Finalbloggen: Det nya Buffalo Bills

Champions League-säsongen avslutades med en hedersam och vemodig förlust. Här är finalbloggens sista kapitel.

7 juni: Det nya Buffalo Bills
Under höstsäsongen kombinerar jag mitt fotbollstittande med att följa NFL. Amerikansk fotboll är en fascinerande sport, det lärde jag mig redan när jag såg mina två första matcher - Super Bowl 1993 och 1994. Buffalo Bills hade gått till final de två föregående åren, och förlorat båda. Och trots mitt helhjärtade stöd förlorade man två finaler till. Fyra finalförluster i följd, ett sånt lag måste man ju bara gilla! Bills blev mitt lag, och jag följer deras väg mot fiasko med inlevelse varje säsong

Nu är ju Buffalo Bills inte alls ensamma om att fyra gånger kvalificera sig för sin sports största klubblagsmatch och sedan förlora. De har gott sällskap av fotbollsklubben Juventus FC från Italien, som för all del spritt ut sina finalförluster över en längre period (1997, 1998, 2003 och 2015) men fyra stycken är de likt förbannat och det känns ju för stunden inget vidare.

Samtidigt, cuper är konstruerade så att alla lag utom ett blir utslagna. Visst ska vi sörja att vi inte fick se Buffon lyfta pokalen, men det är också på sin plats att minnas att finalförlust trots allt är den näst roligaste upplevelsen en cup kan ge. Vi har haft en underbar säsong, och vore idioter om vi inte uppskattade den. Själva finalmatchen har väl andra redan kommenterat. Vi visste på förhand att det skulle krävas en nära nog optimal insats för att räcka till seger. Juventus gjorde en riktigt bra match, men brände både målchanser och gjorde defensiva misstag - precis det vi inte hade råd med. Barcelona var det bättre laget sett över hela matchen, och de vann rättvist.

Nu väntar en ovanligt intensiv silly season för Juventus del. Det är fullt möjligt att vare sig Pirlo, Pogba eller Tevez är Juventusspelare när nästa säsong inleds. Vi har även ett antal truppspelare som lär lämna Juventus i sommar. Men för stunden får det gå under rubriken "den dagen, den sorgen". Min vecka som finalbloggare är över. Förhoppningsvis dröjer det inte 12 år till nästa upplaga. Och förhoppningsvis får den ett lite roligare slut.

- - -

6 juni: Chili, Tove Styrke och Topp-50 i Europa
Klockan har passerat midnatt och vi är inne på finaldygnet. Under kvällen har jag lagat finalmaten - chili - och lyssnat på Hank Williams (vilket rekommenderas i receptet). Mer södra USA än norra Italien kanske någon invänder, men jag struntar i det. Chili är suverän mat, och en mycket god ursäkt att dricka öl i de kvantiteter som passar en Champions League-final. För er som vill testa, så finns receptet på "Världens godaste chili" (vilket är namnet på receptet och inte nödvändigtvis min egen värdering) här: http://www.hornfeldt.se/chili

Eftermiddagen/kvällen igår ägnade jag mig åt att sura över att Chiellini inte kan spela i finalen, men under dagen lättade det då jag upptäckte den nya skivan med Tove Styrke på Spotify. Jag visste inte vem hon var när jag lysssnade på hennes första skiva (som är riktigt bra) för nåt år sen, men efter att ha kollat upp henne sa jag tvärsäkert (har stor tilltro till min intuition vad gäller musik) att hon tids nog kommer göra nåt i absolut toppklass, alltså typ en Robyn/Body Talk, eller åtminstone nöstan. Där är hon inte än, men i väntan på hennes kommande mästerverk är "Kiddo" klart värd att lyssna på. En riktig humörhöjare, och en utmärkt distraktor om man väntar på en Champions Leaue-final..

Jag har också tittat på Aftonbladets webb-TV, där Bank/Niva listat säsongens 50 bästa spelare i Europa (är väldigt förtjust i listor). Topp-10 är ännu inte publicerade såvitt jag vet, men Buffon och Pogba förärades båda platser mellan 11-20 och Bonucci en plats mellan 21-30. Jag misstänker väl dessutom att vi kommer hitta Tevez på listan över de tio främsta. För egen del hade jag nog placerat Tevez, Bunucci och Marchisio (i den ordningen) som säsongens bästa Juventusspelare, men då Marchisios främsta kvalitet är att han aldrig är dålig har jag viss förståelse för att han rankas ner på en lista över vilka som varit bäst.

Om 22 timmar vet vi vilka som blev Champions League-mästare 2015. Det här kan bli en väldigt fin dag.

