Gästkrönika: Problembarnet Paul Pogba?
Det tycks bland många råda en uppfattning om att Paul Pogba är ett problembarn. Att det enda som står i vägen för hans utveckling är han själv och hans hetlevrade psyke. ”Han påminner lite om Balotelli”, får man ofta höra. På vilka grunder då, om jag får fråga?
Paul Pogba är nyss fyllda tjugo år och debuterade så sent som i fredags för det franska landslaget. I Juventus är han en gigant; en framtida världsstjärna vars potential är så gott som oändlig. Han hyllas på alla plan, i alla medier, av alla profiler – och varenda minut han tillbringar på fotbollsplanen är av högsta klass. Livet leker för Paul Pogba, men från delar av omvärlden finns alltjämt ett frågetecken. När kommer vändningen?
För samtidigt som hyllningarna strömmar in så finns det andra som väntar på att något ska hända. Att den tickande bomben i Pogbas huvud plötsligt ska smälla av. Att psyket och temperamentet ska fälla honom, och att problembarnet Paul Pogba ska vakna till liv. För visst finns det ett problembarn någonstans där inne, gör det inte?
Först och främst så kan man ju kolla på hur han lämnade Manchester United. Pengarna lockade, påstås det från vissa håll, och dispyten med Ferguson resulterade i att han gjorde ett omoget val och svek sin klubb. Vilket problembarn! Sant? Knappast. Pogba valde att lämna en klubb som envist förpassade honom till bänken och reservlaget. Han valde att lämna för en viktig roll i ett spännande projekt. En roll där han fick ett stort ansvar, mängder av chanser och ett rejält förtroende. Han lämnade för att Juventus trodde på honom.
Nåja, det finns väl annat som pekar på att han är ett problembarn? Se bara på träningen; han kom ju försent redan efter någon månad. Vad är det för slapp Balotelli-attityd egentligen? Skiter han i laget? Verkligen inte. Han var tvärtemot snabbt ute med att markera sitt misstag, och berätta hur ledsen han var för det som hade hänt. Han försäkrade att det aldrig skulle ske igen, och berättade att det hela hade hänt på grund av ett klantigt missförstånd. Ett värdigt svar på ett klumpigt misstag.
Problemen med Paul Pogba har inte med honom att göra, utan är skapade av omgivningen – baserade på antaganden och gammalmodiga fördomar. Fördomar som saknar såväl grund som rättvisa. Ses Fernando Llorente som ett problembarn för att han valde Juventus före Bilbao? Ses Aaron Lennon som ett problembarn för att han kom försent till en landslagssamling? Nej och nej. Men för Pogba däremot, så är svaret ja, från vissa håll. Och det är fullständigt obegripligt.
Sedan sommarens ankomst till Juventus har Paul Pogba visat sig vara en ung, ödmjuk gentleman. Han vill inte jämföra sig med storheter som Vieira. Han är Pogba, varken mer eller mindre. Han är alltid positiv, och har flertalet gånger tackat sina lagkamrater och tränare för ansvaret och uppskattningen han får i Juventus. När journalister har frågat om hans framtid har han varit respektfull mot den gamla damen och berättat hur nöjd han är med tillvaron. Till råga på det så har han kämpat för att lära sig italienska, vilket han började med redan innan flytten till Turin ägde rum. Den enda likheten han har med Mario Balotelli är utseendet. Om ens det.
I mångas ögon är Paul Pogba ändå ett problembarn. I mina, och i alla andra juventinis ögon är han det motsatta. Han är snarare en förebild; ett ideal i fotbollsvärlden. Ödmjukt och sportsligt visar han prov på sin mognad, vilket har lönat sig med tanke på hur mycket speltid han fått i den svartvita tröjan. I konkurrens med spelare som Marchisio, Pirlo och Vidal har han stundtals varit den som briljerat mest av alla, och som imponerat på hela Europa.
Om några timmar står han redo för sin andra landskamp, på Stade de Frances gräsmatta. Denna gång är det världs- och Europamästarna Spanien som står för motståndet. Är det ikväll det vänder i Paul Pogbas huvud? Är det ikväll den tickande bomben smäller av och problembarnet visar sitt sanna jag? Jag skulle inte tro det. Det existerar ingen bomb i huvudet på Pogba. Det finns inget problembarn som väntar på att vakna till liv. Istället finns det ett härligt, tacksamt underbarn, som om några år kommer ses som en av världens allra bästa fotbollsspelare.
