Bonucci är inte förlåten
Det som initialt betraktades som ett lustigt rykte resulterade stegvis i en realitet. En verklighet som ledde fram till en affärshändelse som skakade en hel fotbollsvärld. Bonucci har åkt österut; denna gång för att stanna.
Människan består av diverse komplexa komponenter som utgör en sammansatt helhet. Ur ett psykologiskt perspektiv är dessa komponenter uppdelade i kategorier som förknippas med ett spektrum av känslor präglat av samhörighet, uppoffring och ömhet; även kallat för kärlek. Dessa kärlekskomponenter skiljer sig från varandra och är heller inte komparativa. Med andra ord, går samtliga komponenter under beteckningen kärlek, men innefattas i grund och botten av enskilt drivna och väsensskilda funktionaliteter. Kärlek till familj, livspartner, vänner, klubb med mera, är samtliga olika former av kärlek. Man kan exempelvis inte påstå att man älskar sin mor mer än sin partner (eller tvärtom), eftersom dessa två kärleksformer utgörs av diverse förbindelser som utövas olika. Trots att dessa komponenter skiljer sig på en fundamental nivå, så har de en gemensam nämnare, nämligen att de endast på riktigt kan prövas och samtidigt genuint påvisas under prövningar.
I en av mina videokrönikor myntade jag begreppet ”det är endast under prövningar man på riktigt visar sin sanna identitet”. Detta har så länge jag levt varit min livsfilosofi och även något som kommer att stå på min gravsten. Man kan alltid påstå sig försvara, uppskatta och hysa respekt över sina respektive kärlekskomponenter i livet, men det är dock endast under prekära omständigheter som man kan bevisa om denna så kallade kärlek var ytlig eller genuin.
Det är alltid enkelt att under ”sunshine and rainbows” hävda att man älskar sin livspartner, men skulle man stå fast vid sina ord om livspartnern blev förlamad i en olycka? Det är alltid simpelt att under optimala omständigheter påstå att man gör allt för sina päron, men är man beredd att ta det ansvaret när de behöver ens assistans som mest? Man kan alltid beskriva sig själv som en sann supporter, men skulle detta supporterskap även gälla efter en tvångsnedflyttning? Dessa är enbart fåtal exempel på ödesdigra moment och prövningar i livet där man på riktigt kan påvisa sin sanna kärlek för något. Det är endast i dessa former där man faktiskt kan visa att ord och handlingar går hand i hand. Att säga de magiska orden, kyssa ett klubbmärke eller att ange sin tillhörighet till något, är ingen konst utan det kan vem som helst göra. Det är dock när det väl kommer till kritan som man på riktigt kan påvisa att tidigare uttalade påståenden verkligen är genuina eller inte.
Bonuccis övergång till ärkerivalen kom som en blixt från klar himmel och en del drar paralleller till Zambrottas flytt till Barcelona (som även i ett senare skede i karriären hamnade i just Milan). Det finns visserligen en del likheter att ta i beaktande, som exempelvis att bägge spelarna tjänade Juventus under ungefär sju år, var folkkära landslagsmän och väsentliga pjäser i försvarsspelet. Det som dock skiljer dessa spelare från varandra är att de visade sin trolöshet till den gamla damen i olika situationer. Den ene lämnade Juventus under en tid då vi för drygt en månad sedan var på väg att kamma hem trippeln, medan den andre valde att lämna klubben under den gamla damens mörkaste period då vi faktiskt behövde försvararens stöd som allra mest. Zambrottas lojalitet och ”kärlek” för klubben var uppenbarligen inte tillräckligt stark eller överhuvudtaget genuin, vilket resulterat i det faktum att han aldrig inför allmänheten kommer att iakttas som en Juve-legend då han svek oss inför vår största prövning någonsin. Zambrottas handlingar står därmed i stark konstrast mot genuina legendarer som Del Piero, Trezeguet, Camoranesi, Nedved och Buffon som under samma period i princip kunde ha valt vilken klubbadress som helst, men valde dock att stanna kvar och kämpa för det de en gång påstått älska. En situation som på riktigt satte deras kärlek till klubben på prov och ett livsavgörande beslut som transformerade tidigare påståenden till handlingar. Dessa spelare går därmed att iaktta som legendarer som man under alla omständigheter kunnat räkna med. Eller som mästaren själv en gång uttryckte sig ”en riktig gentleman lämnar aldrig sin dam”.
Av dessa anledningar gjorde Bonuccis övergång inte lika ont som Zambrottas. Leonardo valde att lämna oss under förhållanden där ställningen sedan en tid tillbaka varit återställd och dessutom var han delaktig i processen att återställa den. Av den anledningen har Bonucci inte missbrukat sitt förtroende till klubben, eftersom det inte fanns något förtroende att missbruka till att börja med. Det var väl ingen som placerade honom på samma nivå som de tidigare nämnda legendarerna? Nej… i mina ögon var Bonuccis ”kärlek” för Juventus lika värd som Pjanic ”kärlek” för Roma eller Higuains ”kärlek” för Napoli. Anledningen är att dessa ”kärlekar” aldrig prövades på riktigt för att värdera dess äkthet.
Bonucci kommer aldrig att betraktas som en legendar, men däremot kommer han för alltid att bli ihågkommen som en kompetent mittback som var med i processen att återbygga Juventus efter en historisk kollaps. Jag håller således definitivt inte med min kollega som tidigare skrev om att Bonucci på sikt skulle förknippas med namn som Ferrara och Scirea… långtifrån. Det jag däremot kan hålla med om är att jag är tacksam för den tid som han har tjänat den gamla damen under, men inget mer än så.
Bonucci är inte förlåten, för det finns närmare bestämt inget att förlåta.
Han har bara visat sin identitet.
“What are words if you really don't mean them when you say them
What are words if they're only for good times then that's all”
- Chris Medina
