Finalbloggen: Tänk vad kul vi har haft!
Nio månader på Liseberg. I lördags var det dags att gå hem.
5 juni: Tänk vad kul vi har haft!
Jag älskar nöjesfält. Man går med familjen till en plats som är helt och hållet utformad för att man ska ha roligt, och inget annat. Och sedan är alla hur glada som helst, utan att man behöver anstränga sig alls. Ett otroligt vältänkt koncept måste jag säga! Det är bara en sak som är fel: Tids nog måste man gå därifrån.
Det går inte riktigt att lagra eller spara rolighet, så när det är dags att passera grindarna åt fel håll efter en fantastisk dag är känslan nästan mer negativ än positiv. Man blir berövad något, nästan utsatt för ett slags övergrepp... Som vuxen förutsätts man kunna hantera situationen med fattning. Barn är mer känslomässigt ärliga och tenderar därför att lämna Liseberg i en förälders famn kicking and screaming. Tröstande ord i stil med "men tänk vad kul vi har haft" är meningslösa - de är snarare en smärtsam påminnelse om något som inte längre är, och gör mer ont än gott. Det är först dagen därpå, efter en natts sömn, som den sortens logik börjar fungera. Vi hade faktiskt väldigt kul...
Juventus säsong 2017-2017 har varit nio och en halv månad på nöjesfält. I lördags kväll var det dags att gå hem, och jävlar så smärtsamt det var! Den här matchen går in väldigt högt på listan över mina fotbollsbedrövelser, och självklart känns det extra motbjudande att det är just Real Madrid som orsakat den. Men när bedövningen börjar släppa och vi börjar fungera normalt igen, då ska det ändå sägas: Tänk vad kul vi har haft!
Vi har fått uppleva nio månader av Higuain-mål, Dybala-dribblingar, Chiellini-tacklingar och ett absolut strålande lagarbete. Juventus har vunnit den historiska sjätte raka Serie A-titeln, nollat Barcelona två gånger och gjort ett av Champions League-historiens vackraste finalmål. Om vi inte tänker vara glada och tacksamma efter en sån säsong, när ska vi i så fall vara det..? Och dessutom: I augusti öppnar grindarna igen, det kan faktiskt bli lika kul då!
Till sist 1: Otroligt illa berörd av terrorskräcken i Turin som ledde till att hundratals människor skadades. En sjuårig pojke vårdas för enligt uppgifter för mycket svåra skador. Mina allra varmaste tankar till honom!
Till sist 2: Faktiskt så finns det två Real Madrid-fans, Gyan och Alan, vars glädje jag helhjärtat delar:
https://www.youtube.com/watch?v=X-LuxuYDI0U
Till sist 3: På torsdag ser jag Chelsea Wolfe på Kraken i Stockholm. En absolut omistlig artist som gör den mörkaste musik man kan tänka sig, med låttitlar som Carrion Flowers, Sick, Color of Blood och The Abyss. Kommer nog aldrig se en bättre tajmad konsert.
3 juni: Juve-Real, lagdel för lagdel
Bara timmar kvar till avspark. Det här är lagen som möts, lagdel för lagdel:
Målvakt
Juventus: 5
Real: 4
Vi kommer få se två riktigt bra målvakter, båda med kunnande att göra fantastiska räddningar. Men Buffons positionsspel är bättre än Navas, han tvingas därför mindre ofta göra svåra ingripanden och gör i längden färre misstag.
Försvar
Juventus: 5
Real: 4
Juventus får en femma med viss reservation för den högra sidan av planen. Jag misstänker att Ronaldo sin vana trogen ofta kommer dra sig ut mot Reals vänsterkant, och duellerna mellan honom och en impulsiv Dani Alves / en relativt långsam Barzagli kan bli en rysare. Det lär Max Allegri vara medveten om, så räkna med att Dani Alves får lite mer restriktiva offensiva direktiv i den här matchen.
Real försvarar inte lika mycket med sina anfallare och sitt mittfält, plus att deras innerförsvar emellanåt uppträder odisciplinerat och gör misstag. Hur underbart vore det inte att efter matchen få höra Lagerbäck anklaga Varane eller Ramos för att vara "bolltittare" (den allra värsta av alla förbrytelser som kan begås på en fotbollsplan)!
