Minnen och förväntningar inför Il Derby dei Campioni
På lördag beträder Juventus San Siros gräsmatta. Milan står för motståndet i vad som får betraktas som säsongens
verkliga tungviktsmöte. Matchen fyller supporterhjärtat med minnen och skapar stora förväntningar.
De stora fotbollsnationerna har sina klassikermöten. England stoltserar med Manchester United mot Liverpool, Spanien har sitt El Classico och Italien mönstrar Derby dei Campioni. Möten fyllda av prestige, rivalitet och känslor. Att gradera dem är svårt för en objektiv bedömare. I svensk media har dock vurmen för Barcelona-Real Madrid, El Classico alltså, nått astronomiska höjder och försatt andra stormatcher i skuggsida. Förstår i viss mån hypen, Barca och Real är världens bästa klubblag för närvarande. Man ska trots detta komma ihåg att Juventus drabbningar med Milan är minst lika stora historiskt talat. Exempelvis har Juve mött Milan i en Cl-final. Något de spanska giganterna inte mäktat med ännu. Värt att uppmärksamma tycker jag. Eller vad tycker Johanna Frändén?
Får jag fälla ett subjektivt avgörande så är Juventus-Milan den absolut största matchen inom klubblagsfotbollen. Meriterna är tunga, stjärnorna många och prestigemötena har duggat tätt. Rivaliteteten finns alltid med liksom den ömsesidiga respekten. När jag började heja på Juventus var Milan odiskutabelt bäst, inte bara i Italien utan i hela världen. Det gjorde att min beundran genemot Rossoneri blev stor. Ett ramstarkt försvarsspel kryddat med holländsk genialitet gav Milan en egen dimension på den tiden. Kunde man annat än storögt se på? Minns att jag ibland var Van Basten eller Gullit under fotbollsmatcherna på mammas gata. Den första Europacupfinalen jag tydligt kommer ihåg var dessutom, Milans vinst över Benfica, 1990 (1-0). Matcher av de slaget väldigt exotiska då. Idag är utbudet av stormatcher så enormt att det magiska skimret kring en final bleknar. Lite kuriosa, Benfica hade svenskarna Jonas Thern och Mats Magnusson i laget samt Sven-Göran Eriksson på tränarbänken.
Sammanfattar vi 90-talet ur Juventus eller Milans aspekt så blir resultatet enastående. Mellan 1992 och 1999 vann de samtliga ligatitlar. Som om inte det räckte så var man i final i Mästarcupen/Champions League hela sju gånger. Juventus och Milan ägde Italien och dominerade europeisk fotboll. Eftersom jag växte upp under detta glimrande (åtminstone med fotbollsögon sett) 90-tal så förstår ni varför matchen blvit så speciell för min del. Klubbarna har naturligtvis haft sämre perioder men vid en tillbakablick och granskning av meriterna så handlar det om två verkliga giganter. Två av historiens fem största skulle jag vilja påstå. Ett mästarmöte i kollosalformat med alla tänkbara ingredienser. Tyvärr kommer det lite i skymundan i Sverige. Jag vill inte förringa El Classico på något sätt, tycker bara att den här matchen förtjänar mer utrymme i media. Betänk hur det sett utan Zlatan. Då kanske den enbart nämnts i någon liten notis?
Vid en tidsresa skulle man kunna se mötet både som stjärnornas och hjärnornas kamp. För det har varit gott om starkt lysande stjärnor ledsagade av slipade hjärnor från sidlinjen. Förr bjöds publiken på stjärnor som Nordahl, Sivori, Rivera eller Charles. I modernare tider har Van Basten, Baggio, Maldini, Zidane, Del Piero, Kaka, Shevchenko och Ibrahimovic varit tongivande. Idel stora namn, låt oss dock inte glömma hjärnorna. Rocco och Liedholm från när det begav sig elller Trappatoni, Sacchi och Lippi i färskare åminnelse. Capellos framgångar i båda lägren bör också nämnas. Taktiskt slipade herrar med digra meritlistor. Dagens tränare, Conte och Allegri, ser ut att gå i dessa fotspår och har rätt förutsättningar att nå liknande framgångar. Vet ni förresten att Juventus och Milan deltagit i 18 Mästarcupfinaler genom åren? Fantastiskt, enbart Barca och Real matchar ett sådant facit.
Efter några skrala år är båda lagen åter i toppen. Milan vann ifjol klubbens första ligatitel på sex år och Juventus är på väg tillbaks efter calciopolins skoningslösa framfart. När tabellettan tar emot tvåan i en ren seriefinal så kan vi se det som konungarnas återkomst. Jag vågar påstå att vinnaren får kröna insatsen med scuetton i maj. Det är långt kvar men så viktig blir helgens drabbning enligt mig. Juventus försvar måste få bukt med Milans nyfunna fart och dessutom hålla ögonen på Robinho som plötsligt hittat målformen. Framåt vill jag se en Marchisio i höstform och Quagliarella från start. Tufft kommer det att bli, men mitt svartvita hjärta hoppas på minst en poäng. Det återstår två dagar nu, sedan smäller det mellan fotbollsvärldens mest respektfulla rivaler. Tänk på det svensk media!
Till sist: Får jag välja en extra minnesvärd match, lagen emellan, så tar jag Juventus 6-1 vinst på San Siro - våren 1997. Vilken prestation av den gamla damen! Får vi se något liknande på lördag? Tillägnar slutligen texten till den anonyma signaturen "herregud 2". Se och lär blir mitt budskap till honom/henne.
