Igår, för fem år sedan
Med den fantastiska Dortmund-skalpen färskt i minnet vill jag blicka fem år bakåt i tiden, till en match som var allt Juventus inte är idag.
Alla lag har sina upp- och nedgångar. Se bara på ett av historiens bästa i Spanien, som efter tre raka mästerskapsguld åkte ur VM i Brasilien redan efter två matcher. Min poäng är att det är en del av sporten. Något vi supportrar måste lära oss att acceptera. Men den 18 mars 2010 fanns det inget i klubben Juventus jag kunde acceptera. En ny, långt sämre advokat var president, en hovnarr var sportchef och på bänken satt en bakåtsträvande tränare och drömde om raka, säkra 4-4-2-uppställningar.
Vi hade just åkt ur Europa League efter 1-4 och fullständig kollaps mot Roy Hodgsons Fulham. Ligan var redan körd. Jag var inte arg. Jag hade panikångest. Vad hade hänt med mitt Juve? Hur fan blev vi sämre än Fulham? Såhär i efterhand räcker det med att titta på matchtruppen för klarhet.
Startelva:
Chimenti
Grosso (Del Piero 85’)
Cannavaro (utvisad)
Zebina (utvisad)
Salihamidzic
Felipe Melo
Sissoko
Camoranesi (De Ceglie 52’)
Candreva (Grygera 28’)
Diego
Trezeguet
Avbytare:
Pinsoglio, Grygera, De Ceglie, Poulsen, Marrone, Iaquinta, Del Piero.
Nä hörrni, inte så värst va? Visst var legenderna Trezeguet, Camoranesi och Del Piero kvar, men de var långt ifrån toppen av sina karriärer. Visst hade Juventus (inte Real Madrids) Ballon d’Or-vinnare Cannavaro återvänt, men han sög. Och visst hade Secco spenderat över 50 M € på två nya brassar, men tyvärr så sög de också. Dyrt, ostabilt och av någon märklig anledning omotiverat - precis allt som Juventus inte var igår.
Nu leder vi Serie A med 14 poäng och är vidare till kvartsfinal i Champions League. Så luta dig tillbaks, sätt på highlightsen från dubbelmötet mot Dortmund och njut riktigt ordentligt. Vem vet vad nästkommande fem år har att bjuda på?