Dags att spela rolig fotboll (igen)
Som några av er säkert noterat så har vi fått in ytterligare en ny skribent på redaktionen. Välkommen Behroz! Vi hoppas att du ska trivas fint här på Svenska Fans. För att introducera sig själv har Behroz skrivit en krönika om sin syn på hur Juventus hamnade där dom är idag. Från en vinstmaskin till ett historiskt dyrt lagbygge som kämpar för CL-platserna. Det är mycket trivsam läsning så luta er tillbaks och håll tillgodo.
Det stannade vid nio raka ligatitlar, vilket är synd, 10 raka hade varit en jämnare och finare siffra. Men nu står vi där och frågan måste ställas, vad gick snett? Är det ett mellanår innan dynastin tar fart igen? Är det konkurrenterna som har höjt sig? Eller är det helt enkelt effekten av ett projekt som på senare år inte bedrivs lika självklart längre? Jag väljer att fokusera på det sistnämnda.
Den 17 maj 2019 så annonserades det att Allegri skulle lämna efter säsongens slut. Facit för den toskanska taktikern blev 5 raka ligatitlar, 4 raka inhemska dubblar och två andrahalvekar(!) från att åstadkomma två tripplar säsongerna 14/15 & 16/17. Detta gjordes dessutom i sann Juventus anda med en grundmurad defensiv, taktiskt välorganiserade, knappa men kontrollerade segrar och med en italiensk stomme i de bakre lagdelarna.
Det går att argumentera för att det operativa projektet lett av Marotta, Paratici och Nedved (som samtliga anslöt 2010) under Agnellis ledning egentligen var en ännu större bedrift än det som syntes på plan. Med kloka och ekonomiskt lönsamma spelarvärvningar, invigningen av en ny arena kombinerat med klockrena tränarutnämningar i form av Conte och nämnde Allegri så byggde sakteligen Juventus upp ett slagkraftigt lag som i mitt tycke var ett av Europas topp 5 lag under åren 2015 – 2018. Projektet betraktades i europeiska kretsar som ekonomiskt sunt drivet och sportsligt vägvinnande. Detta i kontrast till de övriga europeiska jättarna som i regel hade mycket större ekonomiska förutsättningar att konkurrera med. Det talades oftast i goda ordalag kring Juventusmodellen som efter kyrkogårdsvistelsen nere i Serie B, stora spelarflykter och en drös med sparkade tränare nu återigen hade tagit sig tillbaka till fotbollselitens finrum.
Det saknades dock en viss titel som inte hade bärgats sedan 1996 trots fem finalförsök sedan dess. När Juventus tog sig till final 2015 mot Barcelona så var det egentligen inget som fanns med i beräkningen utan snarare en bonus och frukten av ett långsiktigt projekt som gett tidig utdelning. Finalen mot Real Madrid 2017 låg däremot mer i fas kring vart klubben själva räknande med att befinna sig vid den tidpunkten. Förlusten kom därför som en mycket större käftsmäll än den två år tidigare då det inför finalen fanns stora förhoppningar på att kunna ta hem den åtråvärda trofén. Efter att Juventus i efterföljande säsong slungades ut i kvarten mot just Real på ett väldigt hjärtskärande sätt så skapades det en nästintill besatthet av att vinna ”den där jävla Champions”. Allt handlade nu om vad Juventus behövde göra för att vinna CL, snarare än att systematiskt hålla sig fast till de principer som varit så framgångsrika för klubben och hoppas på att en CL-titel kan bärgas som en sidoeffekt av det pågående långsiktiga arbetet.
Agnelli hade med avund sett hur ett Real Madrid med en viss Ronaldo som dominerade Champions League radade upp titel efter titel. Det är väl bara att hämta hit den spelare som dominerar turneringen för att vinna den?
Efter en utdragen transferprocess så anslöt till slut Ronaldo under sommaren 2018. Att värva spelare hade Juventus gjort tidigare, det man dock inte hade gjort tidigare var att spränga banken för en enskild spelare som dessutom var 33 år gammal. Detta var en stor avvikelse från den så noggrant kalkylerande transferstrategi som tidigare präglat klubben och som dessutom hade bidragit till att föra Juventus till den position där det ens var möjligt att kunna värva en av världens bästa spelare. Detta skulle dessutom gå hand i hand med Agnellis vision av att göra om Juventus till mycket mer än bara en fotbollsklubb. Juventus skulle bli ett globalt varumärke som expanderade kommersiellt. Värvningen av Ronaldo, som i många kontexter är lika mycket varumärke som fotbollsspelare, skapandet av det nya kontroversiella klubbemblemet skulle vara i linje med just den visionära inriktning som Agnelli såg framför sig. Inom den visionen så finns det inte plats för riskminimerande och omodern fotboll.
Trots Ronaldos inträde så blev det återigen respass i kvarten mot ett otroligt bollbegåvat Ajax i säsongen som följde. Det var också under denna säsong som klubbdirektören Marotta valde att lämna klubben. Det sägs att Marotta inte stod bakom den nya inriktning som klubben fördes fram i och att spänningar mellan honom och Agnelli successivt byggdes på. Värvningen av Ronaldo som riskerade att äventyra klubbens ekonomiska stabilitet sägs vara det som fick bägaren att rinna över. Oavsett vad de faktiska orsakerna kring Marottas exit var så går det i efterhand att konstatera att de sportsliga resultaten har avtagit, värvningarna inte sitter lika klockrent längre och att det blivit svårare att ta bra betalt vid försäljningar för att få det att gå runt rent Financial Fair Play-mässigt. Detta blev som sagt Allegris sista säsong och nu var det dags att inte bara byta tränare utan även byta spelfilosofi. Det var dags att spela en roligare och mer attraktiv fotboll. I Agnellis ögon så var det detta som framtidens fotbollspublik ville beskåda, det var det som sålde, och det var framförallt det spelet som skulle leka hem CL-bucklan.
