Juventus, Uno Kryss Due och Tipsextra

I Västerås finns en fotbollsklubb vid namn Juventus IF. Klubben har inte bara lånat namnet utan även färgerna från sin italienska förlaga. När jag gick i tredje klass så fanns en skolkamrat som spelade i den klubben. Han var blixtrande snabb och bjöd på snygga solomål under rasterna. Jag var mäkta imponerad, ett första embryo till mitt intresse för Juventus hade således fötts. Någon eftermiddag frågade jag min brorsa om det italienska laget med samma namn. Han berättade att man tidigare var ett kanonlag, nämnde namn som Platini, Rossi och Boniek. Nu var man inte fullt lika starka (detta var möjligen hösten 1989). Vi tittade på den italienska tabellen och noterade att klubben låg bakom giganter som Milan, Napoli, och Inter. Exakt var minns jag inte, men bland de fem främsta har jag för mig. Hur det nu låg till så hade mitt supporetskap till Juventus startat.

 

Något senare fick jag möjligheten att se Juventus i ett kort målsammandrag serverat av Sportspegeln. Vilka man mötte och resultatet har jag ingen aning om, men  minns reaktionen vid åsynen av klubbens dräkter. Jag tyckte de var så snygga! Serie A sändes inte i Sverige på den här tiden. Man fick nöja sig med Sportspegelns internationella svep på Söndagarna samt en och annan Europacupfinal med italienskt deltagande. Det begränsade utbud som fanns tillgängligt via TV:n räckte dock. Jag var redan frälst av den italienska fotbollen. Maradonas individuella överlägsenhet, Van Bastens distinkta avslut och ett Inter med tysk dominans. Allt var som ett drömrike för en pojke på nio! Redan vid den här tidpunkten, som ni säkert förstår, var emellertid Juventus laget i mitt hjärta. Jag följde deras resultat och klubbens tabelläge via Text-TV. Blev jublande glad vid segrar, tårdrypande ledsen över förluster.

 

Året var nu 1990, Juventus vann UEFA-cupen på våren och till sommaren gick Fotbolls-VM av stapeln i just stövellandet. Fascinationen för Italien och känslorna till damen stärktes. Efter VM så köpte man Italiens "Coming man" Roberto Baggio. Mitt hjärta fylldes ännu mer av svartvit kärlek. Nu hade jag dessutom min första idol i Juventus tröja. Tiden gick, TV 4 hade startat och var först med att visa Serie A i svensk TV. Intresset och fascinationen tilltog. Sedermera nådde italiensk fotboll närmast en svensk guldålder via Tv 3:s förträffliga Uno Kryss Due. Minns än idag känslan om Söndagarna. På förmiddagen gick jag till kvarterets kiosk och köpte Aftonbladet, för att läsa lite om eftermiddagens drabbning. Detta var innan Internet och ville man veta något på förhand så var det Aftonbladet och/eller Expressen som gällde. Runt ett åt familjen lunch, lätt spänd förväntan rådde hos mig och brorsan. Så äntligen, 14:30 bänkade vi oss för dagens höjdpunkt, Uno Kryss Due!

 

Där har ni grunden till hur min livslånga kärleksaffär med Juventus inleddes och blev allt starkare. Det hela grundlades perioden innan de största framgångarna (från senare halvan av 90-talet och framåt) tog sin början. Dock ska den här texten inte enbart handla om min kärlekssaga till Italiensk fotboll och Juventus. Den ska i viss mån också handla om varför inte fler svenskar tagit den till sig så som jag gjort. Visst har de italienska storlagen många fans här hemma och visst finns det ett stort intresse för ligan. Men ändå är  en majoritet av de fotbollsintressserade svenskarna avogt inställda till den. Man är det nu och man var det då, när Serie A var världens överlägset bästa liga! Nedlåtande kommentarer om fåfänga divor, filmande och defensiv taktik har alltid funnits. Åsikterna är knappast helt utan grund, visst har det alltid förekommit sådana ingredienser. Men en klart större orsak är att så många växt upp med Tipsextra och engelsk fotboll! Detta har för all framtid bildat ett avgrundshål mellan , låt oss kalla dem, "Tipsextramaffian" och Serie A.

 

När det begav sig och Sverige ännu kallades ett folkhem så började TV sända engelsk fotboll. Att jämföra TV då, med TV nu, är som att jämföra en Gengasbil med en ny Lexus. Som dag och natt alltså så ni kan tänka er att det (1969) var stort för publiken att få se fotboll från England. Fotbollen som erbjöds var primitiv. Det handlade om dåliga planer, dåligt väder och eviga långbollar. Men i de folkhemska TV:sofforna handlade det också mycket om gemenskap. Familjens manliga medlemmar samlades i soffan. Pappa med pilsner och prilla, sonen/sönerna med ett glas Cuba Cola samt en lakrits-pipa. För många av dessa söner bildades härmed en livslång kärlek för den brittiska fotbollen. Det var så här det skulle vara, dåliga planer, dimma, långbollar och hänsynslösa glidtacklingar! Det blev själva värdegrunden för dem.

 

Med det här i åtanke så får man ha förståelse över varför denna "Tipsextramaffia" haft så svårt för italiensk fotboll. Helt plötsligt fick man se fotboll från ställen där solen sken, där långbollarna var ersatta med snabbt kortpassningsspel och där försvararna spelade sig ur sitauationerna istället för att rensa. Till råga på allt så vred man sig i plågor vid minsta kroppskontakt. När man väl rest sig så rättades benskydden till och fisyren ordnades så den låg i rätt bena. Detta var ju allt som engelsk fotboll inte varit. En brittisk krigare rullade runt lite i lervällingen innan han reste sig och sprang vidare, med mer eller mindre hel menisk! Inte konstigt männen reagerade i sina soffor, vad fan var detta! Omdömet bland dem med Tipsextra som religion löd: "Fotboll ska spelas av karlar, inte av fjollor!".

 

På ett sätt är det fullt förståeligt. Har man vuxit upp med en viss sorts fotboll så kan det vara svårt att ta till sig en helt annan. På andra sätt är det däremot märkligt. Svenskar har alltid varit framgångsrika i den italienska ligan. Det började redan när Gunnar Nordahl debuterade 1949. Han följdes snart av Nisse Liedholm och Gunnar Gren, I Nacka Skglund fick Inter en riktig kelgris. Dessa giganter har i modernare tider fölts av Glenn Strömberg, Tomas Brolin och Zlatan Ibrahimovic. Alla har de mer eller mindre varit väldigt framstående i Italien. Trots dem så har "Tipsextramaffians" ord gått som ett eko genom vårt avlånga land: "Fotboll ska spelas av karlar, inte av fjollor". Vi som älskar Italiensk fotboll får leva med det, fast lite märkligt är det allt.

 

 

Till sist: Först bör det poängteras, har absolut inget emot engelsk fotboll. Tvärtom så håller jag Premier League som världens bästa liga numera. Slutligen så tillägnas texten signaturen Anders. Senast hade han väldiga bekymmer över  mitt användande  av ordet undertecknad, till hans ära har jag inte använt ordet en enda gång!