- - -

5 juni: Zalayeta, den misslyckade hjälten
Uruguayanen Marcelo Zalayeta kom till Juventus som 19-åring 1997 och tillhörde i formell mening klubben under 11 säsonger, men spelade hälften av tiden på lån i andra klubbar. På fem och en halv säsong i Serie A och Serie B brottade han in 16 ligamål för Juventus (plus ett antal mål i cuper) - inte särskilt imponerande för en anfallare i ett topplag.

Ändå var Zalayeta aldrig överdrivet impopulär. Att han var tämligen begåvad var uppenbart. Det var bara det att det aldrig lossnade. Skotten gick utanför, bollarna studsade snett, motläggen förlorades, dribblingarna fastnade. Marginalerna var aldrig riktigt med honom och han tycktes alltid ha lite otur. Alla såg hur han slet, kämpade, bet ihop, kämpade ännu mer och försökte igen och igen. Vi kunde alla se hans frustration, och vi led med honom.

Den 22 april 2003 gjorde Juventus och Barcelona upp på Camp Nou om en semifinalplats i Champions League. Den första matchen i Turin hade slutat 1-1. Ett vackert ledningsmål av Nedved kvitterades kort senare av Xavi och matchen gick till förlängning - en förlängning Juventus dessutom skulle spela med tio man efter ett andra gult kort för Davids i den 79:e minuten. Juventus trycktes ner i eget straffområde och kämpade vilt för att hålla bort de konstanta attackerna från Barcelona (vars lagkapten för övrigt var en viss Luis Enrique). Med sex minuter kvar att spela anfaller Juventus, för första och enda gången under förlängningen. Birindelli hittar Zalayeta (båda bänkspelare vid avspark) med ett perfekt inlägg, bollen skarvas i mål och Juventus går vidare till semifinal. För en dag är Zalayeta världens största Juventushjälte, och även de kallaste hjärtan smälte.
https://www.youtube.com/watch?v=n9q-20wFPX0

Två år senare gjorde Zalayeta åter mål i en Champions League-förlängning, den här gången i åttondelsfinalen mot Real Madrid. Under totalt fem och en halv säsong som Juventusspelare så var Zalayeta riktigt lyckad i två dar. Resten av tiden arbetade han hårt och professionellt, i stort sett helt utan framgång. Må vi aldrig glömma honom!

- - -

4 juni: Omöjligt att ersätta Chiellini!
Att ersätta Giorgio Chiellini med Andrea Barzagli är ingen ingen nämnvärd försvagning om man tittar på vilken fotbollskompetens Juventus kommer ställa på planen på lördag. Barzagli är klok och placeringssäker, har bra fysik och gör sällan några misstag. På ytan byter vi en världsklassförsvarare mot en annan.

Men som individ och symbol finns det ingen ersättare till Chiellini. Det är den gode Giorgio som peppar i spelargången, som gormar ut instruktioner till sina medspelare, som slänger käft och skäller på motståndarna och som eldar på publiken. Barzagli spelar bara fotboll.

Juventus går också miste om möjligheten att taktiskt förändra matchbilden om man tar ledningen. Att byta in Barzagli ihop med Bonucci och Chiellini är ett defensivt trumfkort. Att byta in Ogbonna för spel mot Barcelona är... typ... inte ett trumfkort.

Dessutom är Chiellini en av dem som hängt med på hela resan från Serie B, och få personifierar Juventus hjärta och mentalitet bättre. Jag kommer sakna honom oerhört på lördag.

- - -

4 juni: Vill inte bli Tiziano Crudeli
De flesta av Juventus matcher ser jag tillsammans med min tämligen luttrade familj, alternativt ensam. Men på lördag kommer det vänner till oss för att se matchen. Flera av dem är tämligen civiliserade, och har dessutom med sig sina barn (som i några fall håller på Barcelona). Kul förstås, men jag erkänner att jag är lite orolig. Jag försöker vara en ansvarsfull förälder och vuxen, men det är inte alltid jag briljerar nåt vidare när Juventus spelar. Jag har en gång - av misstag - sparkat en barnbok på min hustru under ett av Molinaros allra värsta fiaskon (Fiorentina 2008), och vill inte att något liknande ska hända i andras sällskap. I mina mest paranoida stunder befarar jag dessutom att nåt av de små telefonfreaken ska filma mig under matchen och publicera mig som humorklipp på Youtube.

I Italien finns ju fenomenet med TV-sändningar (ofta påkostade med studio och flera bisittare) där man tittar på kommentatorer som gestaltar fotbollsmatcher utan att man får se några bilder från själva spelet - som en slags TV-sänd sportradio. Sändningarna är inte särskilt objektiva, för att uttrycka saken försiktigt, och storstjärnan i genren är milanisten Tiziano Crudeli. Här kan ni i två klipp följa honom i djupaste bedrövelse (mot Tottenham i Champions League 2011) och saligaste lycka (mot Juventus i Serie A 2010):
https://www.youtube.com/watch?v=vQH0ebBiUvM
https://www.youtube.com/watch?v=_rDgMcrSLnE
Jag känner den djupaste respekt för Crudeli som TV-personlighet och som människa, men jag känner ingen önskan att vara likadan själv. Särskilt inte när andra ser på.

