Gästkrönika: Pirloism
Jag trodde aldrig jag skulle skriva på SF igen. Men Andrea Pirlo fick mig att göra ett undantag.
Om de största fotbollsspelarna är konstnärer så är Andrea Pirlo en unik sådan med helt egna maner. Han håller sig på sin duk, med sina penslar och använder färger andra konstnärer bara kan drömma om. Mittfältseleganten är en konstnär vars särart uppkommit ur ett antal paradoxer. Motsatserna gör honom till en av fotbollsvärldens största artister. En artist jag tagit till mig så pass att det övergått till ren kärlek.
När Andrea Pirlo beträder en fotbollsplan så slås man av hans buttra, lätt nonchalanta uppsyn. Det spelar ingen roll om Juventus tar emot Pescara eller Italien möter Spanien i EM-finalen. Gesterna och ansiktsuttrycket, eller snarare bristen på dem, är identiska. Så säger den första anblicken, det handlar dock enbart om en synvilla. Vid en ytterligare granskning släpps verkligheten fram. Den allvarsamma uppsynen röjs undan av en oerhört lekfull fotbollsspelare. Det leende som inte skymtas i hans ansikte får liv genom bollbehandlingen.
Andrea Pirlo kan också framstå som långsam på planen. Så långsam att jag ofta befarar att han ska mista bollen i gapet på en aggressiv motståndare. Men i den smått flegmatiska kroppen ryms även en blixtrande snabb speluppfattning. När han tycks bli av med bollen hittar han en lagkompis med en genial vrickning eller helomvänder i steget och fintar motståndaren fördärvad.
Andrea Pirlo rör sig på planen med små, små nätta steg. Med dessa steg skapar han stor, stor fotbollskonst. I hans blick syns ingenting som tyder på någon glöd. Bakom den fasaden brinner emellertid vinnarviljan, hetare än ekvatorns sol. Allt är inte som det synes vara hos denna defensivt placerade mittfältare med offensiva uppgifter. En man fylld av paradoxer, tillsammans bildar dem en egen konstart. Pirloismen.
Det är möjligt att Messi och Ronaldo tar sig en titt på Pirlos duk vid något tillfälle. Förundrat kommer de isåfall begrunda och beundra vad för slags fantastiska färger italienaren använder. Den frågan har jag inget svar på. Däremot anas konturen av motivet han ägnar sig åt, en Champions League-buckla. Grande Pirlo och länge leve Pirloismen!
Henric Nilsson2012-12-06 23:08:00