Detta var inte första gången som Juventus experimenterat med att ”modernisera” spelfilosofin och på så vis vika av från det DNA där vinna är det enda som räknas oavsett hur det ser ut. Många paralleller kan dras mellan anställningen av Luigi Maifredi 1990 och anställningen av Maurizio Sarri 2019. Då hade det imponerats med ett pånyttfött Bologna, nu hade det imponerats med ett titelsnuddande Napoli (innan mellanlandningen i Chelsea), då hette det ”Champagne fotboll”, nu hette det ”Sarrismo-boll”.
Det blev bara en säsong vardera för bägge tränare där i synnerhet Maifredis säsong hade slutat i ett praktfiasko. Juventus slutade sjua i ligan vilket innebar att det för första gången på tre decennier inte skulle spelas någon internationell fotboll alls i säsongen som följde. Även Sarri kom att få sparken trots en förstaplacering i Serie A. Spelet och framförallt försvarsspelet hade hackat och den definitiva spiken i kistan kom när Juventus åkte ut mot Lyon i CL-åttondelen efter bl. a. en urusel insats på bortaplan i det första mötet.
En stor skillnad inför rekryterandet av dessa två fotbollsidealister var att Juventus inför säsongen 90/91 inte hade vunnit ligan de föregående fyra säsongerna och hade stenhård konkurrens av ett världserövrande Milan, ett Inter med sin tyska stjärntrio och ett Maradona-lett Napoli. Att genomgå fundamentala riktningsförändringar (om det nu måste göras) känns mer rättfärdigat utifrån de premisserna, än som inför säsongen 19/20 när Juventus fortfarande radade upp titlar och, jag nämner det igen, var två andrahalvlekar vid två olika säsonger från att utföra den ultimata fotbollssäsongen.
Ändå så bedömdes det vara nödvändigt att bryta upp alltifrån spelfilosofi och transferpolicy till vilka värden som klubben står för, allt för att ta det där sista lilla steget. Det var väldigt väntat att Sarri inte skulle få spelet att sitta under första säsongen. Det är svårt att ens föreställa sig två större fotbollsfilosofiska motpoler än Allegris Juventus kontra Sarris Napoli. Det var väldigt rimligt att det skulle ta mer än en säsong och ett par transferfönster innan effekten av Sarris fotboll successivt skulle bli märkbar när det försöks på en sådan enorm spelmässig reform. Istället fick Sarri kicken bara något dygn efter uttåget i CL i en uppsägning som osade desperation. Sarri gick miste om chansen att på riktigt få sätta sin prägel på laget och nu hamnade Juventus i ett läge där det var oklart om nästa tränare skulle vara i linje med den inslagna vägen och ”roliga fotbollen”, eller en tillbakagång till rötterna och det som genomsyrar Juventus DNA.
Det blev istället någon konstig hybridlösning i form av Pirlo som varken är någon klassig calciotaktiker eller någon anfallsförespråkande fotbollspionjär. Med den första säsongen snart avklarad så är det fortfarande svårt att sätta fingret på vilken typ av fotboll som den totalt oerfarne Pirlo står för. När Juventus vinner fotbollsmatcher så görs det oftast på grund av individuell briljans snarare än slug matchcoachning eller taktiska triumfer. Nu befinner sig Juventus i ett läge där man slagit krokben på sig själva där man fortfarande pröjsar Sarris lön medans Ronaldo som mest verkar sur över bristen på kvalité i truppen har en lön som dränerar klubben ekonomiskt. Det behöver fattas ett beslut om Pirlos fortsättning i sommar samtidigt som rapporter nämner att det behöver hostas upp runt en miljard kronor innan juli månad. Detta försvårar givetvis möjligheterna att ta in en topptränare som kräver mer än Pirlos praktiklön i anspråk. Det försvårar även möjligheterna att spetsa till mittfältet innehållandes en trubbig Rabiot och en trubbigare Bentancur.
Med allt detta sagt så har Agnellis sidoprojekt kring en europeisk superliga både konkretiserats och havererat, allt inom loppet av några få dygn. Den massiva kritiken har inte varit nådig och glåpord har haglat in från alla möjliga håll. Sällan har en klubbpresident av Agnellis status tappat ansikte så noterbart och offentligt. I skrivande stund så har Juventus rent tekniskt inte dragit sig ur superligan officiellt och det sista ordet kring hela den härvan har nog ännu inte sagts. Det spekuleras flitigt om nya presidenter hit, och rockader inom klubbledningen dit, men att byta ut Agnelli med den ofantliga historik och betydelse som han och hans familj har och haft i klubben är nog lättare sagt än gjort. Oavsett vart det landar eller vilka som rattar styret så är klubben i ett stort behov av en president och en ledning som fokuserar på fotbollsklubben Juventus snarare än pretentiösa visioner om global expandering och dåligt genomtänkta superligor. Mot sommaren så behöver tränarfrågan klargöras, tunga löneposter hanteras och spelare säljas. Nästa säsong måste tas an med en bestämd målmedvetenhet för inte tillåta att denna mellansäsong blir något mer bestående än ett hack i kurvan.
/Behroz
