Gästkrönika: Den bortglömde själen
För drygt ett år sedan sprang han ifrån sina motståndare som om de inte existerade. Han var omtalad i hela fotbollsvärlden och många betraktade honom som legendaren Pavel Nedveds, sanna arvtagare. Han var fruktad av antagonisterna, men älskad av medmänniskorna. Idag har den serbiska virvelvinden istället snurrat in i de förlorade spelarnas sällskap. Huvudfrågan är om han någonsin kan återfinna sitt sanna jag?
När Milos Krasic gjorde sitt tydliga genombrott i Juve-tröjan, kunde jag personligen inte låta bli att skriva en hyllningskrönika om honom. Det var under den tiden hans närvaro på planen stimulerade medspelarna, samtidigt som den satte skräck i motståndarnas ögon. Hans exceptionella snabbhet och acceleration fick honom att bli en försvarares värsta mardröm, och det dröjde inte länge tills han vann åskådarnas hjärtan. Men plötsligt en dag försvann allt det som han tidigare karakteriserats för. Hans kända explosivitet varade bara en höst, kraften var som bortblåst och värst av allt hade dessutom självförtroendet övergett honom. Han var inte längre kapabel att göra bort sina motståndare, utan den enda han gjorde bort var han själv.
Trots yttermittfältarens alla motgångar, fick han alltid förnyat förtroende av den forne tränaren Del Neri. Mestadels på grund av att truppen inte var tillräckligt bred och att spelaralternativen var alldeles för få. Av den anledningen var Krasic en given startspelare oavsett hur han presterade. Hans ständiga närvaro på planen fick honom att känna sig utsliten och det ledde till att han eventuellt förlorade motivationen samt viljan att spela.
En annan anledning som har lett till att Krasic har hamnat i den misär han befinner sig i just nu, är att han är alldeles för förutsägbar i sitt spel. Med det menar jag att man som motståndare vet vart han ska ta vägen när han väl har bollen vid fötterna. När han först anlände till Juventus, var det dock ingen som hade något hum om hans spelstil. Hans unika snabbhet gjorde att han väldigt enkelt kunde runda av motståndarlagens försvarsspelare, vilket i sin tur öppnade upp för kolossala ytor på sin kant som han kunde dra nytta av. Till en början var hans spelstil något obekant för motspelarna, vilket blev ett vinnande koncept. Men idag är den dock alltför uppenbar, något som har gjort Krasic till en fantasilös spelare. Det är just därför han match efter match punktmarkeras samt tillbakapressas av sina motståndare.
Idag har sannerligen serbens betydelse för klubben minskat enormt mycket. Spelaren som en gång iakttogs som en nyckelfigur i truppen, förtjänar i nuläget inte ens en plats på bänken. Detta tyder på att Juventus trupp har blivit starkare samt bredare, vilket förvisso har gett resultat. Med andra ord har man fler användbara resurser att dra nytta av, något som är inget annat än glädjande. Å andra sidan kan man inte undgå det faktum, att Krasic har varit en del av den utvecklingsprocess som laget har genomgått inom loppet av ett år. Han har alltid ställt upp för laget i både motgång och framgång, och även frälst den gamla damen när det behövts som mest. Vem har till exempel glömt bort den gången han räddade klubben, genom att i grevens tid, göra det avgörande målet mot Lazio?
Krasic arbetsmoral en stor tillgång att ha i truppen. Det han saknar i spelförståelse kompenserar han med snabbhet och acceleration. En sådan grinta hos en truppspelare är alltid ett ess i rockärmen för en tränare. Av den anledningen tror jag att Krasic mycket väl kan återvinna sin startplats, bara han börjar uppfylla sin potential igen.
Slutligen har man en del obesvarade frågor att reflektera över:
- Kommer Krasic att hitta tillbaka till sin gamla form, eller kommer han att bli offer till sitt eget dåliga psyke?
- Skulle Antonio Conte vara villig att ge serben fler chanser att visa upp sig, när han envisas med att bänka spelare som Quagliarella och Elia?
