"Den där jävla Champions" och tankar om mittfältare
Trots upprepade försök tycks Champions League-pokalen inte vilja komma tillbaka till Turin. I denna krönika lägger jag fram mina tankar om vad det kan bero på och vad Juventus kan göra åt det. I fokus står en förhoppning om en omvärdering av lagets mittfält.
Vad krävs för att vinna Champions League? Den som säkert visste svaret på det skulle förmodligen kunna marschera rakt in på Andrea Agnellis kontor i Turin och utan vidare beviljas carte blanche på transfermarknaden, aktiemajoritet i Fiat eller egentligen vadhelst hen bad om. Precis så mycket längtar juventusledningen efter ”den där jävla Champions” som den evigt aktuelle Zlatan Ibrahimovic en gång fraserade det. Precis så gärna vill alla vi som lever och känner med Juventus vinna den där gäckande silverläckra pokalen. I likhet med Zlatan har också profil efter profil deklarerat att Champions League inte är någon besatthet för Turins svartvita fotbollsdynasti. Yeah, right. Vi har satt de bästa männen på jobbet: Marotta, Conte, Allegri, Buffon, Chiellini, Pirlo och Ronaldo, alla har de försökt, alla har de blött för denna enda återstående erövring och alla har de återvänt tomhänta, gång på gång. Vi har vunnit allt som går att vinna inom Italiens gränser. Flera gånger. Vi har kommit tveksam-straff-på-övertid-nära att vinna Champions League, även det flera gånger. Det är väl alldeles självklart att denna troféernas trofé är, och borde vara, en besatthet för Juventus, klubben som mer än någon annan dyrkar segerns ljuva rus. Så, återigen, vad är det då som krävs för att vinna Champions League? Och vilka krav är det Juventus går bet på, år efter år?
Först och främst verkar det ganska tydligt att det krävs en världsklassmålvakt för att vinna denna pokalernas drottning. Alison Becker, Keylor Navas, Iker Casillas, Manuel Neuer och ett par andra rätt hyfsade keepers talar för denna tes. Man kan möjligen hävda att Ter stegen inte hunnit utvecklas till någon toppmålvakt då Barcelona slog Juventus i CL-finalen 2015, men det går heller inte att påstå att han var någon medelmåtta. Hur som haver så är det inte här Juve har fallerat i strävan. Buffon är förstås Buffon och alla som orkar tänka tillbaka på förra säsongens debacle mot Ajax kan hålla med om att Szczesny gjorde allt vad man kan kräva av en målvakt för att hålla laget kvar i matchen.
Backlinjen är knappast heller den tå kring vilken skon klämmer. Under rådande era av italiensk dominans har det bara undantagsvis funnits bättre försvarsbesättningar än Den gamla damens och även dåskulle jag säga att man alltid tillhört åtminstone topp tre-fyra på planeten, gott och väl bra nog för att någon gång kunna nå hela vägen i Europa.
Offensiv stjärnglans har inte heller varit någon varaktig bristvara. Även om Higuaín haft för ovana att falla bort när det betytt som mest och hans landsman Dybala haft vissa likartade tendenser så har det flera år i följd nu funnits en veritabel legion av offensiva kreatörer med honung i fötterna och fin statistik i pärmarna.
Återstår gör naturligtvis mittfältet. Under Allegris första säsong i klubben, då man stupade först efter en mycket hård kamp mot ett formidabelt Barcelona i finalen, förfogade Juve förmodligen över det bästa mittfältet i turneringen. Marchisio, Pogba, Pirlo och Vidal var en unik kvartett med egenskaper som kompletterade varandra på ett drömskt sätt, fullt kapabelt att spela ut praktiskt taget vilken motståndare som helst. Sedan dess har man inte gjort det. Alla fyra har idag lämnat klubben, i mina ögon utan en enda ordentlig ersättare. Utan ett mittfält vars nivå åtminstone närmar sig den hos Barcelonas, Real Madrids och idag Liverpools (även om engelsmännens mittfält är mindre av en kreativ hubb och mer av en fysiskt dynamo som skyfflar bollen mellan en oerhörd anfallstrio och två ytterbackar med revolutionerande offensiv förmåga), kommer miljarder på backlinje och anfall att se väldigt bra ut i Serie A men egentligen inte ta oss närmare CL-bucklan. Klubben spenderar mer än någonsin förr på övergångssummor (dock aldrig på mittfältet där man fåfängt insisterar på att bara värva spelare utan kontrakt, vilka som bekant är den bästa sorten) och har sedan förra året klättrat från nionde till tredje plats på Forbes ranking över världens bäst betalda idrottstrupper. Trots detta är vi inte närmare att vinna Champions League nu än vi var för tre-fyra år sedan.
