Behovet av ljus
Under en säsong där det inte tycks vara något slut på eländet behövs finess och briljans för att gjuta glädje i en sargad supporter. Det behövs något som får det att kittlas i kroppen och dra i smilbanden. Något som balanserar det bedrövliga.
I stunder av mörker behöver jag något positivt att fästa fokus vid. När jobbet är segt och lunchen smakar illa, när jag sitter fast i bilkö i 3 timmar, och när snöstormen blåser in trots att jag redan hälsat våren välkommen, ja då behövs en positiv lykta som leder vägen ut ur grottan. Mitt supporterskap ter sig på samma sätt. Eftersom jag inte är lagd åt det masochistiska hållet kan jag i stunder av motgång inte mysa i själva misären och se det vackra i besvärligheten likt en annan Roma-supporter. Istället behöver jag något positivt att fästa blicken vid, något som får det att kittlas i kroppen och dra i smilbanden. Utan den lyktan blir mörkret alltför… ja mörkt.
Precis dit var vi på väg i höstas. Säsongen 21/22 fanns två spelare som agerade ljuspunkt, höjdpunkt, och därmed också fokuspunkt när jag såg vårt lag spela: Federico Chiesa och Paulo Dybala. Så när sommaren kom och Chiesa fortsatt drogs med korsbandsskada, och Dybalas tårar på Juventus Stadium till tonerna av (Simply) The Best ekade i huvudet blev jag orolig. Vem eller vad skulle nu tända upp tillvaron kring min gamla dam? Gud vet att det inte var Allegris bländande anfallsfotboll som skulle få endorfinet att rusa i soffan på söndagarna. Jag trodde för en sekund att den optimala lösningen på mitt problem levererats när Paul Pogba skrev på för Juve, men det varade just en sekund innan knäproblemen staplades på hög.
Räddningen har istället importerats i ett jetplan från Paris, en vänsterfotad kreatör som med sina klacksparkar och oannonserade djupledsbollar kunnat ge en momentan glädje när det sett som surast ut. Under en bisarr säsong mörkerlagd av minuspoäng, ekonomiskt fuskande, och pinsamma förluster mot bottenlag, så har argentinaren bidragit med teknisk finess som väcker kärlek och lycka, om så bara för ett ögonblick här och där. Och tacksam är jag för det, för det är just i dessa mörka stunder som jag behöver ljuset – den glädjefyllda fotbollskänslan man får av att se sporadisk briljans från en spelare med vansinnig bollbegåvning.
Nästa mörka moln hopar sig nu. Precis innan jag satte mig för att skriva detta blossade rykten upp om att UEFAs president Aleksander Ceferin nu detaljstuderar utvecklingen kring Juventus, och hotet om att bli exkluderade från europeiskt cupspel nästa säsong växer. Samtidigt som detta oroar så fäster jag mitt fokus på den glädje som finns att finna i Bianconeri. Vår kära Chiesa återvänder från sina skador, och den sporadiska briljansens ansikte utåt Pogba har fått sina första minuter i svartvitt. Med Chiesa som rivjärn, en leende Pogba som domderar mittfält, och Ángel Di María som den absolut starkast glänsande stjärnan på Juventus natthimmel tar jag mig igenom även detta mörker.
TV: Di Marias hattrick säkrade avancemang för Juventus
