Juventus måste hitta sin grund - då kommer framgångarna
Juventus är en 114 år gammal klubb. En klubb med många framgångar bakom sig och, förhoppningsvis, nya sådana framför sig. Kanske med start redan mot Milan på söndag?
Juventus historia är full av minnen, minnen som uppfyller hela känsloskalan. Glädje för alla titlar klubben vunnit, besvikelser över några förlorade Champions League-finaler och ligatitlar som sumpats i sista momangen (minns våren 2000). Sorg har bränt oss som vid den fasansfulla tragedin på Heysel-Stadion, under Calciopolins framfart samt när den store Scirea rycktes bort. Stolthet har vi känt och känner fortfarande över alla stora spelare som burit den svartvita tröjan: Sivori, Scirea, Platini, Zidane eller Del Piero. Vi supportrar har ryckts med i känslolivets ytterligheter. Varit euforiskt glada i vissa lägen och bottenlöst besvikna i andra. Men vi hänger kvar. Den främsta känslan vi har är ändå kärlek, till Juventus och dess historia. En fråga uppstår dock, har ledningen haft samma kärlek för klubben de senaste åren?
Jag är gammal nog för att ha upplevt runt 20 år av denna historia. Händelser dessförinnan har jag hört från andra, läst om eller sett via tv. Är exempelvis väl ung för att minnas Platinis glansdagar. Men minns att jag hade en Vhs med ett sammandrag av Frankrikes väg till EM-guldet 1984, plötsligt blev fransmannen en barndomshjälte som stärkte mina band till Juventus. Ni som är unga idag kanske gjort samma sak med spelare ni inte riktigt minns? När jag ser tillbaks så är det mycket från den tiden som saknas i dagens Juve. Är det inte så att ledningen efter Calciopolin glömt detta? Det sägs ju att man lär sig av sin historia, ett faktum/påstående Juventus helt förbisett. En förändring är kanske på kanske på gång med Conte som tränare. Han har två egenskaper som tidigare varit så typiska för klubben, hjärta och vilja. Egenskaper som klubben saknat sedan degraderingen 2006.
Det gamla Juventus var en maskin, alla elva spelare gick in för samma sak och ingen gav mindre än 100 %. Jag har med stora ögon fått uppleva Zidanes tekniska briljans, Davids grinta och Ferraras sublima elakheter. Minns tydligt när Del piero var världens bäste tillsammans med Ronaldo (brassen). Jag saknar Nedveds totala dominans, Zambrottas kompletta ytterbacksspel och har tappat räkningen över Trezeguets alla matchvinnande mål. Men det handlade inte bara om stjärnorna utan lika mycket om lagspelarna. Iuliano, Conte, Di Livio och Tacchinardi - lojala kämpar redo att offra valfri kroppsdel för lagets skull. Dagens Juventus har naturligtvis inte samma förutsättningar som tidigare års. Men man borde ta lärdom. Då hade vi en blandning av individuellt skickliga spelare och grovjobbare. De olika spelartyperna lärde sig att dra nytta av varandras skilda egenskaper, Davids och Zidane är själva praktexemplet. Man la även stor vikt vid att spelarna skulle fungera tillsammans, utstötta gnällspikar som Amauri existerade inte. Sist men inte minst så prioriterades alltid ett stabilt försvarsspel. Den här väredegrunden förbisågs vid återkomsten till Serie A (2007) och är den främsta förklaringen till de svaga resultaten på senare år.
Det är egentligen inget unikt i fotbollshistorien. Det är tvärtom rätt vanligt när svaga personer hamnar i ledningen. Manchester United var illa ute på 80-talet innan Ferguson fick dem på rätt körl. Liverpool, Real Madrid och Inter är andra storklubbar som haft bekymmer. Jag vågar påstå att grunden till en framgångsrik klubb alltid kommer vara densamma. Det finns undantag i galna köpklubbar som Manchester City och Chelsea, men generellt är det så. Jag menar alltså att dagens United har samma identitet som man hade vid Europacup-triumfen 68, våra dagars Bayern München har samma filosofiska grund som 70-talets dito vars dominans var påtaglig under deceniet. Samma sak gäller för Ajax och deras 90-tal jämfört med 70-talets framgångar för holländarna. Jämför Barca av idag med Cruyff-eran, du hittar samma kärna. Nya moderna ideér förstås men samma grund. Framgångsrika klubbar tar lärdom av sin historia.
Nu har en ny säsong precis inletts och med Conte vid rodret så hoppas jag på en ny era. Han är hård, tuff och kan klubben. Conte representerade Juventus under några av damens mest framgångsrika upplagor någonsin. Han är själv en vinnare och vet vad som gjorde oss bra då. Förhoppningsvis så kan det vara starten på nya framgångar, om inte direkt så retroaktivt. Alla ska gå åt samma håll, visa hjärta och ingen ska gnälla. Olika spelartyper ska dra nytta av varandras egenskaper. Det fungerade förr och det fungerar nu om man bara inser att det är själva hörnstenarna för hur ett framgångsrikt Juventus byggs. Personligen så tror jag vi skulle satsat mer på försvaret än vad som gjorts, men en Cl-plats är nog rimlig. Låt oss åtminstone hoppas att en början till grunden grävs med hjälp av tre pinnar mot Milan på Söndag.
