Juventini, ta en titt i spegeln
Det mesta blir tråkigt i längden. Om du inte är hund och kan jaga efter samma boll med samma entusiasm år ut och år in. Om du tycker att ”bara vinna” börjar kännas tråkigt finns det en sak jag vill kontra med: voff!
Jag har nu skrivit för Juventus redaktion här på SvenskaFans i ett par år. Ni som har läst mina texter vet kanske att jag ofta predikar om objektivitet och inte sällan ställer mig på klubbens sida vad gäller spelarköp och prestationer. Det retar vissa, men det är okej. Alla behöver inte tycka likadant. Men det är jag som håller i megafonen och därför tänker jag fortsätta att låta.
1999 blev Juventus mitt lag. I år fyller jag 32 och även om det inte är någon bedrift i sig så har de här nästan 20 åren som juventino gett mig lite perspektiv. Kanske mer än andra, kanske mindre än vissa. Jag vet att framgång går i cykler. Jag nickar instämmande när Allegri pratar om att vinster aldrig ska ses som vardag. Att en scudetto alltid ska firas som något extraordinärt. För han talar sanning. Under de snart 120 åren som Italien har haft en officiell fotbollsliga har Juventus missat titeln oftare än vad de har vunnit den. Om vi bara tittar på mina 20 år som svartvit har vi vunnit typ hälften. Och det tack vare de senaste årens historiska svit. Trots helt fantastiska epoker med överjävliga lag och spelare har bara Lyon lyckats med något liknande. Trots att PSG borde ha radat upp ligatitlar sedan Nasser Al-Khelaifi tog laget i armen och injicerade oljepengar rakt in i ådrorna på huvudstaden stack Monaco upp och snodde en skalp. Trots att Bayern fullkomligt dominerat tysk fotboll sedan millenieskiftet har Stuttgart, Wolfsburg och Dortmund lyckats klättra upp på tronen vid ett par tillfällen.
Det du just nu upplever som supporter av de svartvita från norr har bara ett fåtal andra fått uppleva under hela fotbollens existens. Hur sjukt är inte det?
Vi må ha bäst lag i Italien på pappret men det räcker inte alltid hela vägen. Det ska inte alltid räcka hela vägen. Det är inte en del av idrotten. Var finns charmen om man redan på förhand kunde se vilket lag som skulle vinna ligan åtta månader framåt i tiden genom att bara titta på trupplistan? Juventus går som ett tåg just nu men vi måste också inse att alla tåg har en slutstation. Vi måste acceptera att det är okej att förlora ibland. Annars har vi dödat glädjen i att vara supporter, helt på egen hand.
Jag tror att nästan alla människor faller under tesen ”mycket vill ha mer”. Det ligger i vår natur att inte nöja oss. Men jag tror inte att det gör oss speciellt mycket lyckligare, snarare tvärtom. Försök att zooma ut och reflektera de senaste åren i historiens spegel. Helt ärligt, borde inte Napoli ha snott åt sig en av våra små sköldar vid det här laget? De spelar ju så bra. De vill ju så mycket. Under andra omständigheter, i andra ligor eller säsonger, vinner Napoli titeln 2018 relativt enkelt. Så bra är de. Så många poäng har de skrapat ihop. Ändå är det Juventus som nu, efter mycket om och men, än en gång står överst i tabellen. Hur sjukt är inte det?
Och nej, jag säger inte att det är avgjort än, men efter onsdagens vinst mot Atalanta håller nog de flesta med om att Juventus har nosen före i racet om scudetton.
Själv har jag aldrig varit aktiv i forumet, men jag uppskattar er som är det. Jag läser ofta. Ibland ger jag en tumme upp. Det är alltid kul att ta in andras åsikter och känna sig som en del av något större. Vi mot resten av världen. Något som är mindre kul är att för varje vinst blir stämningen allt mer negativ. Kraven allt högre. Självklart ska man få vara kritisk om man vill det, du har all rätt att tycka att Mandzukic inte ska starta så mycket som han gör. Du har all rätt att lyfta upp Guardiolas fotboll som mer underhållande. Men att aktivt leta fel och osa pessimism när det går så bra som det faktiskt gör är inget annat än bortskämt om du frågar mig.
Om 20 år när du ser tillbaka på den här tiden kommer den vara den bästa i Juventus historia. Är det verkligen värt att ta den för givet? Är det värt att låta suckar om laguttagningar och tråkig fotboll trumfa glädjen över ännu en seger? Jag vet att det är lätt att glömma bort, tro mig, jag har själv varit där. Det har funnits tillfällen under de här 20 åren då jag också har slutat fira segrar. Men allt det gör är att du ser mörka moln på en himmel som i andras ögon är klarblå. Nu försöker jag istället påminna mig själv om att det snart kommer en tid då Juventus inte sitter där, högst upp på tronen när säsongen avslutas.
Men kanske inte riktigt än va? Vi har ju nått mitten av mars och ännu en gång ser vi guld vid horisonten. Hur sjukt är inte det?
