Gästkrönika: Den nya eran är kommen
"I prekära situationer som de vi för drygt ett år sedan befann oss i, var det oerhört svårt att inte vara nostalgisk. Så fort våra bekanta ställde oss mot väggen för att få svar på vad som egentligen var orsaken till Juves problematik, svarade vi i nio fall av tio att det var på grund av påföljderna vi fick under Calciopoliskandalen."
Man vrider och vänder i sängen i förhoppning om att eventuellt kunna hitta den specifika positionen som kan leda till en god natts sömn. Tiden tickar fort framåt och man tittar oroligt mot alarmklockan som är ställd för morgondagens skolpass. I den stressfulla situationen försöker man göra sitt yttersta för att få sig själv att somna. Man målar upp illusioner, föreställer sig hur den kommande dagen kommer att se ut samt reflekterar kring det förflutna. Inget utav metoderna bidrar dock till en förbättrad sömn, av den anledningen att det helt enkelt finns alldeles för många faktorer som hindrar en från det. Det kan delvis ha med fokuset på studierna, kärleken för familjen eller kanske intresset för tjejen som alla killar vill åt att göra? Bortom alla vardagliga tankar, så finns det dock en tanke som miljontals människor runt om i världen delar på. En tanke som binder oss samman och får oss att tillsammans kännas som en union. En tanke som sedan barnsben vuxit och blivit till en passion, ett intresse och en kärlek. Tanken heter Juventus.
Det återstod enbart tre matcher av den dittills bekymmersamma upplagan av världens finaste liga. Jag satt tyst för mig själv och försökte hitta en matematisk lösning som förhoppningsvis kunde ge oss den efterlängtade Champions Leauge-platsen. Chanserna var dock minimala, men det var ingen omöjlighet. Den tidigare optimismen man hade haft innan säsongsstarten, hade omvandlats till en pessimism som inte gick att bekämpa på något sätt. Ändå vägrade man innerst inne tro att det var över, trots att man stundtals hävdat det offentligt. Det fick bara inte hända. Den gamla damens fiasko den föregående säsongen var bara en engångshändelse och det fick inte upprepas, speciellt inte med tanke på de kolossala förändringar som hade skett inom klubben. Men ack så fel det blev. När Juve i de tre återstående matcherna, kryssade mot både Napoli och Chievo samt föll mot Parma, var saken sannerligen klar. Juventus slutade återigen på en sjundeplats, och fiaskot hade upprepats. Man såg längre inte fram emot att skåda den gamla damen, av den anledningen att allt som den tidigare storklubben hade karaktäriserats för, lika snabbt som vinden hade försvunnit. Man hade helt enkelt gått från att vara ett utav världens största samt förtroendefulla klubbar, till att bli ett mediokert mittenlag i Italien. Att hålla på Juve under den tiden var som att vara gift med en kvinna man skämdes över, men som man samtidigt hade känslor för.
I prekära situationer som de vi för drygt ett år sedan befann oss i, var det oerhört svårt att inte vara nostalgisk. Så fort våra bekanta ställde oss mot väggen för att få svar på vad som egentligen var orsaken till Juves problematik, svarade vi i nio fall av tio att det var på grund av påföljderna vi fick under Calciopoliskandalen. Vi skröt även egoistiskt om våra framgångar och alla titlar som vi en gång i tiden hade skrapat fram och om hur kraftiga samt fruktade vi var. Vi nekade med andra ord våra dåvarande svagheter och levde medvetet i förnekelse. Det gick dock inte att undgå det faktum att vi var stolta över det vi hade åstadkommit mot topplagen, trots alla pinsamheter, skandaler och katastrofer vi genomlidit. Visserligen var det ingen vidare insats mot jumbolagen, men vi besegrade i alla fall med undantag från Napoli, alla lagen som hamnade på en högre placering än vad vi gjorde. Detta gjorde i sin tur att vi kunde etablera en typ av optimism för oss själva, som i längden kunde leda Juventus mot en framåtskridande framtid. Utan hänsyn till den misär vi levde i, var majoriteten av oss kloka nog att tänka logiskt genom att veta att vårt problem förr eller senare skulle lösas. Det handlade för det mesta om en tidsfråga. Något som dock var säkert, var att vi alla visste att under bekymmersamma lägen som dessa, kan bara saker och ting gå bättre. Vi var därmed inte längre nostalgiska, utan framstegstrogna och nyfikna på vad det ”nya” Juventus kunde bjuda på.
Den nuvarande säsongen rivstartade med en öppningsceremoni som fyllde alla våra kroppar med glädje samt förhoppningar. Ingen kunde tidigare förutse att den nybyggda arenan skulle vara så modern och vacker. Ingen kunde förutspå att klubben skulle göra en så pass lyckad mercato, som i sin tur skulle resultera en starkare samt bredare trupp.
Och ingen kunde förutsäga att Antonio Conte skulle göra sin comeback i Juve, men denna gång som tränaren som skulle frälsa sin gamla dam. Sannerligen är det sistnämnda ett omdebatterat ämne bland oss fanatiker. Många är fortfarande skeptiska mot Contes tränarroll, trots att han tydligt poängterat att han vill se ett bollvinnande lag som inte ger upp i första taget. Något som enligt mitt personliga tycke ger mig Marcelo Lippi vibbar. Många brukar även jämföra honom med Ciro Ferrara, som förvisso inledde sin tränarkarriär på ett exceptionellt sätt genom att vinna fyra raka matcher, innan det hela lossnade.
Personligen har jag med åren lärt mig att inte ta något för givet, eftersom det oftast slutar upp med att jag får äta upp mina ord, så av den anledningen är det fortfarande tidigt att bedöma Conte som tränare. Däremot kan jag klart och tydligt konstatera att han har lyft Juve på ett otroligt bra sätt och uppenbarat sin tanke bakom sitt vinnande koncept på planen. Han har redan väglett Juve igenom en metamorfos, som i sin tur har lett till att klubben har bjudit på en ny dimension av italiensk fotboll. Det ser med andra ord lovande ut framöver, i alla fall för tillfället. Däremot vet ingen vad framtiden har att bjuda på. Det enda vi kan hoppas på är att klubbens utvecklingsprocess fortsätter kontinuerligt och att vi även i fortsättning kan glädjas åt Juventus framgångar. Luta därför tillbaka och föreställ er vår kära kapten lyfta upp den eftertraktade bucklan för trettionde gången, i förhoppning om att det denna gång, inte är en lögn utan snarare ett faktum.