Mittfält
Juventus: 4
Real: 5
Juvents har ett mittfält med skickliga yrkesmän som arbetar hårt och disciplinerat. Real har ett mittfält som är briljant, men som inte understödjer sitt försvar i riktigt samma utsträckning. Olika betyg, men det handlar om en stark fyra mot en femma med viss reservation. Det skiljer ganska lite mellan lagdelarna.
Anfall
Juventus: 4
Real: 5
Svider att säga det, men Ronaldo är i mitt tycke världens bästa spelare. Kanske någonsin. Hans löpningar utan boll, hans målsinne, hans huvudspel och hans skott är allra högsta världsklass, typ 6 på en femgradig skala (med bollen vid fötterna är han bara en stark femma...). Dessutom är Benzema en helt OK fotbollsspelare han med.
Juventus har ett potent och mångsidigt anfall i Dybala/Higuain och Mandzukic (en anfallare som spelar yttermittfältare och egentligen är bäst på att spela försvarsspel). Men det håller inte Real-klass.
Tränare
Juventus: 5
Real: 5
Jag trodde inte på Allegri när han kom till Juventus, och jag trodde ännu mindre på Zidane när han tog över Real. Jag hade fel båda gångerna. Egentligen tror jag ändå att Allegri är den mer omsorgsfulla taktikern av de två, men Zidane har imponerat och verkar inte heller ha samma krav på sig att spela offensivt, spektauklärt och dumt, som vissa av hans företrädare har tvingats till. Dessutom spräcker han ibland sina byxor, vilket måste ses som ett plus.
Slutställning: 23-23
Helt jämnt. Varför vinner då Juventus? Jo för att de överlag kommer anfalla mot lite färre försvarare. Juventus försvarar med sju, åtta, ibland nio utespelare. Real försvarar ibland bara med fyra. Jag väntar mig att Juventus mittfält kommer läämmna planeen med fler löpmeter än Reals, och någon/några gånger under matchen kommer de där extra metrarna faktiskt att spela roll. Det blir 2-1 till de goda.
2 juni: Uppladdning på italienska
Att bli förälder förändrar ens liv. Man lever inte längre bara för sig själv, och man får göra mängd större eller mindre förändringar och uppoffringar för sina barns bästa. En av dessa är att man under perioden då barnen är 5-10 år gamla måste titta på melodifestivalen. (Ska för tydlighetens skull påpeka att det finns större prövningar än så, även om jag inte kommer på något specifikt exempel i skrivande stund.) Men just i år fanns det en ljuspunkt - ja faktiskt en smärre sol av ljus och glädje - det italienska bidraget Occidentali's Karma! En popsmocka med en bubblig refräng så snygg att man kunde smälta italiensk ost på den. Där och då bestämmer jag mig: I år blir det finaluppladdning helt på italienska!
Problemet är bara att just italiensk musik är ett svagt kort för min del. Antingen är det trevlig pop med Eros Ramazotti, eller så är det trevlig pop med nån annan som låter som Eros Ramazotti eller så är det rockkvinnor med röster med "riv" i, och ingetdera är riktigt min grej. Men jag har Occidentali's Karma och Juve - Storia di un grande amore, vilket gott och väl täcker sex minuter. Det är en start.
En djupdykning i mitt eget musikminne, en smått skräckfylld studie av sentida italiensk listmusik och en del hårt arbete senare, så har jag min lista. Lite retrobetonad kanske, men den funkar. Och trots att jag tuggat mig igenom några absolut fasansfulla upplevelser på vägen så var det mödan värt.
Eftersom jag känner mig godhjärtad nu innan finalen (vi får se hur det är med den saken efteråt) så får ni här listan med kommentarer och allt.
1. Andrea Bocelli / Con te partirò
Vi inleder lite pampigt och högtidligt för att slå an tonen. Det är ju för fasen Champions League-final!
2. Domenico Modugno / Nel Blu dipinto di blu
Mer känd som "Volare" och alla tiders schlager.
3. Eros Ramazotti / Più bella cosa
Det är ju ändå en italiensk musiklista, så det är klart att det får bli lite Eros.
4. Emma / Occhi Profondi
Ett regelrätt fynd, som jag aldrig skulle ha hittat om jag inte hade letat. Lär gå många många gånger hemma hos mig.
