Supportrarna – en brokig men vacker skara
Fotbollshuliganer representerar någonting väldigt tragiskt. Fotbollssupportrar däremot, representerar något väldigt vackert.
Ska man skriva en hyllningstext till fotbollssupportrar så kanske man är fel ute i dagens läge? Var och varannan Allsvensk match får avbrytas och i stora delar av Europa har läktarvåldet blivit en sorgligt stor del av sporten. Enligt mig är det dock inga verkliga supportrar som förstör utan en massa pseudo-personer som går under benämningen huliganer. Dessa två begrepp är vitt skilda, supportrar älskar sitt favoritlag, huliganer däremot hatar mest och ägnar sig åt att förstöra. Den senare kategorin har i mitt tycke inget med foboll att göra. Deras hat och destruktivitet tar bort fotbollens viktigaste ingrediens, passionen.
Mer än så tänker jag inte beskriva huliganerna och deras framfart, de får mer än nog med utrymme i olika medier. Tänker istället rikta fokus på supportrarna. En skara jag själv tillhör. Även hos den här kategorin av fotbollsanhängare så förekommer rivalitet. Hårda ord hävs ut mot både domare och motståndarnas spelare.Rivalitet mellan klubbar kan ha lokal karaktär,bestå av ren konkurrens eller ha historiska orsaker. Det är så mycket som står på spel; kamp om titlar, att inte åka ur, eller nå en viktig Cl-plats. Supportrarna blir givetvis påverkade och medryckta i allt sådant. Som Juventus-fan har man exempelvis oerhört svårt för Inter och Milano-klubbens färger väcker ont blod. Men rivalitet är en del av fotbollen, utan den skulle sporten förlora mycket utav sin glans.
Emellertid så består supporterskapet till största delen av kärlek och gemenskap. Kärlek till favoritlaget och gemenskap med andra supportrar. Jag tycker det är rörande att intresset för ett fotbollslag kan samla personer från så otroligt skilda kulturer och från totalt olika skeden i sina liv. Alla svenskar med Juventus som favoritlag är levande exempel på detta. Vi har hejat på Juventus olika länge, tagit klubben till oss på de mest besynnerliga sätt. Vi är alla olika, men ändå så lika. Enligt mig väldigt vackert och någon slags mall för hur livet borde fungera i stort.
Vuxna män från trygga villaområden jublar ikapp med unga killar från den tuffa förorten. Svenskar sida vid sida med killar som härstammar från jordens alla hörn. Ursprunget är fullständigt irrelevant. Alla är på samma våglängd, vi jublar ihop, sörjer tillsammans och bär gemensamt Juventus i våra hjärtan.Klubben har gett oss glädje, besvikelser och uppgivenhet genom åren. Det är möjligtvis väldigt naivt från min sida, men varför ska det vara så svårt för vårt samhälle i övrigt att acceptera olikheter och fungera bättre?
Det börjar nu dra ihop sig, är på dagen en månad tills vi styr vår kosa mot Turin. Vi gör oss redo för Juventus hemmapremiär på nya arenan och vi gör det med en barnsligt entusiastisk tillförsikt. Unga eller inte, blonda eller mörka, kristna såväl som muslimer. Sak samma - religion, kultur och social bakgrund spelar ingen som helst roll Vi åker dit som Juventus-anhängare och som sådana kommer vi ha två oförglömliga dygn i norra Italien!
Till sist: Är det något som jag saknar bland oss supportrar så är det tjejer. Än så länge är det en kraftig majoritet killar, må framtiden ändra på det. Hoppas slutligen så många som möjligt följer med i september, ta chansen!