Gårdagens text: Att hylla Erik Niva på Svenska Fans är kanske överflödigt, men jag kan inte låta bli. Det är kort och gott en jävulskt skicklig skribent, både vad gäller innehåll, känsla, nyansering och formuleringskonst. Hans "Den nya världsfotbollen" är det bästa jag läst om fotboll överhuvudtaget (de två följande böckerna i serien är också bra, men på en annan nivå) och gårdagens reflektion kring Blatters avgång var absolut briljant:
http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/erikniva/article20899752.ab

Dagens mode: Min kära fru valde mellan gula och röda skor i morse, frågade oss andra om råd, och vår yngste son visade tydligt vem som verkligen förstår sig på mode. "En röd och en gul."

- - -

2 juni: Det är en konst att be om ursäkt!
En Champions League-final är i första hand ett fotbollsdrama, men skrapar man lite på ytan finns där också oftast en hel del dramatik på rent mänsklig nivå. När Arjen Robben avgjorde finalen mot Dortmund 2013 (för att ta ett exempel av många) handlade det inte bara om en en lyckad idrottsprestation, utan också om att ta revansch på sig själv och att besegra sina egna demoner. Det var i all sin enkelhet ganska gripande.

Att peka ut det mest intressanta dramat-i-dramat på lördag är ingen större konst. Den backlinje Luiz Suarez möter kommer innehålla en spelare som han under synnerligen uppmärksammade former har utsatt för rasistiska kränkningar - och därefter vägrat skaka hand med - och en spelare som han har bitit (även det fick ganska stor uppmärksamhet, om ni minns). Suarez, Evra och Chiellini kommer upprepa många gånger de närmaste dagarna att de tidigare incidenterna är utagerade, men de kommer likväl vara synnerligen medvetna om dem när det blivit dags att ta i hand inför matchen.

Och även om trakasserierna mot Evra otvivelaktigt är den allvarligare av incidenterna, så är det ändå mötet med Chiellini som är mest intressant. Vad säger man till den man bet senast man träffades...? Vad är brukligt...? Vad skulle Magdalena Ribbing ha gjort om det var hon som hade bitit Chiellini...?

”Förlåt att jag bet dig” kan ju vara ett alternativ, men kan en vuxen människa verkligen säga en sån sak till en annan vuxen människa utan att hamna i ett enormt mentalt underläge? Kanske en liten lustighet för att avdramatisera det pinsamma i situationen? Eller hålla god min och låtsas som ingenting...

På lördag får vi upplösningen. Se till att bänka er i god tid före avspark!

Dagens beslut: Sepp Blatter har med fast hand lett FIFA till ett totalt kaos av brottsutredningar och mutanklagelser. Han har sett till att de kommande världsmästerskapen arrangeras i hårt kritiserade diktaturer och visat total likgiltighet inför mycket grova människorättskränkningar mot arbetare som bygger fotbollsarenor. Hade man gett världens främsta PR-experter i uppgift att så genomgripande som möjligt rasera FIFA:s anseende och varumärke, så hade de aldrig kunnat utföra uppdraget bättre. Idag, fyra dagar efter att ha blivit omvald, beslutade Blatter att han avgår. Ett väldigt förnuftigt beslut!

- - -

2 juni: Tungt för Napoli, och för mig
Gårdagen ägnade jag åt att jobba, att fira min dotters födelsedag och att tycka synd om Napoli. När de inte står i vägen för Juventus framgångar ägnar jag en del energi åt att vara Napolisupporter. Att jag dessutom inte har något gott öga till Lazio var ytterligare en anledning att engagera sig i söndagens uppgörelse om kvalplatsen till Champions League. Ska man sammanfatta saken, så var det väl en ganska typisk Napolimatch där allt hände minst en gång och där resultatet spelades fram i en storm av dramatik. Underläge 0-2 i paus. Kvitterat i mitten av andra halvlek, en utvisning för respektive lag och straff i 75:e minuten. Allt bäddat för en karaktäristiskt galen Napoliframgång med andra ord. Men sedan sköt Higuain högt över målet, och därefter tacklade min särskilda favorit Maggio fram en perfekt genomskärare vid Lazios 3-2-mål. Lazio vann till sist matchen med 4-2 och jag känner mig fortfarande lite sur.

