Är det nu, nu som det tar slut?*
Tar den italienska epoken med Gianluigi Buffon slut ikväll, eller får vi ett sista kapitel i sommar?
Flera personer har ställt frågan till mig den senaste veckan:
Vilka håller du på?
Jag tycker om nationsmästerskapen, och blir definitivt glad när det går bra för mitt fosterland Sverige. Men bryr jag mig mer om hur det går för ett tämligen profillöst Sverige än hur det går för Chiellini, Bonucci (ja, fortfarande!) Barzagli och Marchisio? Nej, det gör jag ju inte. I fotbollssammanhang är jag idag helt enkelt betydligt mer Juventino än svensk.
Och då har jag inte ens nämnt den allra främsta anledningen till att jag hoppas på italiensk vändning ikväll - en svensk succé innebär nämligen också ett trist abrupt slut på en av fotbollens absolut mest framstående landslagskarriärer.
Gianluigi Buffon gjorde debut för gli Azzurri som tonåring 1997 under en tid då det fanns framstående italienska målvakter i överflöd. Angelo Peruzzi hade status som förstemålvakt inför VM 1998, men skadade sig inför mästerskapet (där Buffon deltog i den italienska truppen som tredjemålvakt). Buffon tog över därefter, men skadade sig inför EM år 2000. ”Reserverna” Gianluca Pagliuca och Francesco Toldo skötte sig båda förstklassigt och i båda mästerskapen slogs Italien ut av de blivande mästarna Frankrike. (I kvartsfinal 1998 efter straffsparkar. I final 2000 efter att ha haft ledningen i spelminut 89.) Men trots monumental konkurrens tog dock Buffon över tröja 1, och har varit Italiens odiskutabla förstaval på positionen i nästan 20 år.
Det är inte helt ovanligt att fotbollsspelare hyser ganska svala känslor för sina hastigt sammankallade nationslag, men Buffon har aldrig missat några tillfällen att tydliggöra vad landslaget betyder för honom. Den som sett honom med slutna ögon medan nationalsången spelas har kanske inte ens behövt så mycket förklaring.
En sammanfattning av Buffons landslagskarriär omfattar den inte särskilt väldömda åttondelsfinalen mot Sydkorea i VM 2002 (där Buffon för övrigt räddade en straff). Och därefter Zlatans klackmål och det (åtminstone i Italien) så kontroversiella due-due mellan Sverige-Danmark i EM 2004. Resultaten sedan dess:
VM 2006: Mästare
EM 2008: Utslagna av mästarna Spanien i kvartsfinal (efter straffar)
VM 2010: Utslagna i gruppspelet
EM 2012: Utslagna av mästarna Spanien i final
VM 2014: Utslagna i gruppspelet
EM 2016: Utslagna av regerande världsmästarna Tyskland i kvartsfinal (efter straffar)
Buffons tid i landslaget omfattar fram till idag 174 landskamper (flest i Italien), en världsmästartitel, två förlorade mästerskapsfinaler, och tillräckligt mycket dramatik för att matcha William Shakespeares produktion. Kanske minns ni den fantastiska semifinalen mot värdnationen Tyskland i VM 2006 - en av de bästa fotbollsmatcher jag någonsin sett - där Italien spelade förlängningen med fyra anfallsspelare för att undvika straffsparkar, och till sist vann med 3-1. Och kanske minns ni Zidanes skallning av Materazzi och straffsparkarna i den följande finalen (och möjligen har ni glömt att de två också var matchens enda målskyttar under ordinarie tid). Kanske minns ni den italienska bedrövelsen efter EM-finalen 2012. Eller revanschen i EM 2016, då Italien kliniskt städade av Spanien med 2-0 i åttondelsfinalen. Eller holmgången mot Tyskland i kvartsfinalen, som Italien förlorade i den åttonde straffläggningsomgången...
Den som valt att följa Buffons landslagskarriär har sannerligen inte haft tråkigt!
Juventus har många många supportrar, men förmodligen är det betydligt fler som önskar olycka över klubben, och som hatar den. Att spela i Juventus är sannerligen ingen rulltrappa för den som vill bli populär! Men de anti-juventinos jag känner till brukar genomgående göra undantag för Buffon, som inte bara begåvats med storartad fotbollstalang utan även med en väldigt speciell personlighet. Han är öppen, han pratar och skämtar med allt och alla både före och efter match, och tvekar inte att lyfta fram kvalitéerna hos sina motståndare. Efter att Juventus trots gigantiskt spelövertag tappat poäng mot FC Köpenhamn i Champions League 2013 såg Buffon till att söka upp sin storspelande kollega Johan Wiland efter matchen för att gratulera. Han har öst uppskattning över sin förmodade efterträdare Donnarumma i Milan, och man ser honom ofta bidra med uppmuntrande eller tröstande ord till både med- och motstpelare. Att han har betydelse som auktoritet är också ställt utom alla tvivel. Efter en halvt bedrövlig säsongsinledning och en direkt sorglig bortainsats mot Sassuolo hösten 2015 lär Buffon enligt rapporterna ha delat ut en kollektiv uppsträckning av episka proportioner, och noggrannt förklarat vilken standard som faktiskt gäller i klubben. Juventus förlorade därefter inte en ligamatch förrän i sista omgången då den nya Scudetton redan var bärgad, och Buffon slog på vägen nytt ligarekord i att hålla nollan. Och när han själv svarade för ett gigantiskt misstag i matchen mot Lecce 2012, så tog han sig värdigt och rakryggat tid att tacka både motståndare och domare efter matchen och lämnade planen som siste man. I matchen därpå spelade han prickfritt, höll nollan och säkrade Juventus ligatitel.
I januari fyller Buffon 40 år och några månader senare lär det vara dags för pension som fotbollsspelare. Hur många månader det handlar om avgörs med all säkerhet ikväll. Och möjligen är jag girig, men Bufffons öden och äventyr är alldeles för spännande, underhållande och sympatiska för att jag ska vilja avvara ett sista kapitel. ”Sverige till VM” är helt enkelt inte en tillräcklig kompensation. FORZA ITALIA!
- - -
* Textens titel har jag skamlöst stulit av Veronica Maggio. Den kommer från den vemodiga och vackra uppbrottsvisan "Snälla bli min" som ni, oavsett resultat, kan passa på att lyssna på efter matchen ikväll.
