Samurajen som vi aldrig glömmer bort
Det finns spelare som fastnar i vårt minne och i vårt hjärta. Oftast är det spelare som har en säregen spelstil som vi kommer ihåg. Det är just en sådan spelare som jag känner för att hylla lite extra.
Det finns vissa fotbollsspelare som har en spelstil som sticker ut ur mängden. De liknar inte någon annan spelare. De är egna i sitt sätt att spela, egna i sitt sätt att röra sig på planen eller behandla bollen på. Den fullkomligt otekniska och långsamma men ändå så fantastiska Pippo Inzaghi är en sådan spelare. Den extremt hjulbenta Gianluca Zambrotta är en annan. De är båda två spelare som inte liknar någon annan fotbollsspelare. Sök igenom hela den gigantiska fotbollsvärlden och jag är övertygad om att du aldrig kommer att hitta en likadan spelare. Det är dessa spelarna som gör fotbollen så fantastisk. För vad skulle fotbollen vara om alla spelare sprang, sköt,passade och såg ut på samma sätt?
Första gången jag såg en Juventusmatch så var det en spelare som särskilt fångade min uppmärksamhet. Han såg ut som en liten samuraj med sin eleganta mörka hästsvans, som slängde åt alla håll när han rörde sig på planen. Matchtröjan hängde till knäna på honom och strumporna var bara halvt uppdragna över hans fjuttiga benskydd. Han fullkomligt förtrollade mig med sin säregna spelstil. Jag hade aldrig sett en liknande spelare förr. Jag undrade var han kom i från. Jag minns att jag inte tyckte att han såg italiensk ut, snarare sydamerikansk. Det visade sig att jag hade rätt. Den lille samurajen var född i Argentina, men representerade sedan något år tillbaka det italienska landslaget. Hans namn var Mauro Germán Camoranesi Serra.
Mauro Camoranesi var inte snabb som vinden men han hade så mycket annat i sitt register. Trots sin ringa längd var han väldigt stark i kroppen, framförallt i benen. Med hjälp av sin låga tyngdpunkt höll han sig på benen trots längre och bredare motståndare än han själv. Inläggen och passningarna satt nästan alltid där dom skulle och han var säsong efter säsong med i toppen av assistligan. Sättet han behandlade bollen på var magisk. Det var små snabba touch och bollen låg som fastlimmad mot hans fötter. Camoranesi dansade fotboll och han dansade vackert, fantastiskt vackert.
Det är inte bara briljansen som kännetecknar Camoranesis tid i Juventus och Gli Azzurri. Han hade en sällan skådad grinta. Den argentinskfödde italienaren var ettrig och aggressiv som få och högg likt en ivrig pojklagsspelare på moståndarspelarnas hälar. Många gånger fick han betala för sin energiska spelstil, då han titt som tätt blev utvisad efter att ha tappat humöret. Utan sin energi skulle han däremot aldrig ha blivit samma spelare som han nu blev.
Han har även visat en enorm kärlek gentemot vår gamla dam. Det bevisade han om inte annat när han valde att stanna i Juventus trots degraderingen till Serie B. Då många spelare lämnade klubben så valde Camoranesi att stanna, följa sitt hjärta och visa sin lojalitet. Det ska han ha en enorm eloge för att han gjorde och jag kommer att vara evigt tacksam för det.
Det smärtar att se när Camoranesi idag ständigt hamnar i storbråk i sin argentinska klubb Lanús. I Juventus fanns det en lugnande atmosfär och en omgivning som kunde tygla honom. I Argentina finns den inte på samma sätt och det tror jag påverkar Camoranesi negativt. Jag hoppas av hela mitt hjärta att vår älskade samuraj en vacker dag återvänder dit han hör hemma. En sak är säker och det är att den gamla damen väntar på att återigen omfamna honom med all sin värme och kärlek!
PS: Vill ni påminnas om Camoranesis underbara tid i Juventus rekommenderar jag denna videon: http://www.youtube.com/watch?v=3M2HFraCJLQ