Samtidigt - om jag ska lägga mina egna sympatier åt sidan så tycker jag nog att Lazio, sett över hela säsongen, förtjänade tredjeplatsen. För att ha status som nån slags demontränare tycker jag Benitez får ut ganska lite av den begåvning som finns i Napoli. Jag hoppas han går till Real (som de flesta tycks tro) och att han lyckas lika dåligt där.

Som om motgången med Napoli inte var nog, så utnämnde dessutom min 3-årige son Tim i morse sin kompis Harrys pappa till "Bästa pappan". Beskdet kom kort efter att jag nekat honom att äta sin systers födelsedagsgodis till frukost, vilket jag tror påverkade min egen kandidatur negativt. Jag vet inte i dagsläget när titeln "Bästa pappan" delas ut nästa gång (till skillnad från många andra utmärkelser delas den ut med ganska oregelbundna mellanrum), men självklart hoppas jag på att revanchera mig då.

Dagens odds: På Betfair kan man i skrivande stund spela på Juventus respektive Barcelona som CL-mästare till oddsen 3,70 / 1,36. Jag skulle tveklöst välja Juventus. Inte för att jag håller oss som favoriter, men vi har markant bättre vinstchans än de 27% som oddset motsvarar. Ett klart vettigt spel.

Dagens stolt: I morse när jag åkte till jobbet satt min dotter med hörlurar i soffan i vardagsrummet och sjöng JUVE - Storia di un grande amore. OK, jag kanske inte är "Bästa pappan", men jag har åtminstone lyckats någorlunda.

- - -

31 maj: Varför en blogg?
Bara tilläggstiden kvar. Caceres har bollen vid mittlinjen. Passningen borde gå framåt längs kanten. Istället väljer han att spela snett inåt bakåt. Passningen är för lös och genomskådas av Cristiano Ronalddo. Han fångar upp bollen, rycker till höger om Bonucci och skjuter bollen i mål via stolpen. Barcelona har vunnit Champions League-finalen med 1-0 och jag känner mig illamåeende och rasande. Jag svär över att Allegri valde att spela Caceres som varit skadad så länge - och att Ronaldo blir matchhjälte är bara rakt igenom vidrigt! Där någonstans börjar jag ifrågasätta det hela. Valet av Caseres som högerback känns misstänkt omdömeslöst. Och visst spelar väl ändå Ronaldo i det där laget med prinsesskläder...?

Två nätter senare drömmer jag om finalen igen. Och den här gången vinner vi! Glädjen grumlas dock en del av att jag tar en eftermiddagslur och att ingen väcker mig förrrän matchen är slut. Hur kan de göra så mot mig?? De visste ju hur gärna jag ville se matchen!

Det är nu jag får idén att skriva en blogg. Trots att mitt mentala hälsoläge är en smula oroande är jag övertygad om att jag inte är ensam. Det finns massor av andra juventinos som också har koncentrationsproblem, som också drömmer om matchen och som försöker verka normala. Jag skulle rent av kunna vara snudd på representativ för vår folkgrupp den här veckan. Klart att det är nåt att blogga om!

Så här får ni nu mina funderingar under min allra första kväll som bloggare:
Gårdagens match: 2-2 mot Verona. Jag såg bara delar av matchen (för en småbarnsförälder är avspark lördag kl 18.00 en styggelse). Det var jag som skulle ha skrivit matchrapporten för vår redaktion och jag har lite dåligt samvete. Veronapubliken såg oproportionerligt lycklig ut över sin sista minuten-poäng (eller kanske snarare över de två poäng man berövade Juventus). Vet inte riktigt om jag förstår varför. Hoppas att Luca Toni blir skytteligavinnare och att Icardi inte gör två mål ikväll. Lite fint att se målvakten göra Tonis målgest vid straffräddningen. Annars var matchen mest ett genrep, och såna ska ju helst vara lite misslyckade. En helt OK kväll.

Kvällens bedrövelse: Napoli ser ut att spela bort tredjeplatsen hemma mot Lazio. 0-2 i paus.

Musik: Jag valde efter moget övervägande Siouxsie and the Banshees som soundtrack veckorna inför finalen (troligen med vissa inslag av Lana Del rey och min dotters radiopop). För er som missat dem är det ett fantastiskt (om än ganska ojämnt) 80-talsband som ibland gjorde hel- eller halvpunk och ibland mer eller mindre galen pop. De fostrade även en viss Robert Smith som gick vidare med egna bandet Cure. En fullständig förteckning över omistliga låtar tar för lång tid att skriva, men ska jag nämna fem av dem får det bli:
Melt
92
Arabian nights
Bring me the head of the preacher man
Scarecrow
(Nu kommer jag få skäll för "off topic", men som bloggare kan man inte göra alla glada.)

Sex dagar kvar!