5. Alice / Il sole nella Pioggia
En gammal stämningsfull italiensk favorit
6. Pavarotti / Nessun Dorma
Kanske lite malplacerat med opera, men Pavarotti måste vara med.
7. Pavarotti / E Lucevan le stelle
...och har vi nu börjat med opera måste även mitt favoritstycke vara med. Generellt sett ska operasångare som sjunger om sin stundande avrättning ABSOLUT INTE ingå på en finalspellista, så den här kan ni stryka om ni inte tycker om den så mycket som jag gör.
8. Laura Pausini / Un fatto ovvio
Väldigt vacker och vemodig popvisa som får fungera som övergång efter all opera.
9. Laura Pausini / Più di ieri
Ett till lite finstämt nummer som faktiskt skulle funka skitbra ihop med en Lagerbäck-utläggning om disciplinerat försvarsspel.
10. Francesco Gabbani / Occidentali's Karma
Vi går över till festligt nu när avsparken börjar närma sig.
11. Gianna Nannini / I maschi
En gammal favorit...
12. Emma / Arriverà L'Amore
En ny favorit
13. Emma / Io di te Non ho paura
... som får vara med en gång till när hon nu gjort en låt med så passande titel
14. AC/DC / Thunderstruck
Uppvärmningsmusik på Juventus stadium, som får vara med bara därför. Själv har jag både en fru och en dotter som tokhatar AC/DC och kommer lägga veto mot det här numret. De gillar inte ens For those about to rock (We salute you), som är femti gånger bättre än det här gnissliga spektaklet. Den som är uppmärksam kommer märka att den här sången inte framförs på italienska, så egentligen borde den vara diskvalificerad.
15. Iris / Juve, Storia di un grande amore
Matchen kan börja!
29 maj: Francesco Totti has left the building
Vilken helg!
Moise Kean gjorde sitt första mål för Juventus. Första 2000-talare som gör mål i Serie A, vilket får anses vara stort i sig. Dessutom säger samstämmiga rapporter att det handlar om en megatalang och att vi har all anledning att hoppas på fler mål vad det lider.
Och Crotone klarade jävlar i mig Serie A-kontraktet i sista omgången, efter att ha varit ohjälpligt avhängda med två tredjedelar av säsongen spelad. En monumental bragd, och inget annat!
Och Arsene Wenger fick upprättelse i FA-cupfinalen mot Cheslea, efter att närmast ha behandlats som driftkukku under våren. Kändes på något sätt värdigt.
Men för oss som följt Serie A de senaste tre årtiondena är överskuggar naturligtvis Francesco Tottis avsked allt. Publiken på Olimpico grät halvt ihjäl sig under avskedsceremonin, och jag förstår dem. Spelare har kommit och gått och gjort mål och varit bra och betydelsefulla, men det är Totti som har varit Roma.
När tränare har kritiserat honom, försökt sätta honom på plats eller behandlat honom som "en i laget" har romanisterna tagit det som en personlig förolämpning och i princip rullat dem i tjära och fjädrar. Följaktligen buades Spalletti ut av sin egen hemmapublik efter att ha fört klubben till en andraplats och Champions League-spel till hösten, vilket var vad man kunde begära och mer därtill. Han hade förmodligen varit långt mer populär om han spelat Totti i varje match och landat på en tredje plats.
Francesco Totti är en av de mest briljanta spelare jag sett. Hans dribbingar, passningar, klacksparkar och lobbar har fått publiken att kippa efter andan. Han har hållit huvudet högt både i med- och motgång och han har piskat liv, tro, energi och stolthet i såväl sina medspelare som sin publik. Kapten Totti har alltid gett Roma mer av det som är bra, och blivit gränslöst älskad för det. Men delar man Lars Lagerbäcks fotbollssyn att "bra fotboll" är detsamma som att maximera sina resultat, så har det också funnits skäl att kritisera honom. Roma har vunnit en ligatitel och tagit sju andraplatser i Serie A under Tottis epok, och det är inte bara "små marginaler", "otur" eller resursstarka motståndare som stått i vägen. Roma har även spelat bort titlar på egen hand. Man har slarvat bort ledningar, fuskat med detaljerna och grovarbetet i småmatcherna, och man har kommit överladdade och snedtända till matcher där man borde ha spelat smart och disciplinerat. Kapten Totti har nästan aldrig bidragit till att förbättra sin klubbs svagheter, och den attityden har präglat - och faktiskt också hämmat - Roma. Man må tycka vad man vill om det, men disciplin tenderar att vinna fler titlar än biljans och romantik.
