Jag älskar Lars Lagerbäck!
Förbundskapten, TV-expert och superhjälte!
Min heterosexuella läggning till trots, så finns det några män som vunnit min reservationslösa kärlek:
Gianluigi Buffon för att han är cool.
Johnny Depp för att han är snygg.
David Bowie för att han är David Bowie. (Att inte vara kär i David Bowie är en emotionsstörning som jag tycker man bör söka hjälp för, innan nåt ännu värre inträffar.)
...Och Lars Lagerbäck för att han är bäst.
Som förbundskapten för Sverige tog Lars Lagerbäck Sverige till slutspel i fem raka mästerskapkval, för att sedan stupa på det sjätte. Resultaten för hans företrädare var vid det laget två slutspel på de senaste elva kvalturneringarna (VM 1990 och 1994 – till EM 1992 kvalificerade sig Sverige i egenskap av värdnation). Man kan tycka att nationen borde ha klätt honom i guld och upphöjt honom till halvgud, men så var det sannerligen inte. De historiska framgångarna vanns i en ihållande skur av klagomål. Ingen brassefotboll, ingen tiki-taka (trots att Sverige förfogade över passningsskickliga tekniker som Johan Mjällby och Nicklas Alexandersson). Bara en massa tråkig organisation och tråkiga 1-0-segrar och tråkiga presskonferenser.
När Sverige inte bara gick till mästerskapen, utan även lotsades förbi gruppspelsfasen i slutspelen, så kom nån på att ”Lagerbäcks defensiva taktik tar oss förbi gruppspelet, men inte längre än så...”. Med en bättre - och framför allt roligare - förbundskapten hade de svenska stolpskotten i förlängningarna mot Senegal 2002 och Holland 2004 självklart gått i mål. Och nog är det väl bedrövligt att inte kunna slå Tyskland - i Tyskland – i en VM-åttondelsfinal med en spelare utvisad!
Lagerbäck levde med gnället, lutade sig tillbaka med armarna korsade över bröstet och besvarade kritiken tålmodigt, om än lite korthugget. Tydligen prioriterade han resultaten framför att vara mysfarbror, och sen fick väl folk tycka lite som de ville. Mycket till shining var det kanske inte, men integritet så det räckte och blev över.
För nåt år sedan började Lagerbäck dyka upp i Viasats sändningar från Champions League. Intressant, pedagogisk och oftast ganska rolig. Det fick min syn på fotboll att förändras totalt! Tidigare ville jag se en bra match och ett önskvärt resultat. Nu hoppas jag att något av lagen ska passa bort bollen på mittfältet och att motståndarna ska kontra och göra mål. Då vet jag ju att Lagerbäck lyser upp som en sol och att det bara dröjer några minuter innan jag får se hans bekymrade min, höra hans ”Ja, det är ju det här vi har pratat om så många gånger...” och känna hur hela hans väsen fyrar av ett ordlöst ”Det här var ju tråkigt, men nu vet ni i alla fall att jag har rätt”. Och jag unnar honom det så jävla mycket och blir alldeles glad och varm i kroppen, och sedan lyssnar jag på det extremt långa eftersnacket ända till slutet bara för chansen att få höra honom säga det en gång till.
Igår tog Lars Lagerbäck Island till deras första mästerskapsslutspel någonsin. Med två betydelselösa matcher kvar att avverka ståtar Island på resultatraden:
6 1 1, 15-3, 19 poäng
Islands senaste, icke-Lagerbäck-ledda EM-kval för fyra år sedan avslutades:
1 1 6, 6-14, 4 poäng
Det händer inte ofta, men ibland ger statistiken hela bilden!
Det finns många superhjältar i vår värld, fiktiva såväl som verkliga. De har superkrafter, är större, starkare, i vissa fall till och med vackrare, än Lars Lagerbäck. Men skulle någon annan klara att kvalificera en näst intill obebodd ö till ett Europamästerskap i fotboll...? Tillåt mig utbrista i ett lagerbäckskt småleende!
