Juventus historiskt bästa- och sämsta januarivärvningar
I takt med att januarifönstret närmar sig med stormsteg så kommer här en liten specialare med Juventus hittills bästa- och sämsta januarivärvningar.
Listan innehåller enbart spelare som anlänt till klubben under januari månad. Det som tåls att tänkas på är att det inte behöver backas alltför långt tillbaka för att hitta vintervärvningar som inte nödvändigtvis gjordes under januari månad. Edgar Davids är ett tydligt exempel på det. Holländaren och den blivande klubblegendaren kom till klubben för €8m i december 1997 efter en mindre lyckad sejour i Milan. Davids debuterade den 14 december och resten är som bekant historia. Med andra ord, hade han anlänt till klubben några veckor senare så hade han varit given som en av, om inte den bästa januarivärvningen Juventus nånsin gjort.
Andra januarivärvningar som exempelvis Caldara, Orsolini, Mandragora faller även dessa bort av den enkla anledningen att de överhuvudtaget inte spelat för klubben. Mandragora har förvisso en tävlingsmatch under bältet men annars så är det idel nollor i antal gånger dessa har representerat klubben i tävlingssammanhang. Då nämnda spelare snarare har använts som brickor i olika transferaffärer så är det varken rimligt eller schysst att dom ska inkluderas i listor av denna typ.
Juventus 3 sämsta januarivärvningar
3. Marco Borriello
Kom från: Roma (jan 2012) - Lån med köpoption (6 mån) - 17 matcher (9 start) / 2 mål
Marco Borriello´s första tid i Juventus började allt annat än smidigt. Endast några få dagar efter att transfern blev officiell så visade Juventusfansen vid en bortamatch i Lecce tydligt vad de ansåg om den då landslagsmeriterade 29-åringen. En banderoll hade vecklats ut med orden "Borriello: En legoknekt utan heder eller ära". Detta var en tydlig passning mot att anfallaren hade valt att krita på för Roma istället för Juventus drygt två år tidigare.
På plan så skulle det inte gå mycket bättre. Borriello hade svårt att ta en startplats och när han väl gjorde det så ville det inte riktigt lossna. Det skulle dröja hela vägen till slutet av april i det 13:e framträdandet som det första målet skulle komma. Borriello själv var optimistisk i att Juventus skulle köpa loss honom under sommaren och var rätt självsäker i att målen skulle komma om han bara skulle få en försäsong med laget. Den sportsliga ledningen var dock långt ifrån övertygade, främst på grund av den skrala målproduktionen och valde bort möjligheten att aktivera köpoptionen på €8m.
2. Nicolas Anelka
Kom från: Shanghai Shenhua (jan 2013) - Lån (6 mån) - 3 matcher (0 start) / 0 mål
Det var nog många som höjde på ögonbrynen när det annonserades att den 33-årige Anelka som till vardags huserade i Chinese Super League skulle anlända till klubben. Fransmannen som enbart mäktade med 3 mål på 22 matcher i den långt ifrån konkurrenskraftiga kinesiska ligan var på rejäl dekis i sin nedåtgående karriär. Det faktum att Juventus tidigare under sommaren hade tagit in målspottaren "Lord" Bendtner fungerade lite som en reality check i att Juventus fortfarande hade en bit upp i den globala näringskedjan för att kunna locka till sig mer högkaratiga anfallare. Alla skeptiker skulle även få vatten på sina kvarnar när det var dags att summera Anelkas vistelse i svartvitt. Facit skulle bli 3 inhopp, 47 spelade minuter, 0 mål, 0 assist och inte en enda spelminut på hemmaplan. Även om det enbart rörde sig om ett riskfritt lån så är det svårt att komma ifrån att hela den här dealen var ett praktfiasko från början till slut. Anelka har själv i efterhand gått ut och sagt att han skäms över hela hans tid i Juventus och att det är hans absolut sämsta fotbollsupplevelse i hans karriär. Det säger egentligen allt.
