Gästkrönika: Henric Nilsson om finalen
Henke är tillbaka med en gästkrönika där han ser tillbaka på finalen i Cardiff.
Segraren skriver historien heter det ju. Efter Real Madrids CL-triumf i lördags framstår det extra tydligt. Real är för bra, de har en växel som de andra lagen inte kan motsvara heter det mi. Visst, Real är fruktansvärt bra, sannolikt är årets upplaga ett av de starkaste klubblagen någonsin. Man har en fantastisk bredd och dessutom spetsar som Modric och matchvinnarmonstret Ronaldo. Sett över 90 minuter vann Marängerna mycket rättvist mot Juventus.
Problemet var dock att Juventus tillät dem vinna rättvist. Det låter på flera håll som att Real drog upp tempot i andra halvlek och därigenom fick Juve att halka efter. Det stämmer inte i mina ögon. Galactitos höjde möjligen tempot en aning –mer påfallande var dock Turin-lagets fullkomliga alibi-insats i andra halvlek. Man slängde bort de två verktyg som gjort laget så framgångsrikt i vår. De verktyg som med framgång användes i finalens första halvlek. Jag syftar på aggressiviteten och passningsspelet på egen planhalva. Det som gjort laget oerhört effektivt och svåra att att få under press.
Hade man bibehållit dessa ingredienser hade vi fått en helt annan matchbild i andra halvlek. Bianconeri använde sig av verktygen under 180 minuter mot Barca, och borde ha gjort så i 90 i lördags. Det hade kanske inte räckt, men Juventus i normal nivå hade stått upp och gett Real ett helvete. Nu förvandlades istället det som i första halvlek såg ut att bli en klassisk final till en ensidig historia. Svaret på vad som hände Juventus i paus får vi nog aldrig.
Det är svårt att jämföra olika finaler - tiden läker såren - men spontant känns det som den enskilt största besvikelsen jag drabbats av i samband med Juventus. Från den mäktiga känslan som fanns i bröstet efter 45 min, till den närmast apatiska uppgivenheten efteråt. Real är världens bästa klubblag men Juve hade kunnat utmana dem, för så bra har vi varit den här våren. Det visade laget konstant i hela utslagsfasen. Undantaget de sista och mest vikitga minutrarna på hela säsongen.
Det svider. Nu blir det tuffare konkurrens i toppen framöver, de slumrande brittiska jättarna blir starkare och Barca lär koka av revanschlusta. Juventus är emellertid tillbaks på toppen för att stanna. Det gör mig trots allt optimistisk. Om vi släpper den satans andra halvleken från i lördags så har laget spelat sin bästa fotboll på 20 år den här våren. Det bådar gott. Tillfogas lite bättre bredd till den starka startelvan så kommer Juventus vara ett av favoriterna till CL-titeln nästa år. Med tiden kommer bitterheten ersättas av optimism. Juventus ska bara upp på podiet igen, ta emot jublet och lyfta bucklan. Jag minns så väl känslan från 1996. Inom några år har vi upplevt det på nytt. Jag känner det. Som Håkan Hellström sjunger: ”Och jag tror när vi går genom tiden att allt det bästa inte hänt än”.
