är Borriellos mål inte mycket mer än en parentes i Juventus magnifika säsong 2011-2012. Mänskligt sett är det en av dess absoluta höjdpunkter.
Bara någon timme efter Borriellos mål visade sig fotbollens mänskliga ansikte igen, den här gången under andra akten av den alldeles fantastiska CL-semifinalen mellan Bayern och Real Madrid. Båda matcherna var enastående. Den ångestladdade förlängningen fick mig att må illa, och jag reflekterade i efterhand över att jag såg hela den avgörande straffläggningen med ena handen i munnen.
Men när jag försöker minnas detaljer från de två matcherna är det bara fyra ögon som finns kvar som tydliga bilder i mitt medvetande. Två av dem tillhör Holger Badstuber, som under förlängningen blir varnad och därmed avstängd i finalen hemma på Allianz Arena. Man kan se hur den smärtsamma insikten rusar genom hans kropp och ut genom ögonen. Han ser illamående ut och jag bara väntar på att han ska kräkas. För en sekund förvandlas han från mittback till människa, och det hela är direkt fysiskt smärtsamt att se.
När Bastian Schweinsteiger sedan sänker den sista straffen visar TV-bilderna Mourinho som med bestämda steg går mot spelargången. För en gångs skull syns inget av den cyniska, arroganta, gnälliga och självupptagna figur som Mourinho brukar spela. Istället ser jag en väldigt mänsklig fotbollstränare som under tillkämpat lugn försöker lämna arenan så värdigt som möjligt. Hans hållning är stolt - med all rätt efter två strålande insatser mot bästa tänkbara motstånd - men ögonen uttrycker så mycket besvikelse att till och med jag känner någon slags sympati med honom. För första gången känner jag inte odelad skadeglädje efter en Real-förlust. Det här är mannen som Materazzi grät sig fördärvad över att skiljas från efter Inters Champions League-triumf 2010, och någonstans inom mig får jag känslan av att det kan vara personen snarare än tränaren som är "the special one".
Som supportrar är vi tränade att betrakta fotbollsspelare som endimensionella hjältar och fiender, ikoner och hatobjekt. Emellanåt borde vi kanske försöka tänka på dem lite mer som människor. Det blir på något sätt mer intressant så, och kanske blir vi på kuppen lite mänskligare själva.
