Gästkrönika: Ombytta roller
Efter fina 3-1 på Juventus Stadium mot Inter har Hussein Al-Saad valt att skriva en gästkrönika.
Året var 1999. I den tegelröda Stockholmsförorten Skarpnäck fanns en förvirrad åttaårig pojke som med en påtaglig oro försökte förstå innebörden av ett millenieskifte. Fotboll för mig var på den tiden en balanserad blandning av fotbollsreklamer, spelarkort och prestigefullt spel på skolgården tills att fröken ringde in. En signal som vi alltid oskyldigt påstod att vi inte hörde. Min tre år äldre brorsa var för mig en superhjälte. Han kunde allt. Han var grym i skolan, en bra person och en riktig fotbollstalang. Jag såg upp till honom väldigt mycket. Orden som kom ur min brors mun var alltid sanning. Alltid pålitliga. Det var därför jag valde att ställa honom en fråga av riktig tyngd. "Haydar, vilket lag ska man hålla på?" Min bror svarade utan vidare förklaring: "Juventus".
Sedan den dagen cirka 15 år tillbaka, har undertecknad varit en inbiten juventino som följt vår vackra dams resa genom alla upp- och nedgångar. Vackra minnen som Del Pieros bicicleta-assist till Trezeguet mot Milan, Champions League-semin mot Real Madrid 2003 och obesegrade scudettovinnare för att nämna några. Däremellan erfar vi några år av enorm förtvivlan och onådig vilsenhet i mörkret. Nu är vi, som de flesta känner till, Italiens bästa lag och tillbaka som en av Europas giganter. Problemet är bara det att under tiden som vi har arbetat oss tillbaka till den absoluta toppen, så har de två svartrandiga storlagen från Milano lyckats köra sig rakt in i det där mörkret som vi själva tog oss ut ur för några år sedan.
Jag kan endast konstatera, det känns helt enkelt inte rätt att se tillståndet hos Milanolagen. Jag menar detta på det mest respektfulla sätt: Det är rent ut sagt sorgligt att titta på dessa två gamla storlag. För att vara ärlig så bryr jag mig egentligen inte så jättemycket om Inters nedgång. Calciopoli undantaget har jag ändå aldrig tyckt om den klubben. För att förtydliga så är jag inte den supportern som inte kan uppskatta andra lag bara för att mitt hjärta är svartvitt, men det är någonting med Inter som gör att jag helt enkelt inte intresserar mig. Det jag däremot kan säga är att jag som supporter kan känna empati för både Inter- och Milanfansen. Juventus var som sagt för inte alltför länge sedan i en svår situation och det är en väldigt tuff vardag att genomgå. Förluster och oavgjorda matcher mot bottenlag, inga prestationer värda tröjan eller klubbmärket och värst av allt, man har absolut ingen aning om hur man ska ta sig ur krisen.
För Serie A:s del är detta också beklagligt. Man kan argumentera för att ett mycket spännande Roma hänförda av den skicklige Rudi Garcia och ett nypolerat Napoli med anfallsstjärnan Higuain och publikfavoriten Hamsik har fyllt Milanolagens roller och visst, jag kan se logiken, men hur jag än försöker förklara för mig själv att det kan finnas en möjlighet att det kommer bjudas upp till motstånd så har ställningen 3-0 vid slutsignal alltid gett ett övertygande svar. Ingen i Italien har kapacitet att bjuda upp till dans med den gamla damen.
Inter- och Milanfansen ska veta att det löser sig, förhoppningsvis. Jag hoppas i alla fall på det och vill själv ha tillbaka en mer konkurrenskraftig liga. Naturligtvis kommer jag då få uppoffra kvällsläsning av förstklassig komedi på Inter- och Milanforumen, men man kan ju inte få allt!
Jag vill tillägga att jag är evigt tacksam för min kloke bror som målade min framtid bianconero.
