Det är våra föräldrars fel!
"...jordens sämsta, mest respektlösa, idiotiska, mest okunniga i ämnet fotboll och barnsliga fans som finns"
Efter söndagens vinst mot Milan följde vi i Juventusredaktionen samma procedur som vanligt. En matchkommentar och spelarbetyg publicerades. Betygstexten innehöll vad jag kunde se inga uppseendeväckande formuleringar. Pouian, som skrev texten, har inte heller någon särskilt kontroversiell framtoning utan verkar rätt belevad på det hela taget. I denna tämligen triviala kontext kommer plötsligt den här kommentaren från avsändaren ”Fotbollsälskare”:
"Som neutral i kampen mellan juventus och Milan måste jag bara säga att ni juvefans måste vara jordens sämsta, mest respektlösa, idiotiska, mest okunniga i ämnet fotboll och barnsliga fans som finns. Herregud era föräldrar, om ni nu har några, har verkligen misslyckats i er uppfostran. Fy fan för er!!"
Jag har läst många kritiska kommentarer under mina år på SF, men den här sticker ut. Den kommer från en person som älskar fotboll och som dessutom betraktar sig som neutral. Han/hon har alltså inget emot Juventus som klubb, utan sörjer Juvesupportrarnas uselhet som sådan. Inget gammalt tröttsamt tjat om domare, Moggi, calciopoli och liknande. Där finns heller inga inslag av rasism eller sexism eller liknande vidrigheter. Utan en en rejäl skopa hederlig vrede, samt ett visst psykologiserande. Under de kommande dagarna biter sig kommentaren fast i mitt medvetande.
Det är funderingarna kring föräldraskap och uppfostran som främst väcker mitt intresse. I biologisk/genetisk mening är jag ju övertygad om att samtliga Juvesupportrar har föräldrar (kloning av fotbollssupportar måste vara en högst marginell företeelse). Men troligen är det inte biologi Fotbollsälskare syftar på, utan föräldrar ur ett mer socialt perspektiv. Att ett frånvarande föräldraskap kan få stora konsekvnser är välbekant. Utan en aktiv uppfostran och tillgång till vägledning ökar riskerna att skapa destruktiva värderingar och beteenden, att inte kunna skilja på rätt och fel, att hamna i ”fel sällskap”... Med en rysning står allt klart för mig. Fotbollsälskare har rätt!
På grund av min barndomsidol Platini betraktade jag mig som Juventussupporter redan som barn. Vad jag kan minnas lyfte mina föräldrar inte så mycket som ett finger för att stävja det beteendet. I början av 90-talet började Juventus ta en allt större del i mitt liv. På grund av TV3:s fotbollssändningar ”Uno Kryss Due” har jag tidigare trott, men det sammanfaller också tydligt med att jag flyttade hemifrån. Mitt Juventusintresse tilltog sedan när jag började skriva för Svenska Fans. Vid det laget hade jag flyttat till Stockholm och lagt 650 kilometer mellan mig själv och mina föräldrar. Utan deras stöd tappade jag sedan fotfästet totalt, och se på mig nu! Här står jag i all min skam som en av de sämsta, mest respektlösa, idiotiska, okunniga och barnsliga fotbollssupportar som finns på planeten - kanske i hela universum. Jag förnekar inte att jag själv som vuxen har ett ansvar för mina handlingar, men faktum kvarstår:
Mor, far, jag älskar och högaktar er, men... det här är ert fel!
