Gästkrönika: Att leva i nostalgins tid
Det är oerhört tufft att vara en Juventus-supporter ur ett vardagligt perspektiv. I den ena stunden tillfredsställer den gamla damen oss genom att besegra ett storlag, för att i den andra besegras av ett jumbolag. Detta är en kortfattad berättelse om hur min vardag oftast brukar se ut ur svartvita ögon.
Det var tidigt på morgonen den fjortonde februari och alarmklockan tjöt för fullt. Jag vaknade snabbt, borstade tänderna, åt en välbehövlig frukost, tilldelade min kära familj kramar och pussar och därefter begav jag mig till skolan med ett gott humör. Anledningen till det goda humöret var på grund av en härlig triumf som hade inträffat kvällen innan. Inte vilken triumf som helst, utan en mot våra främsta antagonister. Ja, faktum var att Juventus hade tagit en efterlängtad seger mot Inter. Kanske kunde det lika gärna blivit oavgjort, eller dessvärre slutat upp med en hemmaförlust. Det var i alla fall inte det som var viktigt, utan det som spelade någon roll var att Juve visade att de trots motgångar kan bekämpa deras främsta fiender. Den tanke som slog majoriteten av alla Juve-supportrar i omvärlden, var att den prekära tiden som klubben hade befunnit sig i var över, och att man äntligen kunde blicka framåt och påbörja en långvarig samt framgångsrik bana. Kanske var ändå inte drömmen om att vara med i säsongens guldstrid en utopi som många trodde ?
När jag gick in i skolans huvudentré tog det inte lång tid innan jag möttes av ett gäng italienska fotbollsfanatiker som omringade ett bord i korridoren. Det var mest interisti som satt/stod runt bordet, och de som inte var det höll bara med dem. Majoriteten av dem var dock medgångssupportrar, men det kvittade i det här sammanhanget. Jag passerade det omgivna bordet och gick mot mitt skåp, öppnade det, och plockade ut mina prylar. När jag tog av mig kappan och de resterande utomhuskläderna, så gick jag tillsammans med några klasskamrater till den kommande lektionen. På vägen dit, fick jag återigen gå förbi det omgivna bordet, som var lika omringad som för en stund sedan. Den här gången riktades alla deras blickar mot mig. Blickar som var fyllda av ilska och vrede. Deras irritation var däremot förståelsebar. De var inte arga på mig, utan på den tröja jag bar. En tröja med vackra svartvitrandiga mönster som representerade stolthet, lojalitet och historia, och en baksida som namngav spelaren som bar nummer 27, närmare bestämt Krasic. När jag under händelseförloppet insåg att jag hade lyckats med mitt provokativa försök, så gick jag exalterat med stolta steg mot dem. Jag hälsade på dem alla, och skröt lite om matchen. De hävdade att Inter hade otur och att matchen i stort sätt var fåfäng för dem och att de trots förlusten ändå hade en bättre ligaplacering än oss. Det hela gjorde mig inte mindre glad, utan jag uppfattade allt de sade som ursäkter och gick till lektionen.
På kvällen samma dag gick jag till min fotbollsträning. De flesta gratulerade mig när de såg mig träda in i omklädningsrummet, vilket gav mig högmodet att utföra samma procedur som jag tidigare hade utfört, nämligen skryta om min passion.
Tiden gick fort och dagarna passerade kvickt. Det hade nu gått en vecka sedan den sköna segern, och nu var det endast två ”enkla” matcher att blicka fram mot innan man ytterligare en gång skulle bemöta ett Milanolag. De två matcherna skulle vara mot Lecce på bortaplan och mot Bologna på hemmaplan. Min dåvarande hypotes var att Juventus enkelt skulle kamma hem minst fyra poäng mot de här lagen, men så blev inte fallet. Innan matchstarten mot Lecce, hade jag varnat alla att inte missa matchen, och även uppmuntrat icke fotbollsintresserade personer att titta på matchen. Jag lovade att det inte skulle bli något annat än en fröjd att skåda. Det slutade med att jag fick äta mina ord, och se den mest bedrövliga matchen på väldigt länge. Klubben som besegrade de regerande europa- och italienska mästarna för ett tag sedan, föll på ett miserabelt sätt mot ett nedflyttningshotat lag. Det här sammanhanget kan med hjälp utav ett matematiskt begrepp tolkas som: plus, minus, noll. Med andra ord fanns det ingen mening med att vinna mot Inter för att därefter förlora mot Lecce. Det var lika glädjande att vinna mot det förstnämnda, som det var lika skämmigt att förlora mot det sistnämnda.
När man dagen efter den eländiga förlusten skulle bege sig till skolan hade det goda humöret försvunnit. Förra veckans högmod hade förvandlats till svårmod, och man gjordes snabbt till åtlöje när man passerade förbi de som man en gång retade. Man börjar snabbt ifrågasättas med frågor som: ”Jaha Arman, hur gick det mot Lecce då?” eller ”Vad är det som händer med Juventus?”. Hade jag behövt svara på liknande frågor för drygt fem år sedan, kunde jag alltid skylla på att truppspelarna var slitna efter insatserna i Champions Leauge, eller hävda att det endast är en förlust på väldigt länge och att vi fortfarande leder ligan. Men idag spelar vi varken i någon Champions Leauge, och den nuvarande tabellplaceringen vill man inte ens nämna. Därför blir jag försvarslös mot mitt kära Juve. Jag kan inte besvara en sådan fråga längre. Jag har stundtals sagt att det har med ledningen att göra, eller att spelarna inte vet vilken tröja de representerar, eller kommit upp med andra typer av ursäkter som sedan länge har blivit uttjatade. Idag är jag mållös gällande Juventus. Jag vill gärna ge svar till sådana frågor, men det går inte eftersom det är ett olöst fall. Det är ett mysterium som ingen människa på jorden för tillfället kan förklara. En vecka senare, efter ytterligare en förlust fast dessvärre på hemmaplan mot Bologna, så var inte Juve ett ens ett samtalsämne på skolan längre. De som en gång diskuterade fotboll med mig och som oftast var svartsjuka på hur bra det gick för Juventus, började plötsligt känna empati för klubben. Detta gjordes häpnadsväckande nog dessutom av antagonisterna själva. Vi har gått från att vara ett av världens bästa klubbar, till ett mediokert lag som just nu inte lyckas bättre än vad de gjorde i fjol då vi slutade på en sjundeplacering. Det är en skrämmande statistik, och jag hoppas verkligen det vänder illa kvickt.
Å andra sidan finns det något som räddar oss Juvefans från jobbiga situationer, och det är nostalgin. Vi kan alltid blicka tillbaka till alla de fina minnen som klubben har tilldelat oss och njuta av alla titlar som de har vunnit igenom tiderna. Visserligen lyckades antagonisterna med hjälp utav intriger som var baserad på lögner samt konspirationsteorier, ta ifrån oss två italienska ligatitlar, men de kan inte ta ifrån oss de resterande tjugosju. Sedan Serie:As etablering är vi fortfarande det lag som har två insydda stjärnor vid vårat klubbmärke, och vi är och förblir mästarnas mästare så länge mänskligheten på denna planet existerar. Detta ger oss motivationen att känna oss stolta under alla omständigheter. Låt oss visa det redan i helgen.
Forza Juve Per Sempre !
