Juve har ett myrproblem
Som om det inte vore nog med oförmågan att prestera i måstematcher har Juve en sedan länge levande utmaning i att matcha klubbens ambition med tränarens integritet.
"Vi ska odla vår egen Messi på Vinovo", sa Jean-Claude Blanc om hur han ser på Juventus framtid efter Calciopoli. Nu är nedskärningar i spelarbudget och ekonomisk balans något som mantras från klubbledningen. Att det är billigare med egna produkter förstår till och med en matematiskt handikappad. Så varför hamnar "vår egen Messi" alltid i kläm, om det är så uppenbart hur vi borde jobba?
Sebastian Giovinco har inga motståndare mer än försvarsspelarna. Det är omöjligt att inte gilla Giovinco. Därför har många suckar producerats de senaste åren då Juventus vägrat ta tillvara på den lille killen med den stora talangen.
Giovinco är ett problem. För Juventus ledning. Jag är helt säker på att samtliga i kostym vill se Giovinco i Juventus. Utmaningen är att lyckas övertyga tränaren om samma sak utan att undergräva förtroendet för honom. Tränaren bör ju rimligen veta vad som är bäst för sitt lag. Hittills har ingen av våra tränare tyckt att Giovinco är nödvändig.
Claudio Ranieri är förvisso ursäktad då han hade en viril och ursinnig Pavel Nedved att tillgå. Plan B för Giovinco var att peta Del Piero. Det har ingen annan heller lyckats med.
Ciro Ferrara antogs ha lite mer till över för den hembakade Giovinco då Ferrara också kom från det egna huset. Tyvärr försvann alla förhoppningar tidigt även där. Med Diego och återigen Del Piero blev Giovinco i truppens utkanter.
Alberto Zaccheroni hade ett omöjligt uppdrag och hade säkert mått gott av att låta Giovinco smida lyckan. Det märkliga är att Juves anfallsspel aldrig var så livligt som när Giovinco fanns på banan.
Sen kom Luigi Del Neri och nytt hopp. Ett hopp som snabbt dog då Del Neri inte ville rucka på sina ideal. Han ville ha en viss sorts spelare. Giovinco var inte en sådan spelare.
Det är sorgligt att Juve låter sin största talang gå till spillo. Det behövs ett tränarbyte för att det verkliga hoppet om Giovinco i Juve ska leva igen. Det är en lång väg dit, i synnerhet som rapporterna talar för att Parma kommer köpa loss den halva av Giovinco man har option på.
Är det viktigare att få se en viss spelare i startelvan än att det går bra för laget? Knappast, men Giovinco gör åtminstone frågan delikat. Det är när laget går på knäna och Giovinco briljerar på annan ort sorgen kräver sin uppmärksamhet. Två felprioriteringar där man gärna vill veta om det andra är avhängig den första.
Samtidigt är det utan tvekan att föredra att se Giovinco spela i en annan tröja än att sitta på bänken i svartvitrandigt. Man får akta sig för att passera gränsen mellan lojal och dum. Det var med viss skadeglädje jag såg Atommyran klacka fram Matri till Italiens 2-0-mål mot Ukraina under våren. Tillslut kan ingen undgå honom.
