Gästkrönika: Ett svek av sin egen svartvita familj
Sebastian Giovinco har sedan barnsben haft Juventus i sitt hjärta. Trots att han växte upp i en familj full av milanisti så började han redan vid nio års ålder spela fotboll i det svartvita laget från Turin. I hela sitt liv har han alltså levt, andats och supportat klubben i hans hjärta.
Därför tog det säkerligen hårt på honom när han i gårdagens match mot Chievo blev utbuad i samband med att han byttes ut mot Carlos Tevez. Utbuad av sina egna, dem han en gång varit en del av och som han än idag tillhör. Ett svek av sin egen svartvita familj. Ett lågvattenmärke av fansen som, trots en säker 3-1-ledning med drygt tjugo minuter kvar att spela, väljer att bua ut en av sitt lags spelare. Att spelaren i fråga dessutom kommer ifrån de egna leden och vid ett flertal tillfällen har uttalat sin kärlek för la vecchia signora gör det bara ännu mer pinsamt, oförståeligt och onödigt.
Kritiken mot Giovinco är förvisso befogad. Sedan återkomsten till Juventus från Parma, där han gjorde stor succé, så har han aldrig riktigt levt upp till de förväntningar som juventini och det italienska folket hade på honom. Från att i Parma ha varit en till växten liten, men på fotbollsplanen väldigt stor spelare har han gått tillbaka till att vara "den där lille ungdomsspelaren som inte höll måttet i Juventus" igen. En spelare som inte räcker till emot stora, starka Serie A-försvarare, försvarare som han förr brukade dribbla till yrsel. Självförtroendet och självklarheten i hans spel som vi minns från Parma-tiden är numera som bortblåst. Seriefiguren och superhjälten "La Formica Atomica" har blivit ifråntagen alla de superkrafter som han en gång hade. Trots det så anser jag inte att det är berättigat av supportrarna på Juventus Stadium att vissla ut den förre Parma-spelaren. Man vinner helt enkelt ingenting på att göra det.
På samma sätt skulle inte Giovinco ha vunnit något på att gå i motattack mot dem. Han förtjänar därför beröm för sin reaktion igår. Istället för att, som många kanske hade agerat, kontra med någon gest eller några mindre väl valda ord riktade mot fansen, så höll han sig kall, rörde inte en min och satte sig på avbytarbänken. Även Antonio Conte visade sin storhet när han genast, med sitt karaktäristiskt hårdhänta sätt att visa sin kärlek på, kramade om anfallaren och förmodligen sa åt honom att inte lyssna på de onda ropen från läktarna.
Frågan är hur Giovincos framtid ser ut. För faktum är att den eviga talangen inte längre är speciellt ung. Han är nu 27 år och bör i princip vara på toppen av sin karriär. Kanske är Juventus helt enkelt en för stor piazza för den lille magikern från Beinasco, sydväst om Turin. Kanske hör han hemma i en mindre klubb likt Parma, där han som bekant tidigare har visat sin storhet. Känslan är att han förmodligen kommer att gå samma öde till mötes som bland andra Fabrizio Miccoli och Marco Di Vaio. Spelare som kom till Juventus som stora talanger, men inte lyckades leva upp till förväntningarna och istället visade att de hörde hemma i mindre provinsklubbar. Klubbar där de fick tillåtelsen och utrymmet att vara den stora stjärnan, den som allting kretsade kring. Hur mycket man än hade velat se Giovinco bli den stora stjärnan i klubben i hans hjärta, att se honom bli en bandiera för Juventus, så är det nog dags att inse att så aldrig kommer bli fallet.
Sagor slutar dessvärre inte alltid lyckligt.
