-
Juventus-Inter 2-0: Seger i det italienska derbyt
Glädje, eufori och fest! Il Derby d'Italia blev en svartvit tillställning när den gamla damen tog hem segern med 2-0.
Så var årets andra och sista Derby d'Italia spelat. Ett derby där alla våra förväntningar blev uppfyllda. Ett enormt hatmöte där kärleken, hatet och passionen flödade från alla håll och kanter. Och ännu en gång var det den gamla damen som gick segrande ur striden. Det var den gamla damen som visade sin klass och som en gång för alla förkunnade att Juventus är tillbaka på allvar. Och som hon gjorde det!
Det hela inleddes med ett tifo av allra yttersta världsklass. Drughi, Viking och alla andra supportergrupper gjorde ett mirakulöst bra jobb när man levererade årets vackraste tifo i Europas toppligor. Runt hela arenan var våra scudettosköldar uppsatta med siffror på, från 1 till 27. Och i tifots centrum, i Curva Scirea, kunde man se de två sista scudettosköldarna. De två ligatitlarna som togs ifrån oss. 28 och 29. Det var episkt. Det var vackert. Grandi tifosi!
Efter den fantastiska inramningen drog matchen igång. Juventus inledde starkt och dominerade inledningsvis. Ändå fick Diego Milito kvällens första läge, när han avlossade ett skott mot Buffon. Gigi gjorde kvällens första räddning, och många fler skulle det bli. Kort därefter la Cáceres ett fantastiskt inlägg mitt på Matris panna, men nicken gick rakt på Julio Cesar. Ett gyllene läge som borde ha förvaltats bättre.
Juventus hade spelet, bollinnehavet och man dominerade på mittfältet. Ändå var det Inter som hade de vassaste chanserna. På en hörna fick Forlan iväg en nick mot mål, men Gianluigi Buffon gjorde en ruggigt snygg räddning. Någon minut senare fick Milito ett skottläge och drog iväg en kanon, men även här hade Gigi full koll på skottet.
Det följde några halvchanser åt vardera håll, men när domare De Marco blåste för halvtid så var resultatet alltjämt 0-0. I andra halvlek skulle det dock bli annorlunda. Ett par minuter in i halvleken chockade Antonio Conte de flesta juventini genom att göra ett dubbelbyte. Del Piero och Bonucci in, Pepe och Matri ut. Juventus bytte formation från 4-3-3 till 3-5-2.
Och nu började Juventus ta över matchen på allvar. Marchisio sköt iväg ett farligt skott som Cesar lyckades parera. Men kort därefter blev han överlistad. Det var hörna för Juventus. Pirlo klev fram, slog hörnan. Och där var han. Milano-dödaren Cáceres. Helt ren, omarkerad. Nicken satt precis där den skulle, vid stolpen. 1-0 var ett faktum, och Juventus Stadium exploderade fullständigt! Grande Martín!
Istället för att backa hem så fortsatte Juventus att ånga på. Inter hann inte riktigt med, och plötsligt var Vucinic helt friställd med Julio Cesar. En Mirko på spelhumör hade förmodligen hanterat läget bättre, men ikväll var det inte Vucinics kväll, och han sköt ett lamt skott rakt på Inters målvakt. Ett av många lägen där vår ineffektivitet lyste igenom.
Det spelar dock ingen roll om man är ineffektiva när man ändå skapar mängder av chanser. Strax efter Vucinics miss hamnade bollen hos en för dagen magnifik Arturo Vidal. Vår fantastiske mittfältare slog en underbar passning till den levande legenden Alessandro Del Piero. 40 000 personer på läktarna, och miljoner bakom TV-rutorna höll andan. Väntade. Och när bollen gick in i mål vid stolproten visste glädjen inga gränser. 2-0. Eufori, glädjefnatt, men någonstans även ett uns av sorg.
