Juventus vann ligatiteln igår, för första gången på sex år. Klubben har rest sig från calciopolins ödeläggning. Att ta sig tillbaks var nog svårare än någon kunnat ana.
Jag minns söndagen den 18 maj, 1995, som om det vore igår. Familjen var på släktmiddag hos min mormor och morfar. Samma dag kunde Juventus säkra sin tjugotredje scudetto. Oavgjort hemma mot Parma skulle räcka. Det var alltså förväntningar i luften. Tyvärr hade mormor och morfar varken TV3 ( där Uno Kryss Due visades) eller Text-TV. Att följa händelserna var inte så lätt. Det var liksom före datorer och I-phones. Resultat och annat var oändligt tuffare att få reda på jämfört med idag. Först i bilen hem (morföräldrarna bodde tre mil utanför Västerås) fick jag reda på resultatet. Juventus hade lyckats. Parma krossades med 4-0 och guldet var i Juventus ägor igen, efter nio års väntan.. Det blev alltså den första scudetton jag själv kunde glädjas åt, 1986 var jag för liten. I bilstereon, körandes genom ett grönskande och vårigt Västmanland, nåddes jag alltså av denna glada nyhet. Snacka om att tiderna förändras. En TV utan Text-TV, räck upp en hand den som äger en sådan idag?
Radiosporten hade vid den här tiden ett inlsag som var heligt för mig. Varje söndag sammanfattades helgens italienska ligaomgång på en telefonlinje, ofta, med Glenn Strömberg. Att sitta där i baksätet och höra Glenn analysera varför just Turin-klubben varit bäst och hur guldet togs emot i hemstaden var enormt. Ett av mina fem största upplevelser som idrottsanhängare. Det är svårt att beskriva hur man kände. Någon slags invändig värme och pirrighet. En ihållande lycka som inte gav med sig. Lite åt det hållet. En liten kille som fått en playstation 3 i julklapp tror jag upplevt något liknande. Fånigt men sant. Senare följde jag sportspegeln och i programmets internationella fotbollssvep gavs det hela återigen utrymme. Baggio, som dragits med, skador, hade haft en fot med i det mesta på planen. Inte minst öppnade han för Deschamps 2-0, via en genial klack. Spelarnas glädje vid målen och de efterföljande scenerna förstärkte mina känslor. Förutom Deschamps sköt Ravanelli två mål och Vialli ett. Snacka om guldmål!
Åren som följde blev väldigt framgångsrika. Baggio försvann visserligen men ersättaren Del Piero axlade tröjan som ingen annan. Champions League-bucklan erövrades, liksom flertalet ligatitlar. Jag var stolt och glad, om än inte i lika stor utsträckning som den där vårkvällen i bilen. Det var något unikt och nytt över den. En början på något stort. Elva lyckosamma säsonger fick vi innan calciopolins vidriga käftar grep tag i oss. Titlarna och all glädje kändes avlägset, som något vi bara fått till låns. Jag trodde aldrig vi skulle få uppleva liknande stunder igen. Men jag hade fel. Söndagen den sjätte maj 2012 inträffade något som kopierar eller rentav överträffar 1995 års bravad. Vi är mästare igen!
Högteknologiska 2012 står som en sanslös kontrast till tekniskt undernärda 1995. Då hade jag inte ens tillgång till Text-TV. Nu fanns allt. Konkurrerande Milans derbymatch mot Inter visades på TV:n och Juves bortamöte med Cagliari följde jag via stream. Bara att hänga med i svängarna och bita på naglarna. Trots att utgångsläget var ypperligt för damen vågade jag inte tro någonting. Trots att både Inter och Juve tagit ledningen tidigt så kändes det ovisst. Först när Cagliari gör självmål i andra halvlek slappnar jag av. Men säker var jag inte nu heller. Inte förrän Maicoun hästsparkar in 4-2 till Inter släpper jag loss. Allt är klart!
Jag sitter i soffan ganska medtagen efter dramatiken. Har svårt att ta in vad som just skett. Samtidigt sprids en väldigt härlig känsa inombords. En varm och pirrig sådan. Hjärtat slår extra fort. När jag tänker efter så är det samma känsla jag upplevt sjutton år tidigare. Då var jag en pojke, nu en man. Då var utbudet av italiensk foboll väldigt begränsat, nu finns allt någon hemsida bort.. Ändå är det samma underbara känsla. Lilkillen som just öppnat paketet innehållandes en playstation vet precis.. Liknelsen gör mig nästan generad. Vilken patetisk människa jag är. Men, vem fan bryr sig. Det är underbart att känna så här. Tror dessutom att detta bara är början, precis som 1995.