1. Thierry Henry
Kom från: Monaco (jan 1999) - €12.5m (4,5 år) - 20 matcher (16 start) / 3 mål
Rent kvalitativt så är det magstarkt och direkt felaktigt att hävda att Henry var den sämsta januarivärvningen i Juventus historia. Henry kom till Juventus som både världsmästare och fransk ligamästare med Monaco, enbart 21 år gammal och redan en av de klarast blivande anfallsstjärnorna i Europa. Ett Juventus styrt av Marcelo Lippi där landsmännen Zidane och Deschamps redan befann sig hade potentialen att vara den klubb där Henry formades till en världsstjärna. Lippi som såg Henry som en centralforward skulle lämna klubben redan en månad efter Henrys ankomst. In kom istället den då tämligen oerfarne Carlo Ancelotti som placerade Henry på vänsterkanten med ett taktiskt och defensivt ansvar som varken passade eller uppskattades av fransmannen. Ancelotti ska i efterhand erkänt att han inte insåg att Henry borde ha använts som en centralforward snarare än ute på vänsterkanten och att det är ett av de misstag han ångrade som mest. Henry som dessutom hade en väldigt frostig relation till klubbpresidenten, Luciano Moggi som mest försökte bli av med honom i olika utbytesaffärer har själv uppgett att han vantrivdes och att han höll på att tappa spelglädjen helt och hållet. Det knappa förtroendet Henry upplevde från klubbledningen accelererade bara det faktum att en flytt var oundviklig. Arsenal som tidigare försökt värva honom från Monaco var snabbt framme och en högg till sig en affär på bara €16m och en återkomst med tidigare tränare Arsene Wenger blev nu en verklighet. Hur sagan om Henry fortsatte kan ni ju själva vid det här laget. För att summera så går det nog att hävda att Juventus gjort sämre januariförvärv sett till både ingångsvärde och sportsliga avtryck. Däremot så är det få fall där Juventus hanterat en värvning på ett sånt uselt sätt. Vad hade hänt om Lippi blev kvar? Vad hade hänt om klubbledningen visade Henry större tålamod och förtroende? Svaren kommer vi aldrig få men med tanke på vad Henry kom att växa ut till så är det med en extremt bitter eftersmak som vi blickar tillbaka på denna januarivärvning.
Vad som hade kunnat bli
Juventus 3 bästa januarivärvningar
3. Simone Padoin
Kom från: Atalanta (jan 2012) - €5m (4,5 år) - 107 matcher (48 start) / 3 mål
Många fnissar nog till av att se den kära Padoin på en sån här lista. Den positionellt mångsidige och användbare Atalantaprodukten var ofta en måltavla och referenspunkt för en och annan lustighet när det i Juventuskretsar diskuterades hur truppen kunde spetsas till. Padoin var långt ifrån den mest spektakuläre spelaren och hade egentligen inga utstickande egenskaper. Däremot så hade han en arbetskapacitet och professionalism som räckte långt och hade inga problem med att infinna sig i att han var långt nere i hackordningen bakom spelare som Pirlo, Pogba, Marchisio och Vidal. Padoin var införstådd i hans egna begränsningar och accepterade hans roll i truppen, säsong efter säsong utan att nånsin klaga och alltid ge sitt allt. Det är först i slutet av hans Juventuskarriär, men även efter han lämnade som myten och kultförklaringen av Padoin startades. Det är få spelare som trots deras medelmåttighet välkomnats med högljudda jubel när dom återvänt som motståndare samt fått ramsor uppkallade efter sig, självklart med en gnutta ironisk undermening, men ändå. Att för en så billig peng få ut så mycket under en så pass lång tid är inget som ska förringas. Padoin som idag är en del av Allegris tränarstab är nog själv väldigt nöjd med hur mycket han fick ut av sin fotbollskarriär.
