Ett grattis i efterskott
Roberto Baggio fyllde 55 år i helgen. Tiden går hopplöst för fort. 55 låter tungt och grått medan namnet Roberto Baggio känns fjäderlätt.
Roberto Baggio var inte min första idol totalt sett, men väl den första Juventus-relaterade. När han köptes från Fiorentina 1990 fick han mitt nyväckta Juventusintresse att gå från tidig vår till en första högsommar. Baggio svängde sitt trollspö och förtrollade mitt fotbollsintresse och var den som gav mig en vurm inte bara till Juve, utan till italiensk fotboll i allmänhet.
Han var så mycket mer än tufft spel och långbollar mot planens längsta spelare. Den typ av engelsk fotboll som låg närmast till hands för oss i Sverige på den tiden. Den där förtrollningen består än idag. Den kan ha hjälpts på traven eftersom Baggios första år i Juve var samtida med de första italienska fotbollssändningarna i Sverige. Först sändes matchen i den nystartade fyran, sedan hade SVT ett porgram vid namn Tutto in Campo innan Uno kryss Due fick det hela att kulminera. Han huserade egentligen i en mellanera i Juventus. Efter Platinis glansdagar och före den tid då titlar regnade över klubben med start 1995. Det och att hans tid i Juventus "bara" blev fem säsonger lång gör honom lite förbisedd idag. Det är synd för den inåtvände budisten är en av de mest estetiska spelare jag sett och under något år, till VM 1994, tillhörde han världens absoluta toppskikt. Roberto Baggio tilldelades Ballon d`Or 1993 och var den största stjärnan tillsammans med Romario inför och under VM 1994. Straffmissen mot just Romarios Brasillien under VM-finalen 1994 känns än idag, som naglar mot glas. Han spelade i Juventus under en något blygsam era varvid priskåpet ter sig blekt i jämförelse med Del Pieros eller någon av de efterföljande profilerna. Men fan så bra han var! En artist. Dribbler, framspelare och målskytt i samma tunna gestalt. Bar Juve på sina axlar under de här åren. Il divino codino, som han kallades, Den gudomliga hästsvansen, fyller alltså 55 år. Det är emot naturlagarna. 55! Den ålder Trapattoni innehade då. Tränaren som för mitt unga tonårs-jag framstod som en bautasten.
Namnet Roberto Baggio når mina sinnen som en väldigt delikat krydda. Han gav mig en stöttande blick från den poster som prydde mitt pojkrum när jag tog mig till plugget. Målen, dribblingarna och framspelninganra sitter som tauteringar på min uppväxt hud. Auguri min evigt unge idol!
Gästkrönika av Henric Nilsson
