Vilsen i anglofilernas värld
Att leva som svensk i Norge är bra på många sätt och vis. Att leva där som calciosupporter är omöjligt. Man känner sig missförstådd, osäker och vilsen i en värld där allt handlar om Premier League och England.
Det är en kylig måndagsmorgon i mitten av november någonstans i Norge. En vass alarmsignal väcker en sovande svensk med drömmar om Italien. Yrvaket sätter jag mig upp och sneglar ut genom fönstret. Dimman ligger som ett tjockt täcke över staden utan minsta tecken på liv. Bara dårar beger sig till jobbet frivilligt en dag som denna. Jag drar täcket över huvudet och överväger att gå i ide resten av året när det plötsligt slår mig. Serie A har bjudit på sin mest intressanta omgång hittills och det måste diskuteras på jobbet! Jag studsar upp ur sängen utan en tanke på hur trött jag var för två sekunder sedan och gör mig klar för en ny arbetsdag.
Tiden står stilla de första två timmarna. Längtan efter kaffepausen vid nio växer sig starkare för varje minut som passerar. Jag har svårt att koncentrera och låter tankarna vandra iväg på annat håll. Iaquintas drömmål mot Roma, Milans seger i derbyt och Lazios fortsatta jakt i toppen av tabellen reflekteras i form av ett vackert bildspel innanför huvudet. Jag står och dagdrömmer som ett fån en stund innan jag märker att avdelningschefen sneglar irriterat åt mitt håll. Med ett generat uttryck tar jag mig själv i kragen och inleder ett seriöst försök till att engagera mig i arbetet.
När klockan väl slår nio och det är dags för välförtjänt vila är jag först ut av alla. Jag står som på nålar vid kaffemaskinen i väntan på att de andra ska dyka upp. En efter en trillar kollegorna in. Samtliga med trött uppsyn och en önskan om att befinna sig någon annanstans. Jag bryter mönstret från min plats i hörnet med ett småleende på läpparna. Jag upplever samma känsla som man hade som barn när man bar på en hemlighet redo att äntligen presenteras för omvärlden. Ingen verkar notera det och när alla fyllt sina koppar beger vi oss från fikarummet till rökrutan utanför.
Snacket inleds med de obligatoriska klagomålen på jobbet och måndagar. Efter det följer lite allmänt prat om vad som hänt under helgen. Jag lyssnar på det ena örat i väntan på rätt tillfälle att byta samtalsämne. Ytterligare någon minuts diskussion om en fest som ägt rum fortsätter innan jag slutligen frågar om någon såg matchen mellan Juventus och Roma. Jag tittar entusiastiskt mot mina kollegor som skakar på huvudet och ser oförstående ut. De har inte sett Milanoderbyt heller och förklarar uttråkat att de inte bryr sig om den italienska ligan överhuvudtaget. Konversationen dör ut innan den ens hann börja och de börjar diskutera Premier League istället. Smått förnärmad sveper jag det alldeles för varma innehållet i min kaffekopp och går muttrandes in i byggnaden igen.
Under de efterföljande timmarna funderar jag på vem som jag är mest förbannad på. Mina norska kollegor som inte tar calcion på allvar eller mig själv som var naiv nog att tro att de skulle vara intresserade. Jag visste egentligen redan att deras intresse för Italien begränsas vid mat. De vill inte höra talas om Krasics genombrott. De bryr sig inte om att Eto'o varit fotbollseuropas hetaste anfallare under hösten. De har inte ens hört talas om Javier Pastore. Som trogen calciofanatikeer i det här landet känner man sig lika missförstådd som under den identitetskris många av oss upplever under tonåren.
På eftermiddagen bestämmer jag mig för att visa mina norska grannar att jag står upp för den italienska fotbollen med stolthet. Jag tar av mig tröjan och låter de svartvita ränderna med Pavel Nedveds namn på ryggen tala för sig själv. Jag bär huvudet högt när jag passerar förbi de andra i korridoren. Den lilla isbjörnen är en ikon som inte ens anglofilerna kan förneka. Äntligen har jag fått min upprättelse.
Efter en stund noterar jag hur chefen på huvudkontoret som knappt ägnat mig en blick tidigare står och betraktar mig. Jag intalar mig själv att det bara är inbillning och vänder mig åt ett annat håll. Jag fortsätter att känna mig iakttagen och sneglar diskret tillbaka åt hans håll. Jag ser till min fasa hur han kommer gående mot mig med bestämda steg. Efter ett par sekunder står han mindre än en meter ifrån mig och ger mig en besviken blick. Han granskar klubbmärket på så nära håll att han det är smått chockerande att han inte bländas av stjärnorna över. Slutligen tittar han upp på mig och skakar frenetiskt på huvudet. ”Juventus? Jag var övertygad om att det var Notts County. För en sekund trodde jag nästan att du höll på ett riktigt lag”. Med de orden vänder han på klacken och lämnar mig paralyserad i form av ett frågetecken.
När klockan slår tre når arbetsdagen sitt slut och det är dags att lämna byggnaden. Jag har upplevt en av de märkligaste dagarna i mitt liv. Med ett smått förvirrat uttryck slår jag upp dörrarna och ser att det börjat spöregna. Ödets ironi hånskrattar mig rakt upp i ansiktet när till och med vädret spelar efter engelska noter. I toner av moll släpar jag mig sakta iväg mot busshållplatsen. Jag knyter åt min svartvita halsduk hårdare om halsen och låter mig värmas av tanken på att det är en ny omgång redan nästa helg. Jag misslyckades idag, men kanske, bara kanske får jag dela med mig av den italienska värmen någon gång i framtiden. Så länge det finns liv finns det hopp.