Totti och Juventus är på många sätt fotbollens två motpoler, och när Juve 2006 degraderades till Serie B gjorde han klart för alla som ville veta att han inte saknade de svartvita ens det allra minsta. Det känns på något sätt logiskt, men jag tror jag talar för nästan alla juventini när jag säger att känslorna inte är besvarade. Jag kommer sakna Tottis truliga uppsyn, hans sluga leende och hans lynniga humör. Jag kommer sakna mina egna förväntningar när han får bollen. Och jag kommer sakna att få tänka hurihelvetegjordehan medan jag väntar på repriserna. Francesco Totti vann inte bara kärlek, respekt och beundran i Rom. Han vann även hjärtan hos dem han själv inte tyckte om. Hur många lyckas med det?
Serie A är en magnifik spelare, profil och personlighet fattigare idag. Jag är glad över tiden jag fick följa honom. Grazie per tutto!
25 maj: Sami Khedira, vår viktigaste spelare under säsongen
Gonzalo Higuain utsågs av Juventussupportrarna till klubbens mest värdefulla spelare säsongen 2016-2017. Inget ont i det. Higuain köptes in för en ohygglig övergångssumma för att göra mål. Och han gjorde mål, både många och viktiga. En värdig vinnare, för all del, men inte mitt val.
Att Sami Khedira är en begåvad fotbollsspelare stod klart redan när han spelade i Stuttgart och utsågs till lagkapten för det tyska U21-landslaget. Han värvades till Real Madrid för dyra pengar med förutsättningar att bli en av Europas bästa mittfältare, men var ofta skadad och reducerades vartefter till en ren komplementspelare. Real fick inte så mycket som en euro när han lämnade för Juventus, och de verkade inte speciellt ledsna. Symptomatiskt för karriären är att Khedira blev målskytt i VM-semifinalen 2014 då Brasilien mosades med 7-1, men att han såklart skadade sig under uppvärmningen inför finalen och missade sin karriärs största match. Khediras tid i Juventus inleddes också självfallet med en lång skadefrånvaro och en hel del återhämtningsproblem därefter.
Den här säsongen var Marchisio skadad under hösten, och har kämpat med formen därefter. Pjanic har gjort en stark vår, men sett över hela säsongen har han varit svajig och varvat högt och lågt. Asamoah, Sturaro och Lemina är komplementspelare, och har hållit ställningarna utan att briljera när de har fått chansen. Den som hållit ihop Juventus innermittfält under hela säsongen är Sami Khedira, som har täckt ytor, vunnit dueller, slagit listiga passningar och hotat offensivt med sina djupledslöpningar vecka efter vecka.
Trots att Turin bara ligger några mil från den södra tyska gränsen, så är det ytterst ovanligt att tyska spelare representerar oss. Vid sidan av den gamle benknäckaren Jürgen Kohler kan jag faktiskt inte komma på en endaste en. Sami Khedira är också en av ytterst få fotbollsspelare som figurerat i ett fall som Amnesty International engagerat sig i (en ansvarig utgivare och två journalister i Tunisien fängslades för att ha "stört allmän ordning och anständighet" efter att ha publicerat lättklädda bilder på Sami Khedira och hans fru).
Efter att ha varit briljant under Champions League-slutspslet tvingades Khedira signifikant nog städa upp efter andras misstag i den första Monaco-semifinalen, drog på sig ett gult kort och blev avstängd i returen. Därefter blev han såklart skadad, men såvitt jag förstår ska han kunna spela i finalen, även om det ju inte ligger i linje med hans karriär i övrigt.
Jag tror inte att Sami Khediras historia är den som kommer berättas mest ingående inför finalen. Men kommer han till spel gör han det i mitt tycke som vår viktigaste spelare. Både i matchen och under en säsong som kan gå till historien som Juventushistoriens allra bästa. Och vad vore tjusigare som slutpunkt än att få se Khedira som finalhjälte mot klubben som ratade honom...?
