Lagbanner
Supportern och Marchisio - Som pappans relation till sonen

Supportern och Marchisio - Som pappans relation till sonen

Claudio Marchisio är viktigare än någon annan spelare i Juventus. grovjobbare, defensivt nyttig, ett vapen offensivt och så tekniken! Vilka mottganingar, vilken kontroll och vilka mål han gör. Han, om någon förtjänar en hyllning. Så varsågod, här kommer den!

Att vara pappa till en son som råkar vara talangull i byggdens fotbollslag kan vara komplicerat. Tränaren och andra föräldrar dunkar honom i ryggen med orden: "Fan, din grabb kan bli nåt alldeles extra!". Farsan kanske borde sträcka på ryggen och glädjas. Men istället blir han avvaktande, "Han kan jobba hårdare och bli en bättre avslutare". Reaktionen beror dels på tvivel men har också att göra med kraven, mot sina egna har man högre sådana. Vinner pojklaget en cup så grämer sig den stackars pappan över sonens missade målchanser istället för att jubla åt lagets seger. Känner någon igen sig? Det gör åtminstone jag, inte som pappa eller son, men i rollen som supporter. Min relation till Claudio Marchisio är klart jämförbar med en fars till sin parvel. Han har burit Juventus tröja sedan barnsben. Det gör att Marchisio står oss supportrar närmre än vad spelare med andra hemvister gör. För mig har det varit komplicerat, har varit stolt men också kräsen, sökt fel och brister hos honom.

 
Första gången jag stiftade bekantskap med Claudio Marchisio måste ha varit under säsongen i Serie B (06/07). En lovande egen produkt som dock hamnat i skuggan av ett annat löfte, Sebastian Giovinco. Det var den lille atommyran som skulle bli supersjtjärnan framför andra. Ni känner till historien. Juventus gick upp, Seba och Marchisio lånades ut till Empoli för att komma tillbaks inför säsongen 08/09. Giovinco hade svårt att slå sig in i laget, Marchisio nosade direkt på hetluften i startelvan. Han glänste knappast, men imponerande att få så mycket spelstil vid tidig ålder. En mogen, hårt jobbande och lojal kille visade upp sig. Kompisar sa till mig: "Marchisio kanske kan bli nåt, Juves egen De Rossi". Mitt svar lät inte vänta på sig: "Inte en chans, han har varken den fysiken eller de skottet!". Jag såg en yngling med skön inställning, möjligen en viktig lagspelare under lång tid. Men inte den där stjärnan, den rollen hade jag i mina drömmar vikt åt Giovinco.

Tiden har passerat med hisnande fart sedan återkomsten från Serie B. Det har varit en stor omställning på både spelare och ledare. Flertalet spelsystem har testats och skrotats, en handfull misslyckade spelare har kommit och gått. Marchisio har stått mitt i skiten, sett sin moderklubb närmast förfalla. Under de här säsongerna är han en av få som kan gå med huvudet högt. Han har inte glänst, kanske varit lite ojämn. Men Claudio Marchisio har alltid gett 100 %, stått ut med flertalet spelsystem och roller. Jag själv började med tiden upptäcka att Marchisio utöver sitt slit var utrustad med en fin teknik. Mottagningar i hög fart och några snygga mål vittnade om den saken. Men supportern/pappan i mig var inte så lätt att imponera. "Killen har teknik, visst. Men han slår ju inga avgörande passningar". Juveprodukten var nu mer eller mindre bofast i landslaget med ett VM-slutspel i ryggen. Mitt omdöme hade förvisso tinat litegrann. "Marchisio är ju en riktigt skaplig tvåvägsspelare, men någon stjärna blir han aldrig". Så fel jag haft!
 
Förra säsongen innehöll en hygglig höst och en bedrövlig vår. Marchisio tillbringade stora delar av den på en ovan vänsterytterposition. Det var som vanligt inget fel på viljan, fast visst led han av att spela på fel position, något annat kan inte sägas. När Conte anslöt i somras och tidigt började prata om Marchisio som en viktig kugge kände jag mig tveksam. Resonerade på följande vis, han är lite för tunn fysiskt för att vara en bra defensiv mittfältare och lite för begränsad som passningsspelare för att hålla i en offensiv roll. Såg Marchisio som en nyttig truppspelare men tyvärr inte som någon startman. Återigen ställde mitt, tvivlande, kräsna supporterhjärta till det. Hade jag dömt lika hårt om han varit fransman eller haft Bologna som moderklubb? Knappast. Borde insett att löpvilja, bra positionsspel och briljant teknik är ypperliga egenskaper om man ges rätt roll. Förbisåg att Marchisio spelat i oorganiserade upplagor och på opassande positioner. Tur att Conte såg saken ur rätt perspektiv.                                                                                                                                                                                                                            

Antonio Conte har en tylig spelidé, vilket passar Marchisio. Nu nyttjas han äntligen på rätt vis. Conte försvarar högt med presspel, en frenetisk spelare likt Marchisio blir som klippt och skuren. Tränaren vill att mittfältarna fyller på i djupled, den gode Claudio är en suverän djupledsspelare och blir ett grymt offensivt vapen. I de lägre försvarsspelet är det viktigt att inte släppa till i ytan mellan försvar och mittfält, här blir hans förmåga att läsa spelet och löpvilja ovärdelig. Passa på att studera detta i nästa match, Marchisio är grym på att skära av passningssvägar samt komma först i duellerna strax utanför boxen. Från hjälpgumma långt ner i banan till dödligt giftig avslutare med hjälp av sitt djupledsspel, Marchisio har blivit en tvåvägsspelare av gyllene snitt. Få mittfältare i världsfobollen har sådana kvalieér över så stora delar av planen och det är ingen tvekan om vem Conte tänker på först när han tar ut laget.Den lilla stolthet jag innan kände har nu vuxit och blivit till stor sådan, den kräsna, tvivlande sidan sjönk definitivt som en sten i samband med Turin-sonens 3-0 mot Palermo i söndags! Förresten, pappan jag nämnt, hoppas han får vara med om samma sak. Kanske när sonen avgör finalen i St Erikscupen via frispark? Vad vet jag?
 
Till sist: Blod är tjockare än vatten men dess förlopp kan vara komplicerat.
 
 
 

Henric Nilssonthebucket80@hotmail.com2011-11-23 19:23:00
Author

Fler artiklar om Juventus

Redaktionen söker nya skribenter