Tolv år - en evighet
"En fotbollsklubb kan aldrig bli nostalgisk – blir den det har man redan förlorat. Jag som supporter kan dock vara hur nostalgisk som helst. Och jag är nostalgisk. Jag saknar tiden då Juventus var där uppe, tiden då Juventus var laget att slå. Idag kan alla slå oss – idag är det inte längre någon skalp att ta tre poäng, borta, i Turin."
Hyllningsmatcher är något jag brukar ha svårt för. Kanske mest för att det alltid känns så otroligt fjuttigt med en avslagen match för att hylla en trotjänare som på något vis kommer att lämna det gröna gräsets schack för gott. Om jag skulle regissera en sådan där riktigt smörig film som handlar om hur något idrottslag, givetvis ett totalt uträknat sådant, reser sig på nio och sedan vinner finalen så skulle den innefatta att finalen innebar den sista matchen för lagets stora hjälte – endast det kan vara ett värdigt avslut för de allra största.
Igår gjorde Gary Neville sin sista match i United. Tillsammans med sin bror, Phil, samt bland andra Nicky Butt och givetvis David Beckham har Gary Neville varit en högst väsentlig del i det som ändå måste kallas de senaste tjugo årens allra mest framgångsrika fotbollsklubb – Manchester United.
Under en tid på 90-talet, innan dess då Sir Alex Fergusons gossar blommade ut till sin fulla potential, hade de Juventus som sin stora förebild. Juventus innebar allt det där som Ferguson ville skapa. Vinnarmentaliteten satt i varje spelares DNA och en förlust var aldrig godtagbar – hur nära man än hade varit att vinna. Vid ett flertal olika tillfällen har dåtida United-spelare lyft fram ett speciellt tillfälle, en speciell match, då de på allvar kände att nått dit de ville – de var inte längre rädda för något annat lag, de kände att de inte längre hade några övermän:
Juventus – Manchester United, den 21:a april 1999.
Semifinal i Europacupen.
2-0 efter elva minter, Inzaghi gånger två.
2-3 efter 90.
http://www.youtube.com/watch?v=qbD5s44OQFs
Det omöjlig hade hänt – United var i final i en europa-cup för första gången på 31 år. De hade slagit ut laget de själva ansåg stod för det de själva ville uppnå. De hade nått en final som de sedermera även vann, efter en otroligt spektakulär och fantastisk match som hade allt, mot Bayern München.
Det är tolv år sedan. För tolv år sedan ansågs Juventus vara en av de allra största klubbarna. För tolv år sedan kände spelarna i Manchester United att Juventus var klubben att slå. Tolv år är inte en speciellt lång tid – ändå känns det som en evighet.
Det är inte bara Manchester United och Juventus som har förändrats under dessa tolv år. United har befäst sin position som en av de allra största klubbarna – samtidigt som ägarfrågan har gjort att lagets fans väljer att ikläda sig en grön och gul halsduk för att visa att de inte stödjer den amerikanska ägaren Malcolm Glazer. David Beckham blev större än laget och lämnade för spel i Real Madrid, tillsammans med bland andra Zinedine Zidane och ett gäng ”galacticos”. Juventus har varit skärselden och befinner sig för tillfället i något som endast kan liknas vid limbo – i ingenmansland.
En fotbollsklubb kan aldrig bli nostalgisk – blir den det har man redan förlorat. Jag som supporter kan dock vara hur nostalgisk som helst. Och jag är nostalgisk. Jag saknar tiden då Juventus var där uppe, tiden då Juventus var laget att slå. Idag kan alla slå oss – idag är det inte längre någon skalp att ta tre poäng, borta, i Turin.
Igår spelades det alltså en hyllningsmatch, en ”tack-och-adjö-match”, för Gary Neville. Jag håller inte på ditt lag, Gary - jag håller er som en av de allra bästa klubbarna, men jag håller inte på er. Jag kommer dock alltid att sakna dig och din tid inom fotbollen. Igår var det din tur att tacka för dig och din tid i United. Inom kort kommer ett flertal av min ungdoms hjältar att göra samma sak.
Nästa säsong blir, av allt att döma, den sista i den svartvita tröjan för Mr. Juventus – Alessandro Del Piero.
Jag har skrivit ett flertal artiklar om hur de gamla hjältarna kommer att lämna otroliga tomrum efter sig under flera år här på SvenskaFans. Kanske började jag lite för tidigt när jag beklagade mig för att det sannerligen snart var slut – snart hade såväl Maldini som Totti och Nesta lämnat planen. Nu är det dock snart. Maldini har redan avslutat sin karriär, 40 år ung. Nesta är fortfarande en alldeles fantastisk back – men frågan är hur länge han och hans kropp orkar med. Totti har antagligen några säsonger kvar.
Nästa säsong blir Alessandro Del Pieros sista, som spelare, i Juventus. Alessandro ÄR Juventus för mig. ”En spelare får aldrig vara större än laget” – nej, så är det. Men Alessandro är och får vara det – så länge Juventus alltid kommer i första hand. Och jag tror, uppriktigt, att det är så – Del Piero sätter alltid sitt kära Juventus i första hand.
Jag längtar efter att få uppleva tider då Juventus åter är en av Europa allra största klubbar. Den dagen kommer – kanske förr, kanske senare. När den dagen kommer är dock den spelare som en gång fick mig att fastna för just Juventus inte längre med. För mig kommer Juventus bästa tid alltid vara den med Del Piero.
http://www.youtube.com/watch?v=zjRKHFSw8T8&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=GiSypfJmzjg
http://www.youtube.com/watch?v=th_i9uL_s7I
