Gästkrönika: Inget varar för evigt
Ännu en gång har Herman Stålheden, tidigare skribent här på Juventusredaktionen, bidragit med en gästkrönika. En krönika om vad som känns som en evighet som är på väg att ta slut, och den framtid som sedan ska ta vid.
När man granskar dagens Juventus så är det svårt att hitta några större brister hos klubben vare sig på eller utanför fotbollsplanen. Man är på väg mot en rekordsäsong i Serie A och kan dessutom stoltsera med en modern arena, något som man är ensamma om inom den italienska fotbollen i dagsläget. Visst var uttåget ur Champions League en stor besvikelse, men i det stora hela så betraktar nog den stora massan Juventus som en klubb i harmoni, med goda framtidsutsikter. Tar man däremot fram förstoringsglaset och sätter på sig de skarpa glasögonen så går det att hitta orosmoment. "Den gamla damen" är inte så felfri som man vid den första anblicken kanske tror.
Tittar man på lagets nyckelspelare så har majoriteten av dem passerat 30-årsstrecket. Gianluigi Buffon är 36 år, Andrea Barzagli 32 och Andrea Pirlo 34, för att inte nämna Carlos Tevez, lagets bästa målskytt den här säsongen, som är 30 år och med stor sannolikhet kommer att vilja flytta hem till Argentina om ett par år. Alla är de spelare som förmodligen bara har ett par, tre år kvar på den stora fotbollsscenen. Spelare som det är skrämmande att föreställa sig ett Juventus utan. Den dagen de inte längre håller måttet eller bestämmer sig för att lägga av kommer klubben att ställas inför en stor utmaning. För att plocka bort tre spelare av den digniteten är ungefär som att operera bort tre kotor från Juventus ryggrad. En operation som kommer att skapa ärr, ärr som kan ta en tid att läka.
Att Buffon kommer att saknas råder det inga tvivel om. Det är världens i mitt tycke bästa målvakt vi pratar om. En mästare som har vunnit i stort sett allt man kan vinna. En ledare med en enorm rutin, och kanske viktigast av allt en klubbikon som vet vad det innebär att bära en Juventus-tröja.
Barzagli har sedan flytten till Turin för tre år sedan varit lugnet personifierat i den svartvita försvarslinjen. Från att ha varit en ganska medelmåttig spelare, som de flesta trodde hade nått sin topp i Wolfsburg, hände något i och med flytten till Turin. Den förre Palermo-spelaren blev den säkerhet som laget i många år hade saknat i defensiven. Någon som man kunde lita på och som ytterst sällan begick ett misstag.
Andrea Pirlo. Behöver man säga mycket mer än så? En gudabenådad spelare som gav Juventus en ny dimension i sitt spel när han anlände från Milan sommaren 2011. Med sin högerfot som trollspö förvandlade han laget från en hårt arbetande maskin till ett lag som också kunde dominera sina matcher med ett stort bollinnehav och fint passningsspel. Med en enda genomskärare kunde han skapa klara målchanser för sina medspelare.
Det väntar med andra ord en stor ovisshet och oro bortom den svartvita horisonten. Hur ska Juventus klara sig utan dessa nyckelspelare? Det är en viktig generationsväxling som väntar klubben.
Ett stort test väntar också för sportdirektör Giuseppe Marotta och hans vapendragare Fabio Paratici. Det är dem som tillsammans ska genomföra den här föryngringen. Ett uppdrag som mycket väl kan vara deras svåraste hittills i karriären. För man hittar inte på något sätt en ny Buffon eller Pirlo över en dag. Det är ett arbete som kräver en enorm fingertoppskänsla och även en del tur. En del av arbetet har givetvis redan påbörjats i form av den stora satsning man har gjort på unga spelare. De senaste åren har stora summor lagts på talanger som Domenico Berardi, Manolo Gabbiadini ochNicola Leali för att nämna några. Dessutom kommer det upp spelare ifrån de egna leden. Luca Marrone är ett exempel, en spelare som skulle kunna ses som en framtida ersättare till Pirlo. Samtidigt är dem bara just talanger, lovande spelare som vi inte vet hur bra de kommer att vara om 2-3 år när generationsväxlingen kanske måste sättas i verket.
Ett exempel på hur illa det kan gå är Milan, som sommaren 2012 fasade ut flera av de så kallade senatorerna på en gång. Filippo Inzaghi, Gennaro Gattuso, Alessandro Nesta och Clarence Seedorf lämnade alla klubben eller valde att lägga skorna på hyllan. Sedan dess har Milan genomgått ett par mycket tunga säsonger och tappat lite av den identitet som man en gång hade. Självklart är utfasningen av de tidigare nämnda spelarna en stor anledning till detta. Detta är förvisso ett skräckexempel på vilka spår en generationsväxling kan sätta hos en fotbollsklubb, men faktum kvarstår att det är en mycket svår process.
Inget varar med andra ord för evigt och det återstår att se hur Juventus överlever en liknande övning. Klart är att det kommer att bli mycket intressant att följa när den dagen väl kommer.
