Gästkrönika: Den gamla damen är som en rysk docka
På senare tid har klubben från Turin som sedan lång tid tillbaka representerat Italiens stolthet underpresterat säsong efter säsong. Svartvita förhoppningar har gått i spillror, drömmar har blivit utopier och laget har gått från att vara ett av världens allra starkaste klubbar till att bli ett mediokert Serie A-lag. Det är nu vi supportrar kräver en revolution.
Nya spelare, ny ledarstab och framförallt nya tränare har gått igenom alla typer av prövningar för att återta Juventus hederliga position som ligamästare efter den bekymmersamma skandalen år 2006. Hittills har dock ingen människa varit kapabel att föra klubben mot framgångar och det verkar uppenbarligen att laget endast sjunker och sjunker för varje år. Bortsett från de prekära ligaplaceringarna på sistone, så har spelarnas prestationerna på planen i en helhetsbedömning otvivelaktigt varit under all kritik. Klubben som sedan urminnes tider har varit känd för sin otroliga kapacitet för att punktera matcher efter en ledning, kan ur ett aktuellt perspektiv inte ens behålla en 2-0 ledning mot jumbolag längre. Den fruktan som motståndarna en gång har haft gentemot laget har försvunnit sedan länge, och nu tar till och med nedflyttningshotande lag tillfället i akt för att besegra mästarnas mästare, vilket de i flesta fall sorgligt nog lyckas med.
Ja, kort sagt så funkar dagens Juve som en rysk docka. Varje gång man öppnar en sådan, så hittar man ytterligare en, fast i en mindre storlek. Vetgirigt nog vill man snabbt öppna alla dockor så man får tillgång till den lilla ”överraskning” som gömmer sig dold i den sista dockan. När man nyfiket öppnar den sista dockan så märker man att den är tom. Då börjar man känna en känsla av tomhet. De förhoppningar, föreställningar och bilder man tidigare hade haft framför sig försvann som ett svep och allt känns så otroligt meningslöst. En liknande känsla känner man för dagens Juve med, fast ändock tusentals gånger värre. Innan varje säsong fyller klubben våra kroppar med en stark förväntan om framstegstro, att man som supporter bara längtar tills ligan drar igång igen. När den väl är igång, slutar det hela med ett stort antiklimax. Man känner sig så lurad och bortblåst av alla inbillningar man tidigare haft och börjar återigen känna sig nostalgisk samtidigt som man är pessimistisk inför framtiden. En dubbel känsla, svår att beskriva med ord.
Det värsta med det hela som personligen skrämmer mig som mest, är att klubben inte har utvecklats ett dugg sedan Calciopoliskandalen, trots att spelartruppen har förändrats rätt mycket med åren. Efter uppflyttningen säsongen 07/08 lyckades klubben hamna på en tredjeplats och året efter det kammade man hem andraplatsen. Detta innebär att tränaren som lyckades behålla klubbens heder samt förbrylla den italienska fotbollen med en relativt svag spelartrupp och ekonomiska kriser, var egentligen Claudio Raineri (med undantag av Ciro Ferraras två sista matcher säsongen 08/09). Sedan dess har Ferrara/Zaccheroni och Luigi Del Neri sänkt laget till en sjundeplacering två säsonger i rad, och det med en mycket starkare trupp samt ledning i jämförelse med de föregående säsongerna. Visserligen är det inte enbart på grund av tränarna att det har blivit så, utan det uppstår självfallet fler anledningar. Men det jag försöker komma fram till är att Juve inte har utvecklats i denna process, utan dessvärre försämrats. Det gör att en logisk förutsättning inför den kommande säsongen kan vara att laget återigen inte når sina drömmar och ambitioner. Något sådant är inte omöjligt, men det hoppas vi förstås inte.
Under såna här omständigheter måste man försöka vara så optimistisk som möjligt och tänka att situationen bara kan bli bättre. Juventus har återigen skaffat sig en ny tränare och den här gången är det den trogne kaptenen Antonio Conte som har tagit på sig den rollen. Visst kan man dra parallella linjer med Ciro Ferrara som precis som den förstämda var klädd i svartvita kläder en gång i tiden, men det finns dock flertal saker som skiljer de två ifrån varandra. Ferrara hade precis som Conte, motivationen samt viljan att föra klubben mot framgångar, men tyvärr saknade han rutinen och erfarenheten att göra det. Conte har inte tränat särskilt stora klubbar i den italienska fotbollen men han har åtminstone varit en tränare innan och han har en bestämt grundidé i sitt spelsystem. En idé som bland annat lyckades flytta upp Siena till Serie A. Därför betraktas han idag som räddaren i nöden för Toscana-klubben och vilket lag är mer i behov av en sådan karaktär än just Juve? Dessutom har Conte poängterat att hans huvudsyfte är att motivera spelarna att kämpa på planen och äga mycket boll. Detta tyder på att han har upptäckt de svagheter som finns i dagens Juve, vilket just är att det är brist på kämpaglöd och vinnarmentalitet hos spelarna på planen, och kanske kan Contes sätt att tänka fylla den luckan och äntligen få spelarna att inse vilken klubb de representerar.
Något som kan få oss supportrar att omvandla vår pessimism till optimism är just vår nybyggda arena, Delle Alpi. Denna satsning innebär bara mer än en modern arena, närmare bestämt att marknadsvärdet, sponsorintäkterna samt publikintäkterna stiger rejält mycket vilket i sin tur leder till att klubben finansiellt får ett stort försprång mot deras topp konkurrenter. Kan det vara möjligt att den länge efterlängtade revolutionen blir en realitet? Kan det vara möjligt att den gamla damen återigen står för den en gång exceptionella fotboll som länge varit en fröjd att skåda? Kan man återvinna sin position som en av världens mest fruktade klubbar? Det återstår bara att se i den kommande säsongen. Tills dess kan man bara naivt hoppas på att man finner en liten godisbit i den sist öppnade dockan.
AVANTI JUVE !
