Gästkrönika: Ur askan i elden
På söndagskvällen satt jag med en svartvit själ, men med en himmelsblå tröja och kunde knappt bärga mig. Det var en saga som skulle få ett värdigt avslut. Buffon skulle få lyfta trofén mot Kievs himmel. Man skulle få se Bonucci helhjärtade firande igen. Balotelli skulle bevisa att Tysklands-matchen inte var en engångsföreteelse.
90 minuter senare var det slut. Buffon hade plockat ut fyra bollar ur sitt mål, Balotelli gjorde metaforen komplett och levererade likt brevbäraren inte på en söndag, och istället för att se Bonuccis firande fick vi se bittra tårar från samma man.
Med en bitter smak i munnen var jag tvungen att konstatera att man förlorade mot ett bättre lag, kanske det bästa landslaget genom tiderna, men just då förändrade det ingenting. Det var ju vårt år, hur kunde det bli så här?
Men nu några dagar senare kan jag inte annat än att fyllas med lugn. Säsongen är slut på riktigt nu, och som Juventussupporter kan jag inte annat än le för mig själv medan jag skriver ned mina tankar. Vi har som bekant inte varit bortskämda de senaste åren, tvärtom, katastroferna har avlöst varandra till den grad att man slutade bli förvånad. Vid varje ljus väntade ett mörker runt hörnet. Men det gör min lycka så mycket starkare, så fulländad.
Från två raka sjunde-placeringar, från att mer eller mindre rulla ut den röda mattan till motståndarlagets anfallare, från en helt absurd rädsla för att vinna och dåliga bortförklaringar, till en obesegrad förstaplats i ligan, till Europas bästa försvar, till en brinnande vägran att förlora.
Därutöver har Marotta fullständigt dominerat transfermarknaden. Kwadwo ”två-meter-bred” Asamoah och yrvädret Mauricio Isla är två spelare som inte direkt tvekar att ta de där extra löpstegen, samtidigt som Seba Giovinco återvänder hem och har allt att bevisa. Och ryktena säger att Beppe är långt ifrån klar än.
Men för mig är den största garantin Antonio Conte. Alla som har sett den mannens blick innan avspark vet vad jag talar om. Elden som brinner i Antonios ögon ger mig hopp och tro om framtiden. Det är inte laget med de sexigaste namnen som vinner. Det är laget som vill ha det mest, som är beredda att springa tills benen inte bär längre som vinner. Och ingen vill ha det mer än vår forna kapten. Allt från bönen strax innan matchen börjar, kyssen på armbandet och den genuina euforin vid mål. Vilja kan flytta berg. Det har Conte bevisat för hela fotbolls-Italien, jag tvekar inte en minut på att Europa också bittert kommer få erfara det nästa säsong.
Så länge Contes blick brinner, så länge spelarna är fortsatt beredda att gå i graven för varandra är den gångna säsongen bara en försmak. Buffon kanske inte fick lyfta EM-pokalen, Bonucci kanske inte fick fira i söndags. Men ny säsong, nya möjligheter och jag är likt förbaskat övertygad om att Buffon kommer få stå högst upp på pallen än en gång och Leonardo kommer ha anledning att glädja oss med sin lycka inom en snar framtid.
Den gamla damen dansar igen, och lyssnar du noga, kan du höra musiken.