Jag tror, utan någon tränarutbildning på högre nivå men med väldigt många timmars observationer av olika mittfältskonstellationer representerandes Juventus, att det allra mesta måste omvärderas. Blaise Matuidi, Sami Khedira, Emre Can och Aaron Ramsey är alla förtjänstfulla på sitt sätt och har haft imponerande och segerrika karriärer. Det är inte detsamma som att vara kapabla att ro hem världens finaste klubblagstitel. Långt därifrån. Tillsammans har dessa spelare kostat 25 miljoner euro (Matuidis övergångssumma, övriga är fria transfers) och även om det är bra att vara ekonomisk så är det också jättekonstigt att vara det bara när det gäller den kanske viktigaste lagdelen. Övriga positioner föräras mer eller mindre hutlösa övergångssummor, men när det gäller mittfältet så nöjer vi oss helst med spelare som andra lag inte längre finner plats för i sina trupper. Adrien Rabiot (också en fri transfer) tror jag personligen har stor, ännu inte fullt utlevd, potential och Rodrigo Bentancur ser jag som en av de största talangerna i toppfotbollen idag, även om han har en bra bit kvar till den absoluta världseliten. Miralem Pjanic är en habil spelfördelare. Punkt.
Miralem Pjanic är inte Pirlo. Den genom klubbens sociala medier uppbyggda masspsykotiska föreställningen om att han är det är direkt skadlig för Juventus. Vi vill alla att det ska vara sant och det är banne mig jättejobbigt att det inte är det. Så länge våra Champions League-förhoppningar vilar på att han plötsligt ska bli det mer än vid ett par tre frisparkar per säsong och enstaka geniala långbollar så kan vi tyvärr glömma det. Han är periodvis jättebra. Han har en fantastisk högsta förmåga och det är en härlig spelare att titta på. Det är inget fel på Pjanic, han är bara inte det alla tror att han är, det vill säga en av världens bästa mittfältare. Kanske kan han bli det, kanske rent av snart. Ingen blir gladare än jag om det händer. Jag är som sagt ingen fotbollsprofessor, men jag kan inte låtsas som att Pjanic och kompani inte blev helt bortspelade av Frenkie de Jong och hans kompisar i våras och det var tyvärr inte någon isolerad företeelse. Det var smärtsamt att se och tyvärr har ytterligare en sommar utan transfersummor spenderade på mittfältet gjort mycket lite för att förändra detta.
Kanske är svaret mycket mer komplext än vad jag gör det i denna krönika. Kanske hittar Juventus helt rätt med sin spelidé under våren och får lyfta pokalen i Istanbul i maj. Jag är dock övertygad om att chanserna för detta ökar exponentiellt om man förstärker mittfältet. Ta in Pogba. Han hittar ju aldrig rätt i United och skulle alldeles säkert vara ett jättelyft för hela laget. Ta inte in Leandro Paredes, det är precis den sorts helt okej spelare som vi redan har typ fjorton stycken av. Fortsätt gärna spela Pjanic, men vänta er inte att han plötsligt ska växa i ett par skor som knappt någon nu aktiv spelare har potentialen att fylla ut. Och framförallt: när sommaren kommer, passa på att renovera mittfältet ordentligt.
Med det sagt hoppas jag innerligt att Juventus trots ovan beskrivna problematik vinner Champions League denna säsong och att alla juventini får ett gott nytt år.
Forza Juve!
