Tio fingrars sista dans
En liten summering över min tid på SvenskaFans
Kvällarna när jag skriver är i många avseenden identiska. Det är sent, tv:n sorlar tyst från rummet intill och övriga familjen sover. Vid mitt skrivbord står en kopp med rykande hett kaffe. Från stereon strömmar ofta något av Thåström; Skebokvarnsv.209 eller Kärlek är för dom. Dessa plattor har den senaste tiden varit tydliga inspirationskällor i samband med mitt skrivande. Jag sveper blicken genom rummet, allt är som det alltid varit i dessa sammanhang. Jack Nicholsons vansinniga ögon stirrar på mig från rummets enda tavla, bokhyllan är full av ryggar med kända och mindre kända författarnamn. Dessa namn, i samröre med lampans dova kvällsljus, försätter kvällen i viss mystik.
Medan strupen, något trevande, låter en het mun kaffe passera vandrar fingrarna över tangentbordet i en slags rutinmässig uppvärmning. Ikväll, liksom så många kvällar innan. Tänk vad mina tio fingrar dansat över detta tangentbord geom åren. Plitat ned krönikor, matchrapporter och spelarbetyg. Nästan alla har skrivits i detta rum under samma rituella mönster. Allt är som vanligt men ändå inte. Detta är nämligen det sista jag skriver för SvenskaFans räkning. Efter fyra år är det dags att ta ett definitivt avsked. Fyra år som krönikör och annat på Juventus redaktion är till enda. Allt som återtår är den här texten. Tio fingrars sista dans kan man, via poetiskt svärmeri, se det som.
Det har gett mig otroligt mycket. Om jag någon gång lyckas försörja mig som skribent på heltid har jag sidan att tacka. Den har varit ett skyltfönster och en praktikplats. Det har varit glada stunder blandat med besvikelser och sena nätter. Glädjen över att skriva har varit stor men Juventus, som i stort sett haft tufft under hela min tid på SF, har gett mig gråa hår akterseglade förhoppningar. Jag har varit förbannad över idiotiska kommentarer i diverse kommentatorsfält och frustrerad över bristande uppskattning från högre ort. Men jag kommer för evigt att vara tacksam för de vänner jag fått. Daniel, Patrik, Arash, Johanna, Joseph och Herman. Stort tack till er! Kontakten med övriga lags redaktionsmedlemmar har också varit givande. Inters, Hamilton och Sia, liksom Milans, Faxå, är killar jag hyser stor respekt för. Sist men inte minst bör också den forne krönikören och Italien-redaktören, Jonas Söderström, omnämnas. En suverän skribent jag sett upp till genom åren.
Ett ofta citerat franskt ordspråk lyder: "att skiljas är att dö en smula". Det ligger mycket i uttrycket. Vid varje avsked i livet rycks något ifrån en. Det känns vemodigt, många minnen far runt som virvlande höstlöv. Många som får mig att dra på smilbanden: alla hopplösa streamar och mina vredesutbrott i samband med missade Juve-chanser. Att följa en match via en stream, vars sändning fastnar var femte minut, är väldigt "svenskafanskt". Laptopen har i svaga ögonblick varit nära att fara ut på gatan framför. Juventus upplagor (inför fjolåret) har också skapat mycket vrede och uppgivenhet. Vardagsrummets glasbord har, mina 30 år till trots, drabbats av diverse våldhandlingar. Roliga minnen i efterhand, tyvärr har mörkare stunder också uppstått. Exempelvis när hatets huvudlösa kreatur har gått loss i kommentatorsfält och forum. Jag har berörts och förfasats men inte gett upp. Dett känns bra idag. Jag slutar, men inte på grund av dem.
Denna text innebär ett slut men också en början. En början på en resa som förhoppningsvis ska leda till att skrivandet blir mitt levebröd. Framför allt annat innebär det dock en fortsättning på något utan slut, mina känslor för Juventus. Dem bär jag med mig för evigt. Allt starkare ju äldre jag blir. Nu har koppen vid min sida svalnat och allt som återstår av kaffet är en brun nyans i botten. Snart är krönikan färdigskriven och det kommer inga fler, åtminstone inte på SvenskaFans. Mina tio fingrars sista dans mynnar härmed ut!