Ögonblick 2012: Plats 8
2 maj: Buffons krishantering
Juventus är på väg mot en av säsongens bekvämaste segrar och ett järngrepp om Scudetton. Lecce har knappt haft bollen på offensiv planhalva, och trots att det bara står 1-0 på resultattavlan känns matchen avgjord. Några minuter odramatiskt kontrollerat passande i väntan på att klockan ska passera 90 minuter är allt som återstår. Juventus vänder spelet via Buffon och en klåparaktig mottagning senare står det 1-1, vilket också blir matchens slutresultat. [klipp]
Gianluigi Buffon är speciell. Dels för att han är världens bästa målvakt, men också för sin utstrålning. Han bemöter ständigt sina motståndare med ett leende, en utsträckt hand eller en tumme upp. Han fixar frisyren med hårspännen, men ser fortfarande manlig ut. När han för några år sedan i en intervju fick frågan om han haft sex med en annan man, svarade han lakoniskt: "Inte än". Det finns en trygghet över hans agerande som är slående, och som förmodligen också till stor del ligger till grund för hans framgångar. Efter att jag och min fru (som i sanningens namn inte är någon stor fotbollsentusiast, utan håller på Juventus för fridens skull) hade sett Juventus-Roma i Turin i våras utbast hon efteråt helt spontant, och utan att vare sig jag eller matchen på något sätt motiverade henne till det:
"Tänk att man har fått se Buffon!".
Jag kände likadant.
Jag vet inte hur många reportage jag läst och sett om stora idrottare, deras "vinnarskallar" och hur de hatar att förlora - undantagslöst exemplifierat med beskrivningar av hur otrevliga de blir när de förlorar i sällskapsspel. Journalister älskar den vinklingen. Att vara en dålig förlorare har på något sätt upphöjts till själva kännetecknet för en stor idrottsman/-kvinna. Olof Mellberg lär ha lagt krokben för sina klasskamrater när de spelade brännboll i skolan, inte undra på att han blev en jävla duktig fotbollsspelare! ...Jag har aldrig riktigt köpt det resonemanget.
När lagkapten Mellberg missade sin straff under straffavgörandet mot Holland i EM 2004 hanterade han motgången på sitt eget sätt. Han lämnade planen i vredesmod först av alla och åkte sedan, utan att prata med någon annan, till sitt hotellrum och stängde in sig med sin sorg, besvikelse och ilska. Resten av laget fick hantera förlusten utan sin kapten.
När lagkapten Buffon nu uppträtt som en fåntratt och kostat sitt lag en given seger - och potentiellt också den ligatitel han och hans kamrater arbetat hårt för i åratal - hanterade han motgången på sitt eget sätt. Han promenerade rak i ryggen över halva planen för att tacka domarna för matchen. Därefter tog han nästan alla Leccespelarna i hand, många av dem dröjde sig uppenbart kvar för att ge honom en tröstande klapp på axeln. Jag kan inte svära på det, men jag tror att Buffon lämnade planen som sista Juventusspelare. Hela agerandet signalerade "business as usual", och den ångest- och stressframkallande situationen avdramatiserades. Inget förlorat självförtroende. Ingen skam. Ingen skandal. Ingen katastrof. Bara ett vanligt misstag. Så kan en vinnarskalle också fungera.
Fyra dagar senare håller Buffon nollan när Juventus besegrar Cagliari och blir ligamästare.
- - -
Plats 10: Vändningen på Stamford Bridge
Plats 9: Tystnaden