23 maj: Juventus och Twin Peaks - två underbara motpoler
90-talet var ett intressant årtionde för min del. Jag tog studenten, fick mitt första "riktiga" jobb, flyttade från det förtjusande Umeå till det aningen mindre förtjusande Stockholm, och träffade min framtida fru. Därtill kom det under 90-talet två TV-program som skulle komma att förändra mig i grunden.
De italienska fotbollssändningarna i TV3:s Uno Kryss Due gjorde mig till Juventino, och fick mig att börja leva en stor del av mitt liv via fotbollen..
Twin Peaks gjorde mig till surrealist och förändrade min syn på film, musik... ja egentligen all kultur.
Inkonsekvent, kanske någon invänder - en surrealist borde väl rimligen heja på Inter. Jag ser också det ologiska i kombinationen, men ser det snarare som kompletterande delar. Det finns mängder av skäl att tycka om Juventus (och tro mig, jag är synnerligen väl medveten om alla skäl att inte tycka om Juventus också, men det är inte dem vi fokuserar på nu), men för egen del är det "maskinen" jag alltid tyckt bäst om. Det kollektiva, osentimentala och konsekventa. Visst tycker jag också om att se Dybala skruva en briljant frispark i krysset, men jag blir nästan lika lycklig när Chiellini genomskådar en dribbling och täcker ut bollen till inspark.
Juventus vann Champions League 1996, och sålde veckorna därefter sina två största anfallsprofiler Vialli och Ravanelli. Juventus hade en av fotbollshistoriens bästa och mest spektakulära profiler i Zidane, men sålde honom utan att blinka när priset var det rätta, i syfte att bygga för framtiden (för pengarna köpte man bland annat en ung målvakt från Parma...). Och när ledningen insåg att Del Piero - klubbens kanske mest älskade spelare genom alla tider - skulle komma att bli mer belastning än tillgång så valde man att ta farväl. Man ville inte ställa laget inför ständiga diskussioner och krav på speltid för en kapten som primärt hade rollen som bänkspelare.
Känslokallt? Cyniskt? Direkt hjärtlöst? Kanske det.
Det bästa för klubben? Ja!
Hos de svartvita är ingen större än klubben som sådan, och med den vetskapen går Juventus nästan alltid att förstå.
När jag första gången (av många) såg Twin Peaks insåg jag snabbt att nästan inget var särskilt logiskt, och än mindre nödvändigt att förstå. Och jag älskade det! Det var drama, komedi och skräck på samma gång. Det var demoner och pratande vedträn och jättar och drömmar och the owls are not what they seem. Varje fråga hade fem eller tio eller tjugo tänkbara svar, och vilket av dem du valde spelade ingen roll för alla var ändå fel. Här fanns heller ingen miss Marple eller Sherlock Holmes som trädde in med facit mot slutet, utan du fick själv skapa dig din egen upplevelse.
Sedan dess har dubbla, inga eller galna betydelser alltid varit det jag föredragit. Jag tittade mig halvt fördärvad på Dalí-tavlan med hästen som håller en telefonlur och har tre ben och ett hjul. Jag har lyssnat på den märkliga Outside-skivan med David Bowie gottt och väl 500 gånger. Jag har sett Lost Highway och Mulholland Drive närapå tvångsmässigt för att få fundera på om tiden alltid går framåt, om en person bara kan befinna sig på ett ställe samtidigt eller om man måste leva och dö just i den ordningen. Det blir lite som att åka berg-o-dalbana - det är upplevelsen i sig som är värd något, inte att man "förstod handlingen".
I söndags blev Juventus ligamästare för sjätte gången i följd. Och ikväll ska jag se ett nytt Twin Peaks-avsnitt, för första gången på 25 år. Jag kan inte exakt förklara varför, men det känns som att det finns ett samband.
18 maj: Värdiga mästare... i en väldigt tråkig cup
Juventus är italienska cupmästare efter finalseger mot Lazio med 2-0. Dessutom är man historiska som första klubb att vinna Coppan tre säsonger i följd. Trevligt trevligt!
