Grazie Milan!
Omotiverade fotbollsspelare är sämre än dåliga fotbollsspelare. Och vad är mer motiverande än att förlora två raka matcher mot en av dina historiskt sett största rivaler?
Framgång föder framgång heter det. Jag håller med, det är just det Juventus har byggt hela sin verksamhet på. Men när framgången når en viss nivå tror jag att det snarare är nederlagen som gör dig bättre. I och med förlusten i Supercoppan har Milan tänt en liten eld i röven på oss. Den är fortfarande hanterbar, men om vi slumrar till igen har den potential att utvecklas till en sjuhelvetes skogsbrand.
Vi är just nu inne i en av de bästa, om inte den bästa, perioden i Juventus snart 120 år långa historia. När vi supportrar om 15-20 år blickar tillbaka på den här eran kommer vi att göra det med enorm stolthet. Vi krälade upp ur Serie B:s sumpmarker, satte återigen en Agnelli på presidentposten, dominerade Italien, slog rekord efter rekord och höjde på allvar blickarna mot Ol’ Big Ears. Det är inget annat än helt jävla fantastiskt. Men allt har också ett slut. Frågan är inte om utan när någon annan kan sy fast den lilla skölden på matchtröjan.
Hur tråkigt det än var att se Dybala bränna både jätteläge och straff tror jag att det var precis det han och hela klubben behövde. Den där gnagande känslan att du hela tiden måste bli bättre för att vara bäst. Efter förlusten postade Paulo ett inlägg på Instagram där han citerar Michael Jordan (egentligen citerar han nog den eminenta copywritern Dan Wieden, men hey):
I've missed over 9,000 shots in my career.
I've lost almost 300 games.
26 times I've been trusted to take the game-winning shot and missed.
I've failed over and over and over again in my life.
And that is why I succeed.
Riktiga vinnare hatar att förlora mer än alla andra. Tack Milan för att ni har påmint oss om hur det känns den här säsongen. Mätta idrottsutövare hamnar aldrig längst upp på pallen.
