Juventus - Det livslånga äktenskapet
Att vara äkta supporter till ett fotbollslag är en livslång resa mellan glädje och sorg, hopp och förtvivlan. Den har påminnande drag om ett äktenskap. För en icke intresserad person kan det te sig patetiskt. Men alla vi som gillar fotboll och har ett favoritlag vet att det finns klara beröringspunkter. Min kärleksfulla relation till Juventus är exempelvis mer än 20 år gammal.
Den legendariske Liverpool-tränaren Bill Shankly myntade en gång: "En del människor tror att fotboll är en fråga om liv och död. Jag avskyr den inställningen. Jag kan försäkra er om att det är mycket allvarligare än så". I en vid jämförelse med fattigdom, krig och annat elände som drabbar världen är uttalandet naturligtvis idiotiskt. På något vis är ändå citatet talande för fotbollens betydelse hos många människor. Både för folk som jobbar professionellt med fotbollen och för oss som enbart följer den via media och på läktarplats.
Vi som är vuxna idag och har följt ett lag sedan barnsben vet fotbollens betydelse och påverkan. Som jag skrev i ingressen så finns tydliga likheter med ett äktenskap. Nu vill undertecknad inte att ni ska tolka mig så ordagrant att jag tycker fotbollen går före era respektive relationer. Se det bara imaginärt, ett långt liv som supporter till ett lag påminner om en lång kärleksrelation. När du som liten finner ett favoritlag kan känslorna som då uppstår liknans vid nyförälskelse. Beroende på hur bra ditt favoritlag presterar varierar också er relation, går klubben bra blomstrar kärleken extra, går klubben mindre bra sätts relationen på prov. Ganska likt ett äktenskap va? Det är dock en skillnad, som äkta fan kommer du aldrig byta favoritklubb. Detta oavsett hur dåligt klubben går.
I mitt fall får 1990 betraktas som året då jag började heja på Juventus. Klubben hade vunnit UEFA-cupen och en viss Roberto Baggio hade köpts till klubben. Denne hade jag fått upp ögonen för extra då han under den sommarens VM (i just Italien) gjort ett fantastiskt snyggt mål mot dåvarande Tjeckoslovakien. Tänk ungdomar, jag är så gammal att jag växte upp innan Tjeckien och Slovakien delats! Skämt åsido, utöver Baggio och UEFA-vinsten så var dräkterna en liten anledning till att det blev Juventus. Dessa anledningar tror jag är vanliga till att man faller för en viss klubb.
Åren gick, Alessandro Del Piero slog igenom, klubben fick en ny storhetstid. Man dominerade Italiensk fotboll, ja Juventus var bäst i hela Europa under senare delen av 90-talet. Del Piero följdes av flera storspelare, Zidane exempelvis. Min relation till Juventus var nu som bäst, kärleken blomstrade kunde man uttrycka saken. När 1900-tal blivit 2000-tal var Zidane världens bästa spelare. Zizou uttryckte dock önskemål (med påtryckningar från sin spanska fru) om att flytta till Spanien. Fransosen såldes för en rekordsumma men ersattes av nya kelgrisar. Buffon, Thuram och Nedved kom i hans ställe, en trio som förlängde storhetstiden och min kärlek till Juventus fortsatte att skimra. Ligatitlar staplades på varandra och bara ett bittert straffavgörande mot Milan hindrade klubben från sin tredje Cl-titel.
Min relation till Juventus hade nu pågått utan dalar i dryga tio år. Nu skulle dock den kärleksfulla historien sättas på prov. Juventus och Moggi blev huvudfigurer i Claciopolin,(ni kan och har hört allt redan) Juventus tvngades lämna ifrån sig sina senaste ligatitlar samt degradrades till Serie B. En sommar av oro och sömnlöshet följde. När säsongen i Serie B väl drog igång stod man dock vid sin gamla dams sida igen. Inte lika lycklig som innan, men väl med en slags bitterblandad stolthet för klubben. Juventus tog sig tillbaks till Serie A omgående, krisen tycktes över, fast någon enkel tillbakaresa har det långtifrån varit. Juventus har köpt spelare som man trott skulle bära klubben mot nya höjder, presterat bra i enstaka matcher som gjort oss fans optimistiska på nytt. Slutresultatet har emellertid blivit negativt under klubbens tre säsonger efter comebacken.
Nu är Juventus inne på sin fjärde säsong sedan återkomsten från Serie B. Som supporter har man långt ifrån kommit upp ur den dal man drogs ned i 2006. Fast Del Neri börjar få ordning på försvarsspelet och man kan skönja tendenser till stabilitet som saknats tidigare. Det är för tidigt att påstå att det ens är början på en ny storhetstid för damen. Förhoppnings är det kanske ett embryo till en början på en ny storhetstid åtminstone. Det känns som vi fans äntligen kan resa oss ur den förbannat trista dal vi befunnit oss i sedan 2006. Tillsammans med vår gamla dam går vi mot en framtid med nya pokaler och ny glädje, stärkta av den tunga tid vi haft.
När jag ser tillbaka på min tjugo år långa tid som supporter till Juventus är det som att se tillbaks på ett långt äktenskap. Till stora delar ett lyckligt sådant, men med tuffa perioder. Det har funnits ögonblick när jag varit förbannad på Juventus, det har varit stunder då jag blivit trött bara vid att höra klubbens namn. Trots att åren rullar på med skoningslös hastighet så minns man klubbens stora stunder väldigt klart, liksom man minns det tunga. Kan fortfarande minnas kvällen Juventus vann Champions League. Som snart 16-årig yngling gick jag och la mig i ren eufori. Lika tydligt, fast i ren bedrövelse, är minnet från finalförlusten mot Milan i Cl 2003. Kan exakt återge var jag befann mig och hur jag kände. Precis så är det ju i ett långt äktenskap. Man minns både lycka och sorg väldigt klart, trots alla år som passerat.
Till sist: Fotboll är inte på liv och död, men det är bra viktigt och fotbollen påverkar oss mer än vi kan ana.
