Mercaton får mig att längta, att plågas, att drömma
Följande text bör betraktas som ett rätt simpelt filosoferande av en väldigt simpel drömmare!
I takt med att framgångarna uteblivit för Juventus på sistone så har mercaton blivit en följetong av förhoppningar och besvikelser; om vartannat. Kommer denna sommar att bli vändningen? Eller kommer det bli samma sak ännu en gång? Undertecknad kände en väldig tillförsikt vid den gångna säsongens slut. Sportchef Marotta utlovade att riktiga kvalitetsvärvningar var målet den här gången. Det fick den falnande fast ännu glödande Juventuslågan som ryms i mitt hjärta att sätta fyr på nytt. Nu kanske det äntligen blir ett slut på åren av besvikelse, misär och av grusade drömmar. Tyvärr var det väl lite så jag kände även förra sommaren, liksom sommaren dessförinnan?
Det är märkligt, när jag först läste om Juventus intresse för Agüero/Rossi så kändes det lite som när du får beskedet att din flickvän är gravid. En väldig glädje blandad med spänd nervositet, måtte det gå bra! Förhoppningarna om stjärnvärvningar (Agüero eller andra namn) har påverkat mig starkt i sommar. Har ständigt min htc tillgänglig var jag än befinner mig, Ica Maxi, badstranden eller på uteserveringen. Ständigt på jakt efter att få veta något nytt. Nu måste Atletico godtagit ett bud, kan bara vara läkarundersökningen kvar? När jag besviket konstaterat att inget sådant realiserats så tittar jag runt på diverse sidor. Kanske har andra namn uppkomit, Nani eller Ribery?
En dag på stranden nyligen så närmade sig mitt beteende en rent patetisk nivå. Sitter i solstolen med en bok i nävarna. Men har svårt att koncentrera mig på deckarens mordfall, tankarna seglar iväg åt annat håll. Kommer på mig själv med att drömma mig bort, till Juventus nya arena. Agüero bär Juventus dress och avgör en seriefinal mot våra bittra rivaler Inter. Är nära att resa mig ur den rangliga solstolen, släppa dussindeckaren i sanden, räcka armarna upp i den blå himlen och jubla! Innan drömmen krockat med min vardagliga verklighet så kommer jag till sans. Sjunker ner i stolen för ett nytt försök med boken. Koncentrationen är nu så pass att jag mäktar med några sidor i romanen, dock infinner sig en generad känsla i mitt inre. Är mitt beteende och intresse för Juventus normalt?
En semestervistelse på Rhodos i juni uppvisar liknande tendenser. När vi installerat oss på hotellet och junior somnat så intar jag balkongen och ger mig ut på nätet via min htc. Har inte haft tillgång till nätet och alla uppdateringar kring mercaton på en halv dag, något måste ha hänt. Till min fasa upptäcker jag då att utlandstaxan för mobilsurf är förbrukad, kommer inte in! Räddaren i nöden under veckan blir hotellets datorer i anslutning till dess bar. Dit springer jag rutinmässigt varenda dag den resterande delen utav vistelsen vid Medelhavet. När familjen beger sig till restaurangen för frukost smiter jag ner till datorerna för en snabbvisit på Svenskafans och andra sidor som möjligen kan sitta på någon Juventus-relaterad nyhet. Likdant på eftermiddagarna, övriga familjen går upp på hotellrummet (efter en dag i solen) och gör sig redo för kvällen. Undertecknad går först till datorn för att på nytt hålla sig uppdaterad om eventuella värvningar. Så flyter veckan på Rhodos fram. Beter man sig så som 31-årig småbarnsfar?
Det är väl så att fotbollen och supporterskapet till en fotbollsklubb blir den moderne mannens motsvarighet till Peter Pans Neverland. En liten ventil till de förgångna liksom. Fotbollen berör oss på samma vis som den alltid gjort, oavsett om du är 10, 30 eller 50. Fotbollen får oss att hoppa av glädje, skrika av illska eller darra av nervositet. Likaså får den oss ofta att drömma oss bort från den trista vardagen. Idag kan jag under sammanträden drömma om att Del piero åter får lyfta Cl-bucklan, precis som jag kunde göra under en mossig biologi-lektion för 15 år sedan eller så. Om Agüero eller Rossi snart blir klara (hoppas på den förstnämnde men tror på den sista) så kommer jag köpa en ny tröja med deras namn och nummer på ryggen. Med ett barns stolthet kommer jag bära den tröjan när säsongen tar vid i höst. Hur moget är egentligen det?
Återstår att se om vi Juventus-anhängare kommer vara stolta över mercaton när säsongen inleds eller om vi åter kommer vara besvikna? Omöjligt att svara på men Conte som tränare och med tillgång till en kvalitativ vänsterytter samt en stjärnforward får åtminstone mina naiva lungor att andas viss optimism. Vi är inte där ännu men sannolikt så blir just dessa positioner förstärkta och de kanske kan leda till något bra. Men som förhärdad Juventino så vet jag att man inte kan ta något för givet, det har senaste säsongerna bittert lärt mig. Kanske kommer jag ännu en gång stå besviken vid säsongstarten, fustrerad över en mercato som inte stått i paritet med mina drömmar. En fråga känns då relevant, beror besvikelsen på en dålig sportchef i Marotta, eller är jag bara en simpel drömmare med för höga förväntningar?
Till sist: Kommer alltid älska fotboll i allmänhet och Juventus i synnerhet. För vad vore mannen utan sitt Neverland?
44 kommentarerHenric Nilssonthebucket80@hotmail.com2011-07-15 15:20:00