För hur kan man inte vilja förlänga ett kontrakt med en spelare som denna? Hur kan man inte se hans vikt för denna klubb? Hur kan man ha köpt och behållit spelare som Borriello, Amauri och Iaquinta, men ändå inte vilja förlänga en legends kontrakt med ett ynka år? En fanbärare som fortsätter att sänka konkurrenterna, och som bidrar med sitt ledarskap, sin elegans och sitt enorma Juvehjärta. Jag förstår inte, jag förstår verkligen inte. Vi får hoppas på att någonting förändras under de sista månaderna innan sagan når sitt slut.
Tillbaka till matchen. Efter 2-0 var det italienska derbyt i princip punkterat. Men chanserna var absolut inte slut för det. Juventus fortsatte att spela en fin, offensiv fotboll. Quagliarella byttes in mot Vucinic, och vi hade flera chanser att utöka vår ledning. Först när Claudio Marchisio dribblade förbi två Inter-backar och kom helt fri mot Cesar. Vänta, förlåt, sa jag Claudio Marchisio? Jag menade Giorgio Chiellini, tro det eller ej! Giorgione av alla kom helt fri med Cesar, valde att osjälviskt passa en fristående Quagliarella som borde ha fått in bollen i mål. Men skottet gick på en täckande Maicon.
Chiellini fick ännu en chans i slutminuterna. På inlägg av Pirlo fick han en perfekt nick rakt mot mål, men Cesar i Intermålet stod för en riktigt fin enhandsräddning. 2-0 borde ha blivit 3- eller 4-0, men så blev inte fallet. Domare De Marco blåste till sist av matchen och den gamla damen hade återigen vunnit il Derby d'Italia.
Tankar efter matchen
Det första som dyker upp i mitt huvud när jag tänker på matchen är vår kapten. Den levande legenden Alessandro Del Piero slutar aldrig att förvåna oss. Han blir aldrig gammal, vår kung. I tisdags nätade han mot Milan i cupen, idag var det Inters tur. En vältajmad löpning, ett placerat avslut. Det blir inte bättre än så. Il Pinturicchio har nu varit med och sänkt Roma, Milan och så denna gång Inter. Han får inte spela mycket, men när han väl får göra det så levererar han nästan alltid. Ett tecken på hans storhet, ett tecken på hans briljans. Grazie capitano!
Det andra som dyker upp i mitt huvud är våra supportrar, våra tifosi. Visst är det tragiskt att apljuden förekommer, att rasismen finns där, men det är något som tyvärr genomsyrar kulturen och folket över hela landet. Dessa incidenter inträffar överallt, för samtliga klubbar. För Inter när en grupp supportrar gjorde apljud mot Zoro för ett par säsonger sen. För Milan när delar av supportrarna sjöng rasistiska ramsor om Samuel Eto'o. För Roma och Lazio, vilket vi fick se i det senaste Romderbyt. Och så för Juventus, när en del av fansen gör apljud mot stackars Obi. Det är lätt att dra alla över en kam, att påstå att "Juvefansen är rasister". Men det är mer komplicerat än så. Det finns överallt i Italien. Tragiskt men sant.
Det var dock inte det som dök upp i mitt huvud när jag tänkte på våra supportrar, utan det var inramningen till kvällens match. Vilket tifo, vilken stämning! Magiskt! Rysningarna for längs ryggen, en efter en, och gåshuden knottrade längs armarna. Trots att det inte är mer än 40 000 på läktarna så skapar de en atmosfär som endast San Paolo kan jämföra sig med i Italien. Helt fantastiskt!
Slutligen, ännu en match har gått och Juventus är fortfarande obesegrade. Vem kan slå detta underbara lag egentligen? Contes mannar spelar stabilt, säkert och låter aldrig motståndarna kontrollera matchen. Se bara på spelare som Chiellini, Vidal och De Ceglie. Krigare och gladiatorer. Oslagbara!
Härnäst väntar Napoli på Juventus Stadium. Låt oss fortsätta i denna takt och köra över de ljusblå från Neapel.
Chi non salta nerazzurro è è!