2. Alessandro Matri
Kom från: Cagliari (jan 2011) - Lån med köpoption (€2.50m + €15.5m) - 83 matcher (59 start) / 29 mål (stats enbart från första sejouren)
I mitten av 2010/11-säsongen så gick Juventus igenom en anfallskris och var på desperat jakt efter förstärkning. En åldrande Del Piero, Quagliarella och Iaquinta åsidosatta med skador och med en Amauri ute på lån innebar att Juventus behövde se sig om efter en ny anfallare. Valet låg mellan Alessandro Matri och Giampaolo Pazzini där den senare kom att flytta till Inter då rivalerna var villiga att erbjuda ett permanent kontrakt vilket Juventus helst ville undvika. Matris övergång var inte heller den enklaste att förhandla fram men efter många om och men så lyckades Marotta övertyga den knepige Cagliaripresidenten, Massimo Cellino att släppa Matri på lån med köpoption till sommaren i en deal värd totalt €18m. Sammanlagt så gjorde Matri 20 ligamål för både Cagliari och Juventus den säsongen vilket förtjänade honom en landslagsplats. Juventus blev tillräckligt övertygade för att aktivera köpoptionen och till nästkommande säsong så bildade han ett ordinarie anfallspar med Mirko Vucinic i Antonio Contes första säsong. Med 10 ligamål vardera så var anfallsduon en central del i det som skulle vara den första av nio raka ligatitlar. Detta gjordes dessutom utan att inkassera en enda förlust vilket ofta glöms bort idag. Vem minns inte Matris sena kvitteringsmål borta mot Milan i den ökända toppmatchen.
1. Andrea Barzagli
Kom från: Wolfsburg (jan 2011) - €300k (2,5 år) - 281 matcher (241 start) / 2 mål
Det går att argumentera för att värvningen av Barzagli var Marottas i särklass mest briljanta masterpiece, januari eller ej. Visst, att få över Pogba på free transfer, få ur honom hans bästa fotboll under ett par år och sedan sälja tillbaka honom för 1 miljard är svårslaget. Barzaglivärvningen gav dock så mycket mer. Från att ha blivit ligamästare med Wolfsburg i sin första säsong där han medverkade i varenda minut i ligaspelet så började speltiden bli knappare, förtroendet dala och formen svikta de resterande säsongerna. I januari 2011 så hade Barzagli 6 månader kvar på kontraktet och Marotta såg sin chans att slå till för en sannerligen billig peng. Från att ha värvats till Wolfsburg för €11m såldes han nu för €300'000. Det var inte baserat på form eller övertygande insatser som Marotta slog till utan han såg helt enkelt chansen att värva en landslagsmeriterad italiensk försvarare som brukade vara värderad till långt mycket högre än den spottstyver som Juventus nu hostade upp, och vilken fullträff det skulle bli. Barzagli kom tillsammans med Chiellini och Bonucci att bilda den berömda försvarstrion "BBC" som banade väg för den dynasti som skulle komma. Medans Chiellini stod för grintan och musklerna, Bonucci för bollbehandlingen och uppspelen så stod Barzagli för elegansen och det defensiva hantverket. Säga vad man vill om de offensiva stjärnor som kommit och gått under åren men du skördar inga framgångar över tid utan ett ogenomträngbart fort längst bak i banan. Ett vinnande lag byggs bakifrån och Barzagli var en stor del i detta. Han kom att växa ut till en av Juventus mest konsekventa spelare som behärskade man-mot-man spelet som ingen annan och gjorde detta utan att överhuvudtaget förta eller överanstränga sig. Det var helt enkelt en fröjd och stilstudie i försvarsspel att bevittna den praktfulle Barzagli utöva fotboll. Om det gick att sätta ett utseende på vad som kännetecknade Juventus DNA så skulle det otvivelaktigt vara Barzaglis utmejslade och oklanderliga ansikte.
Juventus förkroppsligad
