Claudio Marchisio: Välkommen åter
Claudio mottogs i ett av de nyligen renoverade rummen på J Medical. Dock skulle den svarta kostymklädda bandieran inte genomgå en läkarundersökning, utan han skulle presentera sitt avsked från fotbollsplanen. I rummet, där ett fåtal journalister befann sig tackade han för sig, avslutades med rungande applåder. Med totalt 389 framträdanden är han spelare nummer 17 med flest framträdanden. Nummer 8 på ryggen och nummer 1 i våra hjärtan.
Formidabel och ödmjuk som få, påminner mig genast om hans tuffa tider i det förflutna i Juventus och hur han alltid står högt med fanan i handen. Här finns egentligen ingen tid att sörja, utan endast tid för hyllningar och kärlek. Däremot medger jag att upptäckte nya höjder av sentimentalitet när jag nåddes av beskedet förra veckan. Mer lättpåverkad efter 11 timmar på jobbet. Det är ovanligt att en spelare spenderar en hel karriär i staden han föddes i, man känner ju ett sorts starkare band till den spelaren. Jag tror starkt på att ju mer du vet, desto större ansvar har du att lära ut din vishet och dina lärdomar. Ju mer du vet, desto mer måste du jobba för att bli en pelare för nästa generation. Det summerar Claudio Marchisios storhet i en av världens största klubbar.
Kompad av sina två söner, tar Claudio en långsam promenad på Allianz Stadium. Plockar lite gräs och stoppar ned i fickan i sina kostymbyxor. Ett vackert ögonblick som får en drömmare att fantisera att en ny generation av Marchisio, kommer växa upp i Turin. När Claudio var blott 16 år blev han då och då uppkallad till A-laget för att träna, under Capello och fick utrymmet som avbytare för första gången borta på Sardinien 2006. Nog fick det någon rad i tidningen och radion dagen efter, men tänk hur social media skulle explodera om ett storlag tog med en 16-åring i en ligamatch. Framförallt mäarknadsvärdsmässigt. Intressant är att Claudio aldrig spelade en u-19 match för Juventus. Efter Calciopoli tvingades man att skeppa iväg spelare och fick förlita sig på de yngre leden som inte blev utlånade. Men redan där och då trodde man väldigt mycket på honom och kanske hade man på känn att på the road to redemption, att Claudio skulle bli ett ansikte utåt. En ledare för framtiden.
Claudio tog aldrig en stor plats i media, men hans ledarskap ekar fortfarande i Juventus anläggningar. Tavlor pryder var och varannat hörn och tillsammans med trotjänare från modern tid som Buffon, Del Piero och Chiellini kommer Claudio Marchisio cementeras som en av de största bandieri genom tiderna. Han har vunnit allt flera gånger och tagit oss till Champions Leaguefinaler. När han blev satt åt sidan, tog han det alltid på ett bra sätt och grinade aldrig ut. Han såg till att bidra med sitt ledarskap. Man lär sig av Claudios proffessionalitet även om man inte sysslar med fotboll.
Men var han mer än en ledare? Ja. Hans mjuka touch på bollen med låg tyngdpunkt briljerade han på mittfältet match efter match. Oklanderlig blick för spelet och positionering. Mångsidig, och väldigt bra uppfattning i vilken taktik tränaren än valde. En centrocampista som skulle kunna spela vänsterback och vara briljant. Jag minns när Allegri valde honom som släpande forward en match. Han blev en nyckel för Contes 3-5-2 där han flankerade för Pirlo & Vidal. Sämre box-till-box men städade undan och återvann mer boll än någon annan mittfältare i Juventus under Contes period. Jag håller honom lika högt idag, som mitt 10-åriga jag gjorde med José María Guti. Tyvärr sätter skador stopp och han blir så illa tvungen att lägga av som 33-åring.
Han kommer för evigt vara en stor symbol för Juventus och kommer aldrig bli glömd för sina gärningar på och av planen, och hans arv kommer för evigt finnas kvar inom klubbens väggar. När ryktena börja osa att han skulle lämnade klubben, struntade jag i att tänka någon sorts rimlighet. När det sker stora förändringar inom Juventus (byte av klubbemblem, nytt arenanamn och när man lämnade randiga tröjor) försöker jag se det ur tre olika, men sammanhängande perspektiv. 1. Ekonomiskt. 2. Varumärke 3. Sportsligt. Spelare kommer och spelare går, men i det här fallet var jag tröstlös. Men nu känns det som att han är tillbaka trots att han har lagt skorna på hyllan.
Claudio är en av de finaste Turin har producerat och han har och kommer alltid vara en av oss. Jag är evigt tacksam för att jag fått uppleva hans bidrag till Juventus framgångar. Han fick inte alltid rosor för sina insatser, men det gick aldrig obemärkt. Jag är säker på att vi inte har sett det sista av honom då det redan ryktats om yrkesroller inom klubben. Däremot kommer vi förmodligen (dock med en gnutta hopp) aldrig se en ny Marchisio i Juventus. Jag tackar dig för allt, Claudio Marchisio.
