Är det där allt ni har, Premier League?
Lördagar klockan 16. Då är det minsann riktig fotboll på tv. Då är det Niklas Holmgren och Erik Niva. Då är det stämning, tempo och kvalitet. Äh. Vem försöker man lura egentligen? Var det där allt ni hade, Manchester City? Och var det där verkligen det bästa ni hade att skicka, Premier League?
Ett Manchester City med fem raka segrar och noll mål i baken mötte ett krisande Juventus som inlett säsongen sämre än någonsin förr. Ligaledarna i världens mest färgsprakande fotbollsdivision tog emot de vassaste bussparkerarna i filmningarnas självklara hemvist, Serie A. Svenska folkets favoritliga ställdes mot den liga som till och med de minsta av tv-bolagen numera skiter fullständigt i. Frågan inför matchen var väl om superstjärnan David Silva skulle göra två eller tre assist? Eller kanske fyra?
Men Álvaro Moratas vänsterskott tystade det redan kusligt tysta Etihad Stadium. På holländsk mark åkte miljardslösande Manchester United på en blytung mina mot lilla PSV Eindhoven. I fjol såg det likadant ut, och jag kan inte sluta undra: Hur länge ska frågetecknen kring Europas formsvagaste toppliga få förbli frågetecken, innan man gör om dem till fetstilta punkter? Hur länge kan en liga leva på tv-producenternas läckra, fartfyllda klippande, och fantasin om att ”jo, i England, där liras det fysisk fotboll”? När ska folk genomskåda de otaliga myterna?
Brittisk aggressivitet, brukar det så stolt sägas. Igår såg jag aggressivitet på Etihad Stadium. Igår såg jag Giorgio Chiellini trycka ut ”bjässen” Yaya Touré över sidlinjen med förvånande enkelhet. Igår såg jag ett frenetiskt pressande Juventus som utan större problem höll motståndarna långt från Buffons mål, trots att det var i matchens skälvande slutminuter. Jag såg Premier Leagues överlägsna giganter bli taktiskt utmanövrerade av fjolårets CL-finalister Juventus. Och jag var inte alls förvånad.
Desto mer förvånad var kommentator Niklas Holmgren. Han konstaterade nämligen att Juventus säkert är oerhört glada över att ha besegrat favoriterna Manchester City. Vilken bragd, vilken seger. Och det var där någonstans som jag bestämde mig för att skriva denna text. För det verkar inte spela någon roll vad som försiggår i fotbollsvärlden. Ett italienskt lag kommer ändå aldrig ses som favorit mot ett engelskt.
Det kvittar hur många gånger Arsenal gör bort sig i åttondelen. Det kvittar om lilla FC Basel kommer tvåa före Liverpool i gruppen, eller om öststatsklubbarna leker gris med Englands ointresse för Europa League. Det kvittar om UEFA-rankingen ropar om usel engelsk statistik och branta nedåtspiraler. Om Emirates Stadium är ett bibliotek, eller om hemmafansen på Stamford Bridge aldrig hörs mer än motståndarnas bortafölje. Vem bryr sig om Juventus spelar CL-final, eller om Spanien tokdominerar med hela fem platser i Champions League? Det kvittar.
För när allting känns kallt, och det regnar överallt. Då ses de ju ändå på lördag. Ja, då ses de på lördag – nånstans, Niklas Holmgren och Erik Niva. Och så Ola Wenström, som den lysande programledaren han är. Hela tv-produktionen med sin läckra, snitsiga grafik. Viasat-studion i all sin anrika prakt. Tempot. Stämningen. Kvaliteten. Lördagar klockan 16. Då, ja då är det minsann riktig fotboll på tv.
Och någonstans, långt ifrån tv-studions rampljus, tv-bolagens satsningar, och tidningarnas löpsedlar, finns vi. Den lilla bortglömda minoriteten, utbölingarna som jämt envisas med att ställa de där oundvikliga frågorna. Var det där verkligen allt ni hade, Manchester City? Är det där allt ni har, Premier League?
