Vinnaren Conte och losern i TV-soffan
Den ena är en född vinnare, den andra född till ett liv som supporter. Långtifrån varandra på alla sätt, men kärleken till Juventus är lika stor. Hoppas jag.
Antonio Conte tog omedelbart Juventus med storm från tränarbänken. Det var omöjligt att undgå att en nygammal mentalitet var tillbaks. Den känslan infann sig redan vid premiären, då jag på Juventus Stadium fick beskåda hur Parma krossades. Ändå har jag hela säsongen tvivlat och ifrågasatt Conte. Han förespråkar löpvilja före kreativitet, bytena kommer för sent och rädslan att förlora är större än viljan att vinna. Så har det låtit. Men gång efter annan så har Conte tystat mig med råge. Har jag ifrågasatt honom på 5 punkter så motbevisar han mig minst 6 gånger.
Det är nu dags att krypa till korset och erkänna, har varit för negativ. Hur kan jag varit så urbota dum att en tränare som gjort sådana enorma framsteg med Juventus kritiserats? Bara att lyfta på hatten, Conte är en verklig hjälte och vinnare. Jag själv en självutnämnd expert i en TV-soffa. Boendes i blindtarmen Sverige, i kyla, snö och mörker. Vem är jag att tycka till så mycket?
Antonio Conte föddes i Lecce 1969. Staden är belägen på själva klacken av stöveln om man ser till kartan. Långtifrån Turin och Juventus i flera avseenden men redan tidigt tog den lille Antonio Juventus till sitt hjärta. Den egna spelarkarriären inleddes i hemstadens lag men 1991 gick flyttlasset till Turin och den gamla damen. Det måste varit en dröm som uppfylldes för honom. Han kom till ett Juventus med några mellanår bakom sig efter Platinis guldera.
Det rådde en stor hunger att återta tätpositionen och den lille mittfältsterriern fick på nära håll följa denna resa. Från mittenlaget som avundades Milans framgångar till Europas dominerande klubb. Vinnarskallen Conte fick lära sig vad som krävdes för att vinna. Han var aldrig bäst, men en pådrivare och ledare. Lagkapten under några säsonger, trots lagkamrater som Peruzzi, Ferrara och Deschamps. Det säger en del. Inställningen var total, viljan att vinna varje närkamp och varenda löpmeter hänsynslöst stor. De spelade ingen roll ifall man mötte Milan eller Foggia, om reultatet var 0-0 eller 5-0. Lo Stilo Juve gällde i alla lägen. Värdighet helt enkelt.
Det här egenskaperna har Conte återinfört vid sin ankomst som tränare. De starka försvarsspelet och förmågan att aldrig ge sig har varit hörnstenarna för Juventus framgångar. Framgångarna har förr möjliggjorts med hjlälp av spelare med en extra dimenison och spelare med verklig grinta. Därför plockades namn som Lichsteiner, Vidal och Pirlo in till den här säsongen. Vinnarmentalitet, hårdhet och kvalitet. Det har vi fått och spelare som dessa har höjt resten av truppen.
Med hjälp av Conte finns nu ett Juventus som tror på sitt kunnande. Ändå hade jag mage att länge ifrågasätta. Borde insett att det här bara var början på resan. Klubben har inte varit sämre än tvåa någon gång sedan september. Jämför med föregående säsonger. Vilka framsteg! En kamp om scudetton skulle vara möjlig först nästa säsong. I bästa fall.