Normalt sett bryr jag mig inte om Coppan, ska sägas. Formatet är helt uppbyggt för att lotsa de största klubbarna till final med så liten ansträngning som möjligt, vilket inte känns rättvist och ännu mindre särskilt kul. De sämre lagen i ligasystemet spelar fyra cupomgångar om att få möta de åtta bästa lagen i Serie A (som alltså är direktkvalificerade till åttondelsfinalen). Där spelar dessutom storlagen på hemmaplan (!!). För de mindre klubbarna är det alltså först i en extremt avlägsen kvartsfinal det finns en 50-procentig chans till en "David mot Goliat-match" inför den egna hemmapubliken.
I den engelska FA-cupen kan Manchester United och Chelsea mötas i samma omgång som två League Two-lag möts i en annan match. Tur/otur i lottningen avgör om ett lag får en lätt/svår motståndare eller får spela på hemmaplan. Ett lilleputtlag som lyckas spela oavgjort på bortaplan mot ett storlag får en lukrativ omspelsmatch på hemmaplan i belöning. Poängen med en cup är ju att alla lag - oavsett nivå och vad de presterat tidigare - ska få mötas på någorlunda lika villkor och med samma möjlighet till en bra/dålig kula under lottningen. Det är inte vad som bjuds i Coppa Italia.
Ovanstående invändningar till trots, Juventus besegrade Atalanta, Milan, Napoli och Lazio för att vinna titeln, och är synnerligen värdiga mästare. Och nog var det en fröjd att se hur Neto förvaltade förtroendet som cupmålvakt under finalen!
Just den här säsongen finns det ju dessutom uppenbara skäl att uppskatta cupsegern lite extra:
Inter är det enda lag som någonsin vunnit Serie A, Coppan och Champions League samma säsong (2009-2010). De är med rätta mycket stolta över både prestationen och exklusiviteten. Det skulle kännas väldigt fint om vi fick göra dem sällskap (även om jag har en känsla av att de flesta blåsvarta tycker annorlunda...). Efter att under de senaste åren ha levererat den längsta nollan, den dyraste spelarövergången, den längsta vinstsviten på hemmaplan, den första trissen i cupvinster och (förhoppnings- och troligtvis) det första "sextalet" i Serie A-vinster så tycker jag på något sätt det känns naturligt att den här upplagan av Juventus skriver in sig historieböckerna.
16 maj: En ny finalblogg
Inför Champions League-finalen mot Barcelona för två år sedan bloggade jag under finalveckan. Dels för skoj skull, och dels som ett sätt att hantera min oro inför matchen. Juventus förlorade med 3-1 - förhoppningsvis helt utan koppling till mitt bloggande. Den här gången gör jag ett nytt försök, startar lite tidigare, och hoppas på ett bättre resultat.
Matchen som gäller ALLT!
Det är min dotter som i en enda mening sammanfattar vad matchen handlar om. Vi pratar om vår stundande resa till Baskien om några veckor.
- Och när vi reser dit kan Juventus vara Champions League-mästare, påminner jag med ett upprymt leende.
- Ja, eller så har de nyss förlorat en till Champions League-final mot Real Madrid!
Jag har tänkt tanken själv, men det blir på något sätt mer påtagligt när någon annan påtalar det. Vid seger får jag se Buffon, Marchisio och Chiellini fullborda sina resor från Serie B med att lyfta Champions League-pokalen. Bonucci, Barzagli och Lichsteiner, som alla gjort så enormt mycket för den här Juventusepoken, skulle få kröna sina karriärer med den finaste klubbtiteln. Pavel Nedved skulle som vice president få revansch för den där finalen 2003 som han aldrig fick spela. Ett vackrare idrottsögonblick kan jag för egen del inte föreställa mig. Det är en upplevelse jag kommer bära med mig som gammal, när jag glömt det allra mesta som hänt mig i övrigt.
En förlust skulle vara outhärdlig i sig själv. Och att då dessutom än en gång tvingas se Ronaldo, Ramos och de andra triumfera som det historiska första laget att försvara en Champions League-titel... Jag som kände mig illamående redan när Atletico förlorade sina finaler mot Real...
En femte Champions League-förlust - mot Real Madrid - skulle kännas som att simma i ett hav av pungsparkar, Något i mig er fram emot finalen med ren skräck. Jag vet ju att det egentligen "bara är en fotbollsmatch". Jag vet också - på gott och ont - att det inte alls är sant.
