Gästkrönika: Det som inte dödar härdar
Trots min ringa ålder på tjugo höstar, så har jag följt Juventus vecka ut och vecka in de senaste femton åren, anledningen till att jag så snabbt fick upp ögonen till denna vackra fotbollsklubb stavas likt många andra från min generation Alessandro Del Piero, mannen som nästan delade mitt förnamn.
Ett av de starkaste minnena jag har till denna klubb var året 1997-1998 undertecknad var sju år gammal, men enligt mig själv var jag ”nästan åtta”. Skolklassen hade bestämt att en kortare klassresa upp i bergen med föräldrarna, det skulle skapa en bättre gemenskap, både bland föräldrarna och barnen. Den tjugonde maj var resan inbokad.
Men efter att Juventus den femtonde april hade blivit klara för Champions Leaguefinalen mot självaste Real Madrid så var glädjen utbytt mot sorg. Jag vägrade, klassresan skulle ställas in och jag tänkte bara att en Champions League var bra mycket viktigare än någon fjantig klassresa. Efter mycket tjat och många löften om att matchen skulle spelas in så rullade jag och min far slutligen iväg för att träffa de andra. Väl där så grillades det korv samt dracks festis, kurragömmalekar och möjligen lite ryska posten föregicks. Men för mig var detta enbart försök till att fördriva tiden. Väl nästa morgon var jag uppe vid klockan 6, och nu skulle jag minsann hem och se på matchen.
Drygt nittio minuter efter hemkomsten grät jag för första gången över ett fotbollsresultat, tyvärr var det inte glädjetårar. Predrag Mijatovic var mannen som förstörde festen. Men efter att den värsta sorgen hade lagt sig så kunde man fortfarande se positivt på saker och ting. Vi var ett storlag, vi skulle tillbaka och fortfarande var den evigt unge Del Piero fortfarande ung på riktigt. Han hade med sina tio mål blivit turneringens bästa målskytt och man fick glädjas för det lilla.
Först nu förstår jag hur otroligt svår ”Juves” bedrift verkligen var, för att inte säga nästan omöjlig. 95-96 hade man vunnit Champions League och de två nästkommande åren hade man i alla fall tagit sig till final även om det blev förlust i båda. Än idag har inget lag vunnit Champions League två år i rad och vad jag vet så har inget annat lag heller varit i tre raka finaler.
Den stora skillnaden mellan tårarna man fällde då var att man visste att vi skulle komma igen, vi hade den perfekta mixen med spelare, vi hade stjärnor, grovarbetare och spelare med hjärta. Idag fälls det inga tårar, även om det ibland känns nära. Man har växt upp och lärt sig att ingenting blir bättre av att gråta, det är bara att ta nya tag och göra allt för att en gång nå toppen igen.
Juventus har nu kanske den mest kaotiska tiden i klubbens historia, alla fall enligt mitt vetande, och jag känner att likheterna med Liverpool inte går att undvika. Inte för att Liverpool på något sätt är tillbaka på toppen, men jag tror att alla håller med om att det är ett lag som är på väg åt rätt håll igen. Inte för att jag på något sätt sympatiserar med Pool och då speciellt inte på grund av det som inträffa vid Heysel Stadion. Men man har efter ”sju svåra år” bestämt sig för att det ska vända, fansen visade ganska tydligt att det var Kenny Dalglish som skulle vända skutan år rätt håll. Man sålde sin stora stjärna som inte riktigt prestera länge och in köptes Carrol men framförallt Suarez. Efter att satt mig ned med några United-fans och kollat på United – Liverpool så kändes det som att man ibland måste offra något bra för att i det långa loppet få ut någonting bättre.
Juventus försökte med en nystart förra året, in tog man i stort sätt hela Sampdoria och hade hoppats på underverk, tyvärr verkar dessa herrar inte förstå vad som krävs för att leda ett lag som Juventus. Lika bra som Kenny Dalglish förstår Liverpool lika dåligt verkar Marotta och Del Neri förstå Juventus.
Det är dags att Juventus börjar följa den så omtalade röda tråden igen, förr i tiden var det en Italiensk stomme som kryddades med utländska importer som snabbt förstod att Juventus var en klubb man skulle vinna titlar i och man skulle göra det med ”lo stilo” mentaliteten. Idag finns inte den Italienska bredd att få tag i, samtidigt som man kollar bakåt i tiden så får man inte stirra sig blind på den. Spelare som Conte, Pessotto,Birindelli, Tacchinardi, ja listan kan göras lång. Finns knappt idag i Italiensk fotboll. Man kan inte längre inbilla sig att det funkar att köpa spelare bara för att de kommer från Italien.
Nu måste man ta in en tränare med kompetens, samtidigt som han förstår Juventus,
Deschamps var en person som visste vad som krävdes både av honom och av laget. I mina vackraste drömmar hoppas jag att han kommer tillbaka tills nästa säsong, då helst med ”Ale” som assisterande även om det nu verkar som den sistnämnde skall spela ett år till. Deschamps hoppas jag då får förtroendet av ledningen som köper in spelare på de positioner han känner behövs.
Om den här trenden däremot forsätter med sämre resultat för var år som går, så är jag inte bara nervös för att bli tilltalade ”det forna storlaget”. Jag är även rädd att fotbollsintresserade som inte är insatta i vad som egentligen föregicks under calciopoli 2006 kommer ihåg oss som ett lag som ”fuskade” till sig titlar. Snarare än laget som tog sig till tre raka Champions Leaguefinaler.
Slutligen så vill jag ändå försöka se positivt på saker och ting, nästa år har vi en ny arena, ett x antal lyckade nyförvärv, en ny tränare och gårdagen är glömd. Mottot ”what doesn't kill you only makes you stronger” har aldrig känts mer klockrent!
