Gästkrönika: Resan, del 1

Shahin Baharan delar, i tre delar, med sig av sina upplevelser under resan till Turin för att se säsongens final och Alessandro Del Pieros avsked. Läs och njut!

Känsla. En emotion. ”Ett psykiskt tillstånd av mentala upplevelser och förnimmelser” enligt Wikipedia. Med två timmar och trettio minuter kvar av den största händelsen i Juventus klubbhistoria satt vi där i taxin. Förstummade av det faktum att vår återförsäljare Seatwave informerat oss om att säljaren av våra biljetter inte kunnat fullfölja sin del av processen. Det gick att skära i den intensiva stämningen inne i taxin. Vi hade åkt hela vägen från Stockholm och Polen för att få tacka av vår barndomshjälte Alessandro Del Piero. Nu var vi på plats. I Turin. I taxin. På väg till Juventus Stadium. Utan biljetter. Förstummade. Det ordet har egentligen en alldeles för mild innebörd för att verkligen illustrera den hopplösa känslan vi upplevde i taxin.

”So you are going to the game?”

Frågan följdes av en uppgiven tystnad innan jag bestämde mig för att vara positiv.

”We hope so”.

Positiv. Positiv? En person med en hoppfull sinnestämning är positiv. Det här var dock ingen vanlig fotbollsmatch. Det här var inte en Champions league final. Det här var inte heller en VM-final. Utan det var så mycket större än så. Vi var i Turin för Del Pieros sista ligamatch i Juventus svartvita tröja. Det är för mig så mycket större än något annat då jag vart Juventussupporter tack vare honom. Hur skulle jag då vara positiv?

Den 10:de maj mötte jag upp min vän Ramtin vid Milanos centrala station. Vi hade varit i kontakt med vår återförsäljare Seatwave ett flertal gånger innan matchen för att säkerställa att biljetterna var på ingång till vårt hotell i Turin. De garanterade att de skulle levereras till hotellen med en ”private courier”. Va bene. Vi gjorde det mesta av vår tid i Milano genom att upptäcka staden på cykel som följdes upp av utgång vid Corso Como på kvällen. Trots att Milano är en vacker och avslappnad stad så var det svårt att inte påminnas om det som väntade på oss i slutet av veckan. Vår hjälte skulle spela sin sista ligamatch. Från ingenstans, på cykel genom gamla stan, inne i en klubb vid ”Corso Como”, i hotellet, ja, i princip var tredje timma tog någon av oss upp ämnet. Det var svårt att inte påminnas om det. Speciellt inte när alarmklockan väckte oss tidigt den 12e maj. Aldrig tidigare har en alarmklocka ringt så starkt. Så distinkt. Det var dags. Vi hade ett tåg att hinna med och det kändes som att vårt tåg var viktigare än det Harry Potter tog till Hogwarts. Harry och hans trollformler i all ära. Men vårt tåg skulle ta oss till Turin för en sagolik ligaavslutning. Vår trollkarl skulle för sista gången visa sin briljanta begåvning.

Juventus tar en kontroversiell 30e scudetto passande nog under det första året i Juventus Stadium, under ingen mindre än Antonio Contes styre. Första säsongen som tränare hade laget lyckats gå obesegrade i 37 matcher och det var mycket som talade för en vinst mot Atalanta i den sista ligaomgången. Den otroliga bedriften att vinna ligan föll nästan i skuggan av att trotjänaren Alessandro Del Piero, 19 år i laget, över 250 mål och 700 spelade matcher, till slut skulle tacka för sin tid i den svartvita tröjan. Det var overkligt. Il capitano som spelat i klubben så länge jag minns skulle säga farväl till den gamla dam som han så lojalt gått sida vid sida om i vått och torrt. En sann gentleman som representerar ”Lo stile Juve”. En exemplarisk förebild. En man som haft en otrolig karriär med kraftiga med- och motgångar. Han har vunnit allt ifrån VM guldet, Champions league till åtta ligaguld, samtidigt som han lojalt följde med ner till Serie B efter calciopoli. Igenom skador och formsvackor har han alltid lyckats slå sig tillbaka när det gällt som mest. En stor man.

En tvåtimmars tågresa senare var det ingen tvekan om vilket lag som var hetast i staden. Juventus gick mot sin 30:de scudetto och granatas (Torinos fans) hade full förståelse för att staden skulle invaderas av Juventusfans från alla världens hörn. Det snackades om att det rest över 100 tusen personer till Turin för den här matchen och biljetterna var slutsålda sedan månader tillbaka.

Vi skyndade oss till hotellet och möttes av en receptionist, med Torinokalender på väggen, som inte fått något brev från Seatwave. Konstigt. Den skulle ju skickas till hotellet? Vad var problemet? Jag mejlade dem igen och fick ett mejl tillbaka där de garanterade mig att biljetten skulle vara i vår reception ”mid day”. Det lät bra. Trots att vi var nervösa så hade de garanterat biljetterna i strax över en månad. Vad kunde gå fel?

Matchdag. 12:10.

Nu var det ”mid day”. Receptionen hade ännu inte fått några biljetter och vi började bli oroliga trots att vi inte riktigt förstod vad som pågick. Biljetterna skulle ju garranterat ha nått vårt hotell vi den här tiden? Vi skyndade oss upp till hotellrummet och innan jag hann dra iväg ett mejl såg jag ett oläst mejl från Seatwave i min inkorg, skickat klockan 18 dagen innan, då vi minuter innan det lämnat hotellet för att möta upp några Juvefans från Sverige.

”Vi har fått ett mejl!” skrek jag ut och Ramtin hann inte ställa klart frågan om vad det stod innan han förstod att det inte var bra nyheter.

”Dear Shahin,

I am writing with regard to your order 947394.

Unfortunately I have to inform you that your seller has let us down which is deeply frustrating as we count on our sellers to fulfill their orders. We are really sorry to inform you in such a short notice but the seller advised us they will not be able to honor the transaction in the very last moment.”

Att vara positiv är att vara en person med en hoppfull sinnestämning. Jag hann bara se ordet ”unfortunatley” innan allt hopp, glädje, positivitet, optimism, ALLT, var som bortblåst. Jag kunde inte tänka då det inte fanns några tankar att bearbeta. Jag kunde inte tala. Det mejlet gav oss den sinnesstämningen som jag kan tänka mig att ett slag från Alexander Gustafsson ger sina motståndare. Vi var mållösa. Tomma.

Vi satt uppgivna på sängen i en hel minut. Helt tysta. Vår barndomshjälte skulle spela sin sista Serie A-match i Juventus tröja och vi som fått äran att följa honom i med- och motgångar skulle missa det. Känslan av tomhet började avta. Jag kände mig förrådd. Irriterad. Arg. Ilsken. Förbannad. Rasande. Förgrymmad. Upprörd. Härsken. Indignerad. De hade ju lovat oss våra biljetter så sent som dagen innan matchen. De hade lovat oss våra biljetter ett flertal gånger , i veckor innan matchen. Hur kunde detta ske?

”Vad ska vi göra?” bröt tystnaden i rummet.

”Det enda som går att göra. Vi åker till Juventus